...ord: Nej, jag vet faktiskt inte.
...citat: "Sno din finger" är helt enkelt lysande, men den har ännu inte visat sig vara långlivad. Då är "Och ungefär en sekund att stänga munnen" en troligare kandidat. Även så är "Erika som i styrelseförslaget? Bra, vad heter du i efternamn?".
...festival: Hova Riddarvecka. Ingen diskussion.
...karaktär: Yaisu Mashiro hade kunnat vara en underbar karaktär, men nej. Madeleine Lilja vinner, efter en jämn kamp mot Rebecka Skog.
...karaktär(er) som inte spelas av mig: Awolen är läskig, fröken Teodora Grip är genomsnäll och furst Törnros ser ut som en ond version av jultomten. Sebastian Björnram har jag inte fått stifta närmare bekantskap med, men det verkar vara en underbar karaktär.
...rollspel: 2007 var året då rollspelandet fick stryka på foten och lajvandet fick ta över på riktigt.
...resa: Linköping/Stockholm, sista helgen i november. Ibland är det skönt att vara galen.
...förkortning: IB - International Baccalaureate. Bara det att jag kan stava till det. IB är det som konsumerat mitt liv.
Andra, dessvärre IB-relaterade, bubblare är GDC - Graphic Display Calculator och UCAS - Universities & Colleges Admissions Service. Framförallt UCAS.
...händelse: Skylten. Vår skylt i Visby, utanför resturang Nunnan. Eller att bli invald i SKuDs styrelse. På första aktiviteten rörande SKuD någonsin.
Eller helgen innan påsk, Katt och Långskånk och eldningsoskulden.
Det har varit ett händelserikt år.
...uppsats: Den där som vi fick skriva till Kim första dagen i skolan. Den där där vi skulle berätta om oss själva. Den var riktigt bra, och inte betygsatt och jag minns inte den. Jag vill ha den tillbaka.
...bok: När änglar dör. För att det är den enda bok jag kan minnas bara sådär som har gjort intryck på mig och som jag vet att jag har läst i år.
...skiva: The Ark, Prayer For The Weekend.
Har ni lyssnat på Absolutely No Decorum?!
...fetisch: Bitmärken är onekligen väldigt fina. Sålänge de inte sitter på mig.
Kalla händer i nacken och kli i hårbottnen är också bara bra.
...jobb: Musica Ignita. Världens bästa jobb.
...idol: Göran Hallmarken, spelar vevlira i bla Falsobordone.
(Utöver det har jag iår börjat mer eller mindre dyrka Emil Jensen, och min far är liksom en stående idol, han spelar inte i samma liga som de andra.)
...revival: Inya. Jag kom tillbaka. Det är en process, jag vet, men den är påbörjad. Startad. Initierad. Loud and obnoxious and non matching socks, here I come. (Det är nu ni kommenterar och frågar om jag inte redan nått åtminstone loud and obnoxious-stadiet.)
...penna: Som alltid, pennor med brunt bläck. Gammal obesvarad kärlek. Sådana pennor verkar inte finnas att köpa längre. Så det gäller inte för iår.
Årets penna är min underbara svarta bläckpenna.
...teveprogram: TV? Vad är det för ett dumt påhitt? Skärm med envägskommunikation?
...person: Med risk för att inte få en lugn stund. Niklas. Förklaring överflödig.
Bubblare: Kim Freimann, min mentor.
...konsert: Beslutsångest! Emil Jensen i Johanneskyrkan var bra, liksom Loke i Nordengravar, Stefan & Kim på Malmöfestivalen äger det mesta.
Själv har jag inte gett några minnesvärda konserter under 2007. Låtom oss hoppas att det blir ändring på det under 2008.
...ålder: 18. Snart myndig. Och för att vara ärlig så är jag lite rädd för det.
...fråga: Vill jag verkligen det här?
Bubblare: Vad ska jag göra med mitt liv?
Slutligen lite föraningar. Vilka kort har 2008 i rockärmen? Vad blir 2008 års...
...händelse?
Att fylla myndig kanske? Inte att fylla år just, utan mer det där att ha ett hundratal släktingar till att fira mig.
...resa?
Ska jag resa alls? Tror inte det. Blir nog det vanliga kajkandet runt Sverige, men det sker nästan alltid på impuls, så det räknas inte riktigt.
...ord?
Förhoppningsvis "Congratulations".
Den som lever får se.
Gott nytt år!
måndag 31 december 2007
måndag 24 december 2007
söndag 23 december 2007
Lämna mig inte ensam
Jag tror att Niña gick bärsärk på honom.
Riktigt så illa mår jag inte att jag anser att han förtjänade det. Men ja... Hon tenderar att ta saken i egna händer lite då och då.
Jag vill hata honom. Jag vill få vara arg på honom.
Jag vill skada någon just nu. Jag bryr mig inte om vem, sålänge jag får slå, slå och klösa och sparka.
Använda en kniv, känna doften av varmt blod.
Inte sluta förrens det är stilla. Stilla och den brinnande, hettande ilskan förbyts i trötthet. Trötthet och ledsnad.
Ibland skräms jag av min blodtörst. Ibland skräms jag av min våldsamhet.
Jag vill att han ska gråta. Jag vill att han ska be.
Och jag vill göra honom lika illa som han gjorde mig.
Hur kan man inte märka när den man påstår sig älska är påväg utför? Hur kan man inte notera när den man säger betyder så mycket i ens liv håller på att gå åt helvete?
Hur kan man vara så ignorant?
Niklas har en förmåga att alltid säga rätt saker. Han kan få ilskan att bara försvinna.
Senast med kommentaren "Man får lov att vara ledsen".
Jag är ledsen. Jag är ledsen och arg och ledsen igen.
Men det blir inte problem förrns jag är ensam.
Riktigt så illa mår jag inte att jag anser att han förtjänade det. Men ja... Hon tenderar att ta saken i egna händer lite då och då.
Jag vill hata honom. Jag vill få vara arg på honom.
Jag vill skada någon just nu. Jag bryr mig inte om vem, sålänge jag får slå, slå och klösa och sparka.
Använda en kniv, känna doften av varmt blod.
Inte sluta förrens det är stilla. Stilla och den brinnande, hettande ilskan förbyts i trötthet. Trötthet och ledsnad.
Ibland skräms jag av min blodtörst. Ibland skräms jag av min våldsamhet.
Jag vill att han ska gråta. Jag vill att han ska be.
Och jag vill göra honom lika illa som han gjorde mig.
Hur kan man inte märka när den man påstår sig älska är påväg utför? Hur kan man inte notera när den man säger betyder så mycket i ens liv håller på att gå åt helvete?
Hur kan man vara så ignorant?
Niklas har en förmåga att alltid säga rätt saker. Han kan få ilskan att bara försvinna.
Senast med kommentaren "Man får lov att vara ledsen".
Jag är ledsen. Jag är ledsen och arg och ledsen igen.
Men det blir inte problem förrns jag är ensam.
onsdag 19 december 2007
Vad jag ljuger.
Jag ser hur den gamla Inya har kommit upp till ytan.
Den Inya som log och sade att allt var bra när hon fick frågor om hur det var.
Allt för att det är lättare att låtsas.
Och jag mår av och till bra. När jag lyckas trycka undan allt jag känner, roa mig på annat håll, hålla tankarna upptagna.
Jag sitter här och pluggar matte, ty jag har inte orkat genomföra det tidigare. Jag orkar inte gå till skolan som jag borde, jag orkar inte plugga hemma. Det är inte mycket jag orkar för tillfället. Detta både av psykiska som fysiska orsaker.
Faktum är att jag inte orkar. Och det är åt helvete.
Det jag vill och strävar efter är att vara min föräldrar till stolthet samt att leva upp till mina egna krav på mig själv. Mina egna krav kommer ur två orsaker, den första är återigen en önskan att vara mina föräldrar till stolthet, den andra är en väldigt barnslig strävan efter att vara bäst.
Jag lyckas bara inte. Jag orkar inte lyckas.
Jag borde vara på Natur istället. Jag tror att jag hade kunnat orka med natur.
Jag vill in på Cambridge i framtiden. Men är det något jag verkligen vill, eller är det det där med att vara bäst igen?
VILL jag verkligen plugga fysik i framtiden? Vill jag flytta från Sverige?
Kommer jag klara med att inte ha pojken min längre? Skulle jag klara med att ha honom?
Det tog slut i söndags, efter mer än två och ett halvt år. Det är, om jag minns rätt, ungefär 13% av min livstid. (Fast riktigt slut är det inte än... se det som ett uppehåll fram till siste januari. Fast Q ville att vi skulle säga att det är slut. Så då gör vi väl det.)
Vårt förhållande har varit på väg utför i över ett år. Bådas vårt fel antar jag.
Vår hypotes är att vårt förhållande var för perfekt. Vi har aldrig haft några större bråk, fine, jag har exploderat på honom några gånger, men vi har inte bråkat.
Eftersom det har varit så bra så har irritationerna som uppstått aldrig pratats om. Det har varit för löjliga småsaker som inte är värda att förstöra allt bra för. Och så har irritationerna samlats på hög och skavt slut på kärleken.
Fast kärleken är inte slut. Det är bara orken.
Att det ska ta att vi gör slut för att vi ska börja prata med varandra igen...
Fan ta det här.
En av sakerna som irriterat mig är hans avsaknad av förmåga att tänka på framtiden. Jag har varit övertygad om att jag ska plugga på uni utomlads sen... ja, innan jag träffade honom. Nu börjar det bli snart, om jag klarar mig igenom IB och livet så kommer jag flytta om ungefär 1½ år. Han kommer med största sannolikhet att flytta till hösten. Och det som ställde till det var min fundering, kommer vårt förhållande överleva det? och att jag inte kunde få något svar eftersom han inte vill tänka på det hela.
Vi slutade prata med varandra. Jag började på IB, och med min mentala hälsa gick det utför. Ungefär samtidigt så ryckte han in. Till en början var det rent av stärkande för oss. Han ringde mig, ofta, och vi pratade. När han var hemma så tillbringade vi tid tillsammans.
Jag förbarmade mig över småscouterna då också.
Men efter en tid så slutade han ringa så ofta. Efter en tid så blev samtalen kortare och kortare. Det var ingen fara, jag är inget stort fan av telefoner, och han var ju trött.
Men efterhand så slutade han berätta saker, han slutade berätta om sitt liv. Helt plötsligt så fick jag reda på saker genom att han berättade om en annan händelse och refererade till den tidigare som jag inget visste om, och när jag inte förstod vad han pratade om så berättade han om den andra händelsen. Ofta med tilläggskommentaren "Har jag inte berättat det?".
Efter det så började det pratas om hur trött man var även när man var hemma på permission.
Och efter det så börjar man hinta om att man kanske inte borde träffas så mycket när man är hemma på permission, för man är ju så trött och måste ha tid att vila upp sig.
Efter det så beordrar man på ett fint förtäckt vis att vi inte ska ses så mycket, för man är ju så trött, så trött.
Sen börjar man köra ut mig tidigare och tidigare, för man måste ju ha tid vid datorn också. (jaha? Du skall alltså, när du är hemma 48 timmar tillbringa 16 timmar med mig och resten med datorn?)
Någonstans där började jag aktivera mina egna, i vår gemensamma intressebank unika, intressen, såsom lajv och byråkrati. Någonstans runt där blir jag invald i SKuDs styrelse och träffar Niklas. Någonstans där började jag ge upp och släppa taget. Vad var poängen med att avsätta tid till att träffa en människa som mestadels resulterade i att jag kände mig sårad i efterhand när jag kunde umgås med folk som är underhållande och schyssta och syssla med saker som jag tycker är roliga?
Där började jag prioritera andra saker än Christian. Långt innan dess hade jag börjat sluta tänka på honom i veckorna, en reaktion mot att han slutade existera i veckorna, ie han slutade ringa.
Sommaren tillbringade vi isär. Och min mentala hälsa fortsatte att dala. Det var bla pga Katt och Långskånk, No offence.
När vi pratade i telefon när jag väntade på färjan hem från Visby, det var bra.
Sen började skolan. Och efter ett mindre uppåtsving i mitt humör, en kortare period av att faktiskt må bra, så dalade det hela igen. Ont i kroppen, ont i själen.
Jag orkar inte med skolan, är dalandet pga att jag inte orkar, eller är det så att jag inte orkar för att jag dalar?
Oavsett vilket, detta verkar han inte ha märkt överhuvudtaget.
Och nu gjorde vi slut. Och han verkar percis lika oberörd som alltid.
Pga en magplasksdepression för ca 2 år sedan så hade vi ett litet uppbrott. Detta har han berättat om i efterhand, ledde till att han gick ut på en promenad, för det hjälper honom att må bättre. Tydligen så mådde han bra igen efter bara 2 timmar. Och han verklar inte förstå hur det sårade mig att han sa det då. (Betyder jag inte mer än så?) Och nu trycker han det faktum att det är slut i ansiktet på mig hela tiden. Han degraderades från "Vänner" till "Övrigt Pack" i min kontaktlista igår eftersom hans kommentar bara ville få mig att gråta.
Och jag klarar inte med att somna. Men han måste tala om för mig att han minsann har sovit riktigt bra de senaste 2 nätterna. Tack för den liksom. Måste du gå in för att såra mig?
Jag försöker vara arg, jag försöker vara arg istället för ledsen. Det är så sorgligt, att man blir så sur och elak när man egentligen är förtvivlat ledsen och sårad och bara vill bli älskad.
Det är så tragiskt att alla undviker en och går på tå för en just när man behöver dem som mest.
Det känns så hemskt när man bara är dum mot alla, och till slut hatar man sig själv allra mest.
Jag är bara så förtvivlat ledsen, så fruktansvärt sårad och mår så hopplöst. Och jag orkar inte hantera de känslorna. Så då blir jag arg och elak.
Men det förhindrar inte att jag sitter här och tårarna rinner.
Gråter han?
Han snyftade troligen i ungefär 20 minuter efter att jag åkt i söndags, sen var allt frid och fröjd.
Och jag? Jag säger att allt är bra. Jag säger att det var för det bästa. Jag säger att allt är i sin ordning.
Fan vad jag ljuger.
Kan någon av människorna jag tåler att vara i närheten av just nu SNÄLLA komma hit och krama på mig och vara snälla och tysta och låta mig vara ledsen?
För tillsammans är man mindre ensam.
Och det är vad jag är just nu. Ensam.
Ensammare än jag var innan Sofia.
Ensammare än jag var efter Sofia.
Efter Sofia hade jag Joakim. Och efter Sofia så fanns hon inte kvar för att såra mig.
Nu har jag inte Joakim. Nu finns han här.
Och han sårar mig.
Den Inya som log och sade att allt var bra när hon fick frågor om hur det var.
Allt för att det är lättare att låtsas.
Och jag mår av och till bra. När jag lyckas trycka undan allt jag känner, roa mig på annat håll, hålla tankarna upptagna.
Jag sitter här och pluggar matte, ty jag har inte orkat genomföra det tidigare. Jag orkar inte gå till skolan som jag borde, jag orkar inte plugga hemma. Det är inte mycket jag orkar för tillfället. Detta både av psykiska som fysiska orsaker.
Faktum är att jag inte orkar. Och det är åt helvete.
Det jag vill och strävar efter är att vara min föräldrar till stolthet samt att leva upp till mina egna krav på mig själv. Mina egna krav kommer ur två orsaker, den första är återigen en önskan att vara mina föräldrar till stolthet, den andra är en väldigt barnslig strävan efter att vara bäst.
Jag lyckas bara inte. Jag orkar inte lyckas.
Jag borde vara på Natur istället. Jag tror att jag hade kunnat orka med natur.
Jag vill in på Cambridge i framtiden. Men är det något jag verkligen vill, eller är det det där med att vara bäst igen?
VILL jag verkligen plugga fysik i framtiden? Vill jag flytta från Sverige?
Kommer jag klara med att inte ha pojken min längre? Skulle jag klara med att ha honom?
Det tog slut i söndags, efter mer än två och ett halvt år. Det är, om jag minns rätt, ungefär 13% av min livstid. (Fast riktigt slut är det inte än... se det som ett uppehåll fram till siste januari. Fast Q ville att vi skulle säga att det är slut. Så då gör vi väl det.)
Vårt förhållande har varit på väg utför i över ett år. Bådas vårt fel antar jag.
Vår hypotes är att vårt förhållande var för perfekt. Vi har aldrig haft några större bråk, fine, jag har exploderat på honom några gånger, men vi har inte bråkat.
Eftersom det har varit så bra så har irritationerna som uppstått aldrig pratats om. Det har varit för löjliga småsaker som inte är värda att förstöra allt bra för. Och så har irritationerna samlats på hög och skavt slut på kärleken.
Fast kärleken är inte slut. Det är bara orken.
Att det ska ta att vi gör slut för att vi ska börja prata med varandra igen...
Fan ta det här.
En av sakerna som irriterat mig är hans avsaknad av förmåga att tänka på framtiden. Jag har varit övertygad om att jag ska plugga på uni utomlads sen... ja, innan jag träffade honom. Nu börjar det bli snart, om jag klarar mig igenom IB och livet så kommer jag flytta om ungefär 1½ år. Han kommer med största sannolikhet att flytta till hösten. Och det som ställde till det var min fundering, kommer vårt förhållande överleva det? och att jag inte kunde få något svar eftersom han inte vill tänka på det hela.
Vi slutade prata med varandra. Jag började på IB, och med min mentala hälsa gick det utför. Ungefär samtidigt så ryckte han in. Till en början var det rent av stärkande för oss. Han ringde mig, ofta, och vi pratade. När han var hemma så tillbringade vi tid tillsammans.
Jag förbarmade mig över småscouterna då också.
Men efter en tid så slutade han ringa så ofta. Efter en tid så blev samtalen kortare och kortare. Det var ingen fara, jag är inget stort fan av telefoner, och han var ju trött.
Men efterhand så slutade han berätta saker, han slutade berätta om sitt liv. Helt plötsligt så fick jag reda på saker genom att han berättade om en annan händelse och refererade till den tidigare som jag inget visste om, och när jag inte förstod vad han pratade om så berättade han om den andra händelsen. Ofta med tilläggskommentaren "Har jag inte berättat det?".
Efter det så började det pratas om hur trött man var även när man var hemma på permission.
Och efter det så börjar man hinta om att man kanske inte borde träffas så mycket när man är hemma på permission, för man är ju så trött och måste ha tid att vila upp sig.
Efter det så beordrar man på ett fint förtäckt vis att vi inte ska ses så mycket, för man är ju så trött, så trött.
Sen börjar man köra ut mig tidigare och tidigare, för man måste ju ha tid vid datorn också. (jaha? Du skall alltså, när du är hemma 48 timmar tillbringa 16 timmar med mig och resten med datorn?)
Någonstans där började jag aktivera mina egna, i vår gemensamma intressebank unika, intressen, såsom lajv och byråkrati. Någonstans runt där blir jag invald i SKuDs styrelse och träffar Niklas. Någonstans där började jag ge upp och släppa taget. Vad var poängen med att avsätta tid till att träffa en människa som mestadels resulterade i att jag kände mig sårad i efterhand när jag kunde umgås med folk som är underhållande och schyssta och syssla med saker som jag tycker är roliga?
Där började jag prioritera andra saker än Christian. Långt innan dess hade jag börjat sluta tänka på honom i veckorna, en reaktion mot att han slutade existera i veckorna, ie han slutade ringa.
Sommaren tillbringade vi isär. Och min mentala hälsa fortsatte att dala. Det var bla pga Katt och Långskånk, No offence.
När vi pratade i telefon när jag väntade på färjan hem från Visby, det var bra.
Sen började skolan. Och efter ett mindre uppåtsving i mitt humör, en kortare period av att faktiskt må bra, så dalade det hela igen. Ont i kroppen, ont i själen.
Jag orkar inte med skolan, är dalandet pga att jag inte orkar, eller är det så att jag inte orkar för att jag dalar?
Oavsett vilket, detta verkar han inte ha märkt överhuvudtaget.
Och nu gjorde vi slut. Och han verkar percis lika oberörd som alltid.
Pga en magplasksdepression för ca 2 år sedan så hade vi ett litet uppbrott. Detta har han berättat om i efterhand, ledde till att han gick ut på en promenad, för det hjälper honom att må bättre. Tydligen så mådde han bra igen efter bara 2 timmar. Och han verklar inte förstå hur det sårade mig att han sa det då. (Betyder jag inte mer än så?) Och nu trycker han det faktum att det är slut i ansiktet på mig hela tiden. Han degraderades från "Vänner" till "Övrigt Pack" i min kontaktlista igår eftersom hans kommentar bara ville få mig att gråta.
Och jag klarar inte med att somna. Men han måste tala om för mig att han minsann har sovit riktigt bra de senaste 2 nätterna. Tack för den liksom. Måste du gå in för att såra mig?
Jag försöker vara arg, jag försöker vara arg istället för ledsen. Det är så sorgligt, att man blir så sur och elak när man egentligen är förtvivlat ledsen och sårad och bara vill bli älskad.
Det är så tragiskt att alla undviker en och går på tå för en just när man behöver dem som mest.
Det känns så hemskt när man bara är dum mot alla, och till slut hatar man sig själv allra mest.
Jag är bara så förtvivlat ledsen, så fruktansvärt sårad och mår så hopplöst. Och jag orkar inte hantera de känslorna. Så då blir jag arg och elak.
Men det förhindrar inte att jag sitter här och tårarna rinner.
Gråter han?
Han snyftade troligen i ungefär 20 minuter efter att jag åkt i söndags, sen var allt frid och fröjd.
Och jag? Jag säger att allt är bra. Jag säger att det var för det bästa. Jag säger att allt är i sin ordning.
Fan vad jag ljuger.
Kan någon av människorna jag tåler att vara i närheten av just nu SNÄLLA komma hit och krama på mig och vara snälla och tysta och låta mig vara ledsen?
För tillsammans är man mindre ensam.
Och det är vad jag är just nu. Ensam.
Ensammare än jag var innan Sofia.
Ensammare än jag var efter Sofia.
Efter Sofia hade jag Joakim. Och efter Sofia så fanns hon inte kvar för att såra mig.
Nu har jag inte Joakim. Nu finns han här.
Och han sårar mig.
tisdag 18 december 2007
One can only cry for this and that long.
Musik är förunderligt. Det har en läkande kraft som inget annat.
Inte ens choklad hjälper lika bra som rätt musik. Rätt musik, att gråta och vara arg, och sedan en vän. Och vipps så mår jag så mycket bättre.
Jag mår inte bra, jag har inte fokus, jag vet inte. Men jag har i alla fall någon form av hopp. Någon form av tilltro till att det mesta kommer att ordna sig.
Men först ska jag överleva det här.
Musik är förunderligt. Det har en läkande kraft som inget annat.
Inte ens choklad hjälper lika bra som rätt musik. Rätt musik, att gråta och vara arg, och sedan en vän. Och vipps så mår jag så mycket bättre.
Jag mår inte bra, jag har inte fokus, jag vet inte. Men jag har i alla fall någon form av hopp. Någon form av tilltro till att det mesta kommer att ordna sig.
Men först ska jag överleva det här.
måndag 17 december 2007
Gimme love, gimme love,
gimme love to give to others,
gimme strength to endure when I simply hate this world.
Vad fan ska jag göra?
Vad fan ska jag göra?
Vad fan ska jag göra?
Vad fan ska jag göra?
Vad fan ska jag göra?
Vad fan ska jag göra?
Vad fan ska jag göra?
Vad fan ska jag göra?
Vad fan ska jag göra?
Vad ska jag göra?
För den som råkat missa det så är mitt liv åt helvete just nu, jag fungerar inte som jag borde. Och jag hatar de här känslorna. De är vidriga, hemska, vedervärdiga.
Hata.
Jag försöker vara arg, för det är lättare att vara arg jämfört med att vara ledsen. Det är lättare att stiga upp och träffa människor när man är arg än när man är ledsen. När jag är ledsen vill jag sitta i ett hörn och bara gråta, men jag kan inte gråta, och då går det hela åt helvete. Jag vill vara arg, rosenrasande, men jag kan inte. För vad har jag att vara arg på mer än mig själv?
This one's for you, good friend and brother,
If I would slip, if I would kill her,
then take these words,
spread them above her.
Tell her I never could love her.
gimme love to give to others,
gimme strength to endure when I simply hate this world.
Vad fan ska jag göra?
Vad fan ska jag göra?
Vad fan ska jag göra?
Vad fan ska jag göra?
Vad fan ska jag göra?
Vad fan ska jag göra?
Vad fan ska jag göra?
Vad fan ska jag göra?
Vad fan ska jag göra?
Vad ska jag göra?
För den som råkat missa det så är mitt liv åt helvete just nu, jag fungerar inte som jag borde. Och jag hatar de här känslorna. De är vidriga, hemska, vedervärdiga.
Hata.
Jag försöker vara arg, för det är lättare att vara arg jämfört med att vara ledsen. Det är lättare att stiga upp och träffa människor när man är arg än när man är ledsen. När jag är ledsen vill jag sitta i ett hörn och bara gråta, men jag kan inte gråta, och då går det hela åt helvete. Jag vill vara arg, rosenrasande, men jag kan inte. För vad har jag att vara arg på mer än mig själv?
This one's for you, good friend and brother,
If I would slip, if I would kill her,
then take these words,
spread them above her.
Tell her I never could love her.
torsdag 13 december 2007
Fanfanfan
Jag sårade honom. Det som jag försökte motverka.
Ödets jävla ironi.
Ödets förbannade jävla ironi.
Jag älskar honom, och litar på honom.
Det här gör mig så förbannat ledsen. Jag menade för fan inget illa.
Förlåtförlåtförlåt.
Vi måste prata. Punkt.
Ödets jävla ironi.
Ödets förbannade jävla ironi.
Jag älskar honom, och litar på honom.
Det här gör mig så förbannat ledsen. Jag menade för fan inget illa.
Förlåtförlåtförlåt.
Vi måste prata. Punkt.
onsdag 12 december 2007
I do swear that I'll always be there.
I'd give anything and everything and I will always care.
Through weakness and strength,
happiness and sorrow,
for better, for worse,
I will love you with every beat of my heart.
Jag är deppig men lättad.
Jag fick pratat med Kim idag, och det är underligt. Han har varit min lärare i inte ens ett halvår och likväl har han lärt känna mig.
Jag har insett att kraven jag ställer på mig själv inte är godtagbara. Jag kommer inte vara nöjd med mitt höstbetyg, men det får gå. Fysiken går bra, liksom historian. Svenskan och engelskan kan bli problematisk, det jag faktiskt har gjort har jag fått fina betyg på, mne jag har inte gjort så mycket i något av ämnena den här terminen. Mycket pga sjukdomen, för att jag inte orkat med skolan som jag borde. Matten... Jag vet inte. Jag äger på matte, men jag gjorde bort mig ordentligt på förra provet. Det är visserligen ett prov till innan betyget sätts, men ändå. det känns som om jag kommer få en fyra i matte. Max.
Kemin... jaja, det löser sig.
Som Kim sa, det är exams jag måste sikta på. Exams, långt där borta i framtiden. Maj 2009.
Och då ska jag äga. Sätta sjuor på vartenda prov.
Ha ett diplom med 45 poäng som delas ut på diploma ceremony.
Men först ska jag bli frisk.
För det sa Kim till mig, just innan han drämde plankan i huvudet på mig.
I'd give anything and everything and I will always care.
Through weakness and strength,
happiness and sorrow,
for better, for worse,
I will love you with every beat of my heart.
Jag är deppig men lättad.
Jag fick pratat med Kim idag, och det är underligt. Han har varit min lärare i inte ens ett halvår och likväl har han lärt känna mig.
Jag har insett att kraven jag ställer på mig själv inte är godtagbara. Jag kommer inte vara nöjd med mitt höstbetyg, men det får gå. Fysiken går bra, liksom historian. Svenskan och engelskan kan bli problematisk, det jag faktiskt har gjort har jag fått fina betyg på, mne jag har inte gjort så mycket i något av ämnena den här terminen. Mycket pga sjukdomen, för att jag inte orkat med skolan som jag borde. Matten... Jag vet inte. Jag äger på matte, men jag gjorde bort mig ordentligt på förra provet. Det är visserligen ett prov till innan betyget sätts, men ändå. det känns som om jag kommer få en fyra i matte. Max.
Kemin... jaja, det löser sig.
Som Kim sa, det är exams jag måste sikta på. Exams, långt där borta i framtiden. Maj 2009.
Och då ska jag äga. Sätta sjuor på vartenda prov.
Ha ett diplom med 45 poäng som delas ut på diploma ceremony.
Men först ska jag bli frisk.
För det sa Kim till mig, just innan han drämde plankan i huvudet på mig.
fredag 7 december 2007
Jag blir tokig.
Men jag orkar inte förklara det nu.
Låt oss bara säga att jag har haft bättre labpartners än såhär.
Låt oss bara säga att jag har haft bättre labpartners än såhär.
tisdag 4 december 2007
Vår tid.
When I saw you, I saw love. And when you touched me, I felt love. And after all this time, you're still the one I love.
Idag har det varit vi i 2 och ett halvt år.
Det är 30 månader, eller 913 dagar.
Det i sin tur är 21912 timmar eller 1314720 minuter. Den där timmen den 13e februari 2006 inte inräknad.
Jag vet att jag beklagar mig. Men det måste finnas någon anledning till den här tiden.
Jag tror att det är såpass enkelt som att jag verkligen tycker om pojken min.
Stina sa att "du är ung, häng inte upp dig på första bästa, även om det är den bästa". Mitt svar var att jag skulle konsultera pojken och återkomma med ett svar. Och även om jag förstår hennes poäng så vill jag nog faktiskt vara med pojken.
För det är en lång tid, som inte har verkat speciellt lång i min värld.
Idag har det varit vi i 2 och ett halvt år.
Det är 30 månader, eller 913 dagar.
Det i sin tur är 21912 timmar eller 1314720 minuter. Den där timmen den 13e februari 2006 inte inräknad.
Jag vet att jag beklagar mig. Men det måste finnas någon anledning till den här tiden.
Jag tror att det är såpass enkelt som att jag verkligen tycker om pojken min.
Stina sa att "du är ung, häng inte upp dig på första bästa, även om det är den bästa". Mitt svar var att jag skulle konsultera pojken och återkomma med ett svar. Och även om jag förstår hennes poäng så vill jag nog faktiskt vara med pojken.
För det är en lång tid, som inte har verkat speciellt lång i min värld.
måndag 3 december 2007
I'm so tired
sososo tired.
I don't see how I'm gonna get through the upcoming weeks.
I don't like christmas atm. Fast jag tycker om det egentligen.
Saffransbröd, vörtbröd, gås, mintögon och familjen.
Ljus och värme. Det är något med inredningen och juldekoren som gör att det känns så varmt och välkomnande att komma hem.
Och kramarna.
Dåligt samvete får vänta.
I don't see how I'm gonna get through the upcoming weeks.
I don't like christmas atm. Fast jag tycker om det egentligen.
Saffransbröd, vörtbröd, gås, mintögon och familjen.
Ljus och värme. Det är något med inredningen och juldekoren som gör att det känns så varmt och välkomnande att komma hem.
Och kramarna.
Dåligt samvete får vänta.
tisdag 27 november 2007
Det är lite lustigt
Den där kärleken vi lajvare som dras med karaktärer en längre tid har i rösten när vi pratar om våra karaktärer. Det är så sött.
Och Sååå disturbing.
Och Sååå disturbing.
torsdag 22 november 2007
Idag bad jag
Intensivt och uppriktigt.
Vad jag bad till vet jag inte riktigt.
Inte ens när jag ansåg mig vara en troende del av katolska kyrkan bad jag till Jesus. Jag förstår mig inte på Jesus eller konceptet kristendom.
Den/det jag bad till var Fadern, i förhoppningen att den helige ande skulle föra mina ord till honom och att han skulle bönhöra mig. Inte ge mig allt jag bad om, eller allt jag önskade, utan bara lyssna till mina ord och mina bekymmer och min glädje.
Förr i världen bad jag i glädje, i sorg, i melankoli, i alla skeden i livet.
Och det jag bad om var stöd att härda ut, ett ljus att vandra efter.
Aldrig en fråga om att "låt mig slippa" alltid "hjälp mig härda ut".
Idag bad jag.
Jag vet inte till vem.
Jag vet inte varför.
Men jag vet att det uppriktiga, och längtande att ge allt som är jag till någon/något annat var väldigt skönt.
Vad jag bad till vet jag inte riktigt.
Inte ens när jag ansåg mig vara en troende del av katolska kyrkan bad jag till Jesus. Jag förstår mig inte på Jesus eller konceptet kristendom.
Den/det jag bad till var Fadern, i förhoppningen att den helige ande skulle föra mina ord till honom och att han skulle bönhöra mig. Inte ge mig allt jag bad om, eller allt jag önskade, utan bara lyssna till mina ord och mina bekymmer och min glädje.
Förr i världen bad jag i glädje, i sorg, i melankoli, i alla skeden i livet.
Och det jag bad om var stöd att härda ut, ett ljus att vandra efter.
Aldrig en fråga om att "låt mig slippa" alltid "hjälp mig härda ut".
Idag bad jag.
Jag vet inte till vem.
Jag vet inte varför.
Men jag vet att det uppriktiga, och längtande att ge allt som är jag till någon/något annat var väldigt skönt.
onsdag 21 november 2007
Det är nästan lite löjligt.
Jag blir så glad av det. Och det är väl lite löjligt om man tänker på det.
Det har nog att göra med avsaknaden av vana.
Och gud, vad jag saknar Niña. Att prata skit med henne, och förvirra folk med vårt sätt att tilltala varandra.
Massor med kramar till er.
Ni mina N. *snicker*
Det har nog att göra med avsaknaden av vana.
Och gud, vad jag saknar Niña. Att prata skit med henne, och förvirra folk med vårt sätt att tilltala varandra.
Massor med kramar till er.
Ni mina N. *snicker*
tisdag 20 november 2007
söndag 18 november 2007
"Tusen nålar och hästabettet. Vände aldrig tredje kinden till. Jag slog aldrig tillbaka. Ni trodde jag var för feg, men det var jag som var sudditjuven. Fick ni så ni teg." - Emil Jensen.
Jag förstår inte varför hans musik, hans texter, berör mig så djupt.
Egentligen vet jag mycket väl varför texterna berör mig, det är så smärsamt att känna igen sig.
Musik är en essentiell del av mitt liv. Det betyder så otroligt mycket för mitt välbefinnande.
I don't like music. I live of it.
Niña brukar säga att "I breathe it." om musik.
Och när texter som hör till detta livsnödvändiga slår an på strängar man ibland önskar att man inte haft... jag vet inte. Det är positivt, det är erfarenheter som, även om de inte är så trevliga, gör mig starkare. Det är negativt eftersom det river upp minnen och whatnot som jag inte vill ha med att göra.
Jag försökte faktiskt undvika att slå tillbaka.
Och i sig så tror jag att jag lyckades med det.
"gjort blir aldrig ogjort" - Också det en sanning.
Och åter igen så tänkte jag så mycket mer, men kunde inte få ut det i fina ord.
Jag förstår inte varför hans musik, hans texter, berör mig så djupt.
Egentligen vet jag mycket väl varför texterna berör mig, det är så smärsamt att känna igen sig.
Musik är en essentiell del av mitt liv. Det betyder så otroligt mycket för mitt välbefinnande.
I don't like music. I live of it.
Niña brukar säga att "I breathe it." om musik.
Och när texter som hör till detta livsnödvändiga slår an på strängar man ibland önskar att man inte haft... jag vet inte. Det är positivt, det är erfarenheter som, även om de inte är så trevliga, gör mig starkare. Det är negativt eftersom det river upp minnen och whatnot som jag inte vill ha med att göra.
Jag försökte faktiskt undvika att slå tillbaka.
Och i sig så tror jag att jag lyckades med det.
"gjort blir aldrig ogjort" - Också det en sanning.
Och åter igen så tänkte jag så mycket mer, men kunde inte få ut det i fina ord.
Jaja, jag vet...
Jag vet att jag skulle ta ledigt, och faktum är att jag på sätt och vis har gjort det.
Jag har tänkt så mycket, och kommit fram till mycket. Jag har kännt att det borde jag skriva, men jag har inte gjort det.
Och jag har också upptäckt att när jag försöker skriva så får jag inte ut allt jag tänker på.
Därför tänker jag börja rada upp nyckelord för vad mitt liv består av just när jag skriver.
Bara för mig själv, och bara när jag inte egentligen har tid att skriva eller av någon anledning inte klarar av att uttrycka mig.
The Ark. Loke. Katt.
Kärlek. Sorg. Nostalgi. Ana. Död. Liv. Stress. Sorg.
Kärlek. Glädje. Lycka. Niklas (den där kärleksförklaringen står fortfarande på att-göra-listan)
Rök. Vilse. Lycka. Hemmahörande. Tandborstar. Musik.
Mer musik. Ensamhet. Framtiden. Nedstämdhet.
Gud.
Vänner. Älskade. Tårar.
Anneli. Jag tycker om dig. Och jag är så glad för er. Ni är så söta.
The Killers. Slängpolska. Jonglering. Framtid. Rädsla.
Vackerheter. Drömmar.
Kärlek. Önskningar.
Framtiden.
Jag har tänkt så mycket, och kommit fram till mycket. Jag har kännt att det borde jag skriva, men jag har inte gjort det.
Och jag har också upptäckt att när jag försöker skriva så får jag inte ut allt jag tänker på.
Därför tänker jag börja rada upp nyckelord för vad mitt liv består av just när jag skriver.
Bara för mig själv, och bara när jag inte egentligen har tid att skriva eller av någon anledning inte klarar av att uttrycka mig.
The Ark. Loke. Katt.
Kärlek. Sorg. Nostalgi. Ana. Död. Liv. Stress. Sorg.
Kärlek. Glädje. Lycka. Niklas (den där kärleksförklaringen står fortfarande på att-göra-listan)
Rök. Vilse. Lycka. Hemmahörande. Tandborstar. Musik.
Mer musik. Ensamhet. Framtiden. Nedstämdhet.
Gud.
Vänner. Älskade. Tårar.
Anneli. Jag tycker om dig. Och jag är så glad för er. Ni är så söta.
The Killers. Slängpolska. Jonglering. Framtid. Rädsla.
Vackerheter. Drömmar.
Kärlek. Önskningar.
Framtiden.
onsdag 14 november 2007
måndag 12 november 2007
Framtiden börjar hinna ikapp mig.
Eller så börjar jag närma mig den, välj själv.
Oavsett vilket så är framtiden närmre, och jag börjar bli nervös. Rädd, fullkomligt livrädd faktiskt, och nervös.
Oavsett vilket så är framtiden närmre, och jag börjar bli nervös. Rädd, fullkomligt livrädd faktiskt, och nervös.
torsdag 8 november 2007
Nostalgisk
The Ark.
Jak elska. Mycket.
Jag tror att IB är dåligt för mig.
Idag kom jag på mig själv med att klappa min underbara TI-84+
Mammas lilla älskling liksom.
Tell me a joke and make me smile.
Jak elska. Mycket.
Jag tror att IB är dåligt för mig.
Idag kom jag på mig själv med att klappa min underbara TI-84+
Mammas lilla älskling liksom.
Tell me a joke and make me smile.
onsdag 7 november 2007
That's it.
Nu är det dags för gatsten.
Jag är egentligen en väldigt fredlig människa. En som tror på demokratiska principer och att man genom diskussioner kan lösa det mesta.
Men sånt här förvandlar mig till en fullblodsterrorist. En som demonstrerar våldsamt och utan att tveka vräker iväg gatsten. Jag har börjat fundera på arbetet som skulle krävas för att spränga riksdagshuset, även om det än så länge verkar vara en litet väl drastisk åtgärd.
Jag är egentligen en väldigt fredlig människa. En som tror på demokratiska principer och att man genom diskussioner kan lösa det mesta.
Men sånt här förvandlar mig till en fullblodsterrorist. En som demonstrerar våldsamt och utan att tveka vräker iväg gatsten. Jag har börjat fundera på arbetet som skulle krävas för att spränga riksdagshuset, även om det än så länge verkar vara en litet väl drastisk åtgärd.
tisdag 6 november 2007
Skolfoton och Elevbild i Hörby
De har gjort bort sig igen. Varenda gång. Varenda Gång!
Låt se... Jag har gått i skolan i 12 år. Jag har tagit skolfoto, en, två... fem... nio... Tolv gånger.
En gång (EN!) har det varit komplikationsfritt. Det var den gången det var Elevbild i Svedala som tog bilderna. De resterande elva gångerna har det varit Elevbild i Hörby, och varenda gång har de ställt till det. I fjol fick jag inga bilder alls, trots beställning. När jag gick i åttan fick vi hem en faktura, på vilken de deklarerade att vi inte skulle få paketrabatten, att de la till 8% på kostnaden i förseningsränta samt en administrativ kostnad på 50.- för påminnelsen. Fine, om vi faktiskt hade varit försenade med betalningen. Problemet var bara att vi överhuvudtaget inte hade fått bilderna, än mindre fakturan.
I år har de bara skickat med fel klasskort.
Fel klass, från skolkortsfotograferna liksom.
I övrigt så är jag sjuk.
Feber. Mycket feber. Närmre fyra grader över min normala kroppstemp.
Låt se... Jag har gått i skolan i 12 år. Jag har tagit skolfoto, en, två... fem... nio... Tolv gånger.
En gång (EN!) har det varit komplikationsfritt. Det var den gången det var Elevbild i Svedala som tog bilderna. De resterande elva gångerna har det varit Elevbild i Hörby, och varenda gång har de ställt till det. I fjol fick jag inga bilder alls, trots beställning. När jag gick i åttan fick vi hem en faktura, på vilken de deklarerade att vi inte skulle få paketrabatten, att de la till 8% på kostnaden i förseningsränta samt en administrativ kostnad på 50.- för påminnelsen. Fine, om vi faktiskt hade varit försenade med betalningen. Problemet var bara att vi överhuvudtaget inte hade fått bilderna, än mindre fakturan.
I år har de bara skickat med fel klasskort.
Fel klass, från skolkortsfotograferna liksom.
I övrigt så är jag sjuk.
Feber. Mycket feber. Närmre fyra grader över min normala kroppstemp.
måndag 5 november 2007
Jag vill vara den jag är.
- Precis som alla andra.
Ofta när jag träffar strait-edgare drabbas jag av en känsla av skam. Som att de gör sitt yttersta, strävar efter att leva i harmoni med allt och yada yada; medan jag kör bil, åker flygplan, köper min välförpackade och långvägatransporterade mat på Ica, och bär hem den i plastkassar. Jag har tänkt att det är min bekvämlighet som hindrar mig från att leva som de gör, att jag inte har diciplin nog att vara lika ren och sann. Att jag egentligen borde gå hela vägen, för att kunna se Gud i ögonen. Men hela tiden har jag vetat att det inte kommer att hända, hela tiden har jag känt att något brister, att det finns ett glapp i deras ideologi. Jag har hört mantrat så ofta: "vi odlar vår egen mat, vi har inte valt samhället så varför skulle vi rätta oss efter det, vi vill inte bidra till kapitalismen - vi vill leva enkelt och fritt, återgå till tiden innan klockorna begränsade tiden och ångmaskinerna spred sitt svarta sot över världen." Många finner en glädje i att skryta om detta sitt levnadssätt ("jag har inte ens elektricitet eller en epostadress, visst är jag häftig" ), ser det som det enda rätta. Idag fick jag besök av en sådan snubbe, och då märkte jag att jag inte skäms inför Gud, utan inför dem, för jag vet hur de dömer mig som inte lever efter deras rigida ideal. Ja, det är inne att vara alternativ, köpa sig ett torp och bygga en kursgård, vända ryggen mot kulturen som den blev och skapa sig en egen liten bubbla. 60 -talet i repris, fast med en nyandlig touch.
Varför vill man vara speciell? Jag tror det är för att man vill uppskattas för sin genuinitet. Vilket ju iofs blir lite lustigt när denna ens genuitet bottnar i yttre attribut. Som den här livsstilsmarknaden som massproducerar "be yourself" -tröjtryck. Löjligt, ja. Men ändå inte. Det är väldigt effektivt - sålänge man ser det träffade valet som sitt eget finns det ingen anledning att ifrågasätta orsakerna till det. Det finns en enorm social och kulturell vinning i att simma med strömmen, oavsett om man gör det medvetet eller inte. Och om tillräckligt många simmar emot så ändrar strömmen ju ändå riktning. Stömmar är bra, tänk om alla hade simmat åt olika håll, då hade vi ju krockat hela tiden. Xox
...och ur den synvinkeln kan man ju även förstå strait-edgarnas funktion, den de fyller för helheten. Men jag tycker ändå att det är töntigt att försöka avsäga sig sin kultur. Som ett litet trotsigt barn som vill byta mamma.
Nu är jag kanske lite hård. Jag tycker fortfarande att vårt samhälle är rätt fuckat, och att vi västerlänningar blundar inför konsekvenserna av vår ångvältartade framfart. Men att sätta sig i skogen, odla sina morötter, tjafsa om vad man bör äta och gnälla över det ekonomiska systemet och multinationell industrialism är inte vägen.
Fast det kan vara rätt kul ett tag.
Ofta när jag träffar strait-edgare drabbas jag av en känsla av skam. Som att de gör sitt yttersta, strävar efter att leva i harmoni med allt och yada yada; medan jag kör bil, åker flygplan, köper min välförpackade och långvägatransporterade mat på Ica, och bär hem den i plastkassar. Jag har tänkt att det är min bekvämlighet som hindrar mig från att leva som de gör, att jag inte har diciplin nog att vara lika ren och sann. Att jag egentligen borde gå hela vägen, för att kunna se Gud i ögonen. Men hela tiden har jag vetat att det inte kommer att hända, hela tiden har jag känt att något brister, att det finns ett glapp i deras ideologi. Jag har hört mantrat så ofta: "vi odlar vår egen mat, vi har inte valt samhället så varför skulle vi rätta oss efter det, vi vill inte bidra till kapitalismen - vi vill leva enkelt och fritt, återgå till tiden innan klockorna begränsade tiden och ångmaskinerna spred sitt svarta sot över världen." Många finner en glädje i att skryta om detta sitt levnadssätt ("jag har inte ens elektricitet eller en epostadress, visst är jag häftig" ), ser det som det enda rätta. Idag fick jag besök av en sådan snubbe, och då märkte jag att jag inte skäms inför Gud, utan inför dem, för jag vet hur de dömer mig som inte lever efter deras rigida ideal. Ja, det är inne att vara alternativ, köpa sig ett torp och bygga en kursgård, vända ryggen mot kulturen som den blev och skapa sig en egen liten bubbla. 60 -talet i repris, fast med en nyandlig touch.
Varför vill man vara speciell? Jag tror det är för att man vill uppskattas för sin genuinitet. Vilket ju iofs blir lite lustigt när denna ens genuitet bottnar i yttre attribut. Som den här livsstilsmarknaden som massproducerar "be yourself" -tröjtryck. Löjligt, ja. Men ändå inte. Det är väldigt effektivt - sålänge man ser det träffade valet som sitt eget finns det ingen anledning att ifrågasätta orsakerna till det. Det finns en enorm social och kulturell vinning i att simma med strömmen, oavsett om man gör det medvetet eller inte. Och om tillräckligt många simmar emot så ändrar strömmen ju ändå riktning. Stömmar är bra, tänk om alla hade simmat åt olika håll, då hade vi ju krockat hela tiden. Xox
...och ur den synvinkeln kan man ju även förstå strait-edgarnas funktion, den de fyller för helheten. Men jag tycker ändå att det är töntigt att försöka avsäga sig sin kultur. Som ett litet trotsigt barn som vill byta mamma.
Nu är jag kanske lite hård. Jag tycker fortfarande att vårt samhälle är rätt fuckat, och att vi västerlänningar blundar inför konsekvenserna av vår ångvältartade framfart. Men att sätta sig i skogen, odla sina morötter, tjafsa om vad man bör äta och gnälla över det ekonomiska systemet och multinationell industrialism är inte vägen.
Fast det kan vara rätt kul ett tag.
söndag 4 november 2007
Kristendom, gudstro och det förflutna.
Jag började skriva ett inlägg med titeln ovan. Tyvärr dog internet och texten gick förlorad, det enda jag minns är titeln, vilken jag anser för varande en väldigt bra titel.
Jag är bara ledsen att jag inte har inlägget jag hade tänkt skriva till denna titel.
Det var något om min gudstro och mina tankar om Gud som jag plitade ner för några år sedan.
Oavsett vilket, Allhelgona har kommit och gått, jag gick inte på varesig högmässan på Alla Helgons eller Vesper på Alla Själars. Och inte sörjer jag det. Tror jag.
Läser Bibeln igen. Jag tror inte på skriften, men den är onekligen mäktig och vacker.
Fruktansvärt poetisk.
Tänk på din skapare i din ungdom,
innan de onda dagarna nalkas,
de år som ingen glädje har att ge,
då solen och ljuset slocknar
och månen och stjärnorna,
då regnet följs av nya moln.
Det är den dag då husets väktare darrar
och de starka männen sviktar,
då malerskorna slutat mala - de är för få —
då det mörknar för dem som ser ut genom fönstren,
då dörrarna mot gatan stängs till,
då ljudet från kvarnen dämpas,
stämman blir tunn som en fågels
och sångrösten mister sin klang,
då man bävar för en backe
och för fasorna på vägen,
då mandelträdet lyser vitt,
gräshoppan släpar sig fram
och kaprisfrukten mist sin kraft,
då människan går till sitt eviga hem
och gråtarna väntar på gatan,
ja, innan silvertråden slits av
och guldskålen brister,
kruset krossas vid källan
och brunnshjulet går i bitar;
då stoftet återvänder till jorden, sitt ursprung,
och livsanden återvänder till Gud, som gav den.
Tomhet, idel tomhet,
säger Predikaren,
allt är tomhet.
Pred 12:1-8
Jag är bara ledsen att jag inte har inlägget jag hade tänkt skriva till denna titel.
Det var något om min gudstro och mina tankar om Gud som jag plitade ner för några år sedan.
Oavsett vilket, Allhelgona har kommit och gått, jag gick inte på varesig högmässan på Alla Helgons eller Vesper på Alla Själars. Och inte sörjer jag det. Tror jag.
Läser Bibeln igen. Jag tror inte på skriften, men den är onekligen mäktig och vacker.
Fruktansvärt poetisk.
Tänk på din skapare i din ungdom,
innan de onda dagarna nalkas,
de år som ingen glädje har att ge,
då solen och ljuset slocknar
och månen och stjärnorna,
då regnet följs av nya moln.
Det är den dag då husets väktare darrar
och de starka männen sviktar,
då malerskorna slutat mala - de är för få —
då det mörknar för dem som ser ut genom fönstren,
då dörrarna mot gatan stängs till,
då ljudet från kvarnen dämpas,
stämman blir tunn som en fågels
och sångrösten mister sin klang,
då man bävar för en backe
och för fasorna på vägen,
då mandelträdet lyser vitt,
gräshoppan släpar sig fram
och kaprisfrukten mist sin kraft,
då människan går till sitt eviga hem
och gråtarna väntar på gatan,
ja, innan silvertråden slits av
och guldskålen brister,
kruset krossas vid källan
och brunnshjulet går i bitar;
då stoftet återvänder till jorden, sitt ursprung,
och livsanden återvänder till Gud, som gav den.
Tomhet, idel tomhet,
säger Predikaren,
allt är tomhet.
Pred 12:1-8
torsdag 25 oktober 2007
*allmänt zombie-like sound*
Läkartid. Snarast.
Fast jag vill inte.
Jag har inte tid att vara sjuk. Jag har verkligen inte tid med det.
Kim förmanade mig om att inte gå till skolan imorgon om jag inte mådde bättre. Men det innebär ju att jag inte kan lajva i helgen (vilket jag tekniskt sett inte orkar, men jag vill.) Och jag missar ytterligare två lektioner. Vilket inte heller är så bra.
Men Kim sa det tidigare idag, när jag varnade om att jag riskerar vara hemma sjuk en längre period nu, att "the IB is like a marathon. One can not run a hundred-meters and expect to have their energy left. You have to be careful, inte bränna ut dig. Jag får känslan att du försöker springa hundra-meter väldigt ofta." Och det är ju rätt.
Jag fick också en förmaning om att vila upp mig under lovet, eller vila mig var nog vad som sades. "Om jag har förstått det rätt är du rätt dålig på det." Och det är ju rätt det med.
Jag har många järn i elden, men jag får nog ta och se över det. Med allt för många järn i elden har man ingen tid att smida.
Fast jag vill inte.
Jag har inte tid att vara sjuk. Jag har verkligen inte tid med det.
Kim förmanade mig om att inte gå till skolan imorgon om jag inte mådde bättre. Men det innebär ju att jag inte kan lajva i helgen (vilket jag tekniskt sett inte orkar, men jag vill.) Och jag missar ytterligare två lektioner. Vilket inte heller är så bra.
Men Kim sa det tidigare idag, när jag varnade om att jag riskerar vara hemma sjuk en längre period nu, att "the IB is like a marathon. One can not run a hundred-meters and expect to have their energy left. You have to be careful, inte bränna ut dig. Jag får känslan att du försöker springa hundra-meter väldigt ofta." Och det är ju rätt.
Jag fick också en förmaning om att vila upp mig under lovet, eller vila mig var nog vad som sades. "Om jag har förstått det rätt är du rätt dålig på det." Och det är ju rätt det med.
Jag har många järn i elden, men jag får nog ta och se över det. Med allt för många järn i elden har man ingen tid att smida.
onsdag 24 oktober 2007
OMFG!
I made it!
Believe it or not, but I made it.
It's all sorted out, and everything ads up.
I made it.
Tomorrow I'm gonna present. And I'm gonna rock, and get the best points. (Ok, probably not, the best points are ment for Jakob, but I'm gonna get good points at least.)
And I'm gonna be in the team, and be the one elected to go to the nationals, and then I'm aiming on the IYPT.
I rule, because I have a short ruler.
I made it, and as soon as I got rid of Zie and his horrible impact on my workings all went just fine.
I made it.
Wish me luck tomorrow.
Believe it or not, but I made it.
It's all sorted out, and everything ads up.
I made it.
Tomorrow I'm gonna present. And I'm gonna rock, and get the best points. (Ok, probably not, the best points are ment for Jakob, but I'm gonna get good points at least.)
And I'm gonna be in the team, and be the one elected to go to the nationals, and then I'm aiming on the IYPT.
I rule, because I have a short ruler.
I made it, and as soon as I got rid of Zie and his horrible impact on my workings all went just fine.
I made it.
Wish me luck tomorrow.
måndag 22 oktober 2007
Tårar
Fy fan för livet.
Jag gråter, och det sker inte ofta.
Jag tycker inte om tårar, inte från mig, inte från någon.
Det är dock mycket lättare att hantera andra människors tårar. Mina egna är det åt helvete med.
Jag orkar inte. Inte nu. Inte här.
Någon annan gång.
Det är som en tyngd över bröstet som inte vill försvinna.
Jag oroar mig för dem som jag bryr mig om. Jag oroar mig för mig själv och mina möjligheter. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Förr hade jag en säkerhetsventil, men honom har jag växt ifrån.
Att anförtro sig till andra resulterar i att jag känner mig jobbig, som någon som tynger andra med saker som rimligtvis bara berör mig. Jag är inte riktigt klok, det vet jag redan.
Jag behöver en kram. Jag behöver många kramar.
Men jag har inte tid eller ork nog att träffa er, ni som besitter alla de kramar som jag behöver. Jag orkar inte.
Jag tror att jag håller på att falla igen. Alla er som jag älskar, er som jag skulle betro med min själ, jag orkar inte träffa er. Jag orkar inte.
Jag är ivägen, ställer till en massa problem.
Vad är det för fel på mig?
Jag skrämmer mig själv. Jag är uppriktigt rädd för min blodtörst. Jag är rädd för min oförmåga att hantera det som tynger mig.
Egnetligen mår jag bra. I alla fall så intalar jag mig det. Problemet är att jag helt enkelt inte orkar med allt det jag vill orka med. Och som ett resultat så orkar jag inte med någonting.
Jag är stressad, utarbetad, ledsen, bitter och tveksam.
Och jag gråter.
Det händer inte.
Nå, det är i alla fall inte någon annan här.
Jag gråter, och det sker inte ofta.
Jag tycker inte om tårar, inte från mig, inte från någon.
Det är dock mycket lättare att hantera andra människors tårar. Mina egna är det åt helvete med.
Jag orkar inte. Inte nu. Inte här.
Någon annan gång.
Det är som en tyngd över bröstet som inte vill försvinna.
Jag oroar mig för dem som jag bryr mig om. Jag oroar mig för mig själv och mina möjligheter. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Förr hade jag en säkerhetsventil, men honom har jag växt ifrån.
Att anförtro sig till andra resulterar i att jag känner mig jobbig, som någon som tynger andra med saker som rimligtvis bara berör mig. Jag är inte riktigt klok, det vet jag redan.
Jag behöver en kram. Jag behöver många kramar.
Men jag har inte tid eller ork nog att träffa er, ni som besitter alla de kramar som jag behöver. Jag orkar inte.
Jag tror att jag håller på att falla igen. Alla er som jag älskar, er som jag skulle betro med min själ, jag orkar inte träffa er. Jag orkar inte.
Jag är ivägen, ställer till en massa problem.
Vad är det för fel på mig?
Jag skrämmer mig själv. Jag är uppriktigt rädd för min blodtörst. Jag är rädd för min oförmåga att hantera det som tynger mig.
Egnetligen mår jag bra. I alla fall så intalar jag mig det. Problemet är att jag helt enkelt inte orkar med allt det jag vill orka med. Och som ett resultat så orkar jag inte med någonting.
Jag är stressad, utarbetad, ledsen, bitter och tveksam.
Och jag gråter.
Det händer inte.
Nå, det är i alla fall inte någon annan här.
fredag 19 oktober 2007
Igår var en dålig dag. Ialla fall fram tills jag träffade pojken.
Jag inledde med att försova mig. När jag i vanliga fall går hemifrån kvart över sju så vaknade jag igår tjugo över sju. Men jag hann med tåget. Det måste vara det som Långskånken menar med Guds försyn.
Skolan i sig var inte så illa, den är aldrig det. Jag tycker om skolan.
Matten körde sig nog. Men så länge det inte är mindre än en fyra så går det.
Sen var det ToK, och nästa vecka kan jag nog ta en rätt stor del i diskussionen. Vi har kommit in på Mathematics nu. Det är ett ämne jag kan.
Sen dog bussjäveln på motorvägen när jag skulle till universitetet, så jag var en halvtimme sen.
Nå, ingen fara på taket, men sen dog kameran. =vänta en halvtimme på instutitionsteknikern.
Och för att avsluta en perfekt dag blir jag inlåst och fick vänta en halvtimme på att vaktmästaren skulle släppa ut mig.
Dock blev allting så mycket bättre när jag kom till Sandras och träffade pojken.
Maten var väl sådär, men att sen se filmen.
Den är himmelsk. Och Neil Gaiman är ett geni.
Sen sov jag i Lund, nära, omhållen, med honom på ett andetags avstånd.
Idag har jag gjort grafer över datan i mitt tävlingsproblem i IYPT, och skrivit labbraporter.
Läst grekiska dramer, jagat Niña (förbannade människa. Jag har inte tid att upprepa det. Jag hinner inte. Hör du det?!) druckit choklad.
Yarg!
Jag inledde med att försova mig. När jag i vanliga fall går hemifrån kvart över sju så vaknade jag igår tjugo över sju. Men jag hann med tåget. Det måste vara det som Långskånken menar med Guds försyn.
Skolan i sig var inte så illa, den är aldrig det. Jag tycker om skolan.
Matten körde sig nog. Men så länge det inte är mindre än en fyra så går det.
Sen var det ToK, och nästa vecka kan jag nog ta en rätt stor del i diskussionen. Vi har kommit in på Mathematics nu. Det är ett ämne jag kan.
Sen dog bussjäveln på motorvägen när jag skulle till universitetet, så jag var en halvtimme sen.
Nå, ingen fara på taket, men sen dog kameran. =vänta en halvtimme på instutitionsteknikern.
Och för att avsluta en perfekt dag blir jag inlåst och fick vänta en halvtimme på att vaktmästaren skulle släppa ut mig.
Dock blev allting så mycket bättre när jag kom till Sandras och träffade pojken.
Maten var väl sådär, men att sen se filmen.
Den är himmelsk. Och Neil Gaiman är ett geni.
Sen sov jag i Lund, nära, omhållen, med honom på ett andetags avstånd.
Idag har jag gjort grafer över datan i mitt tävlingsproblem i IYPT, och skrivit labbraporter.
Läst grekiska dramer, jagat Niña (förbannade människa. Jag har inte tid att upprepa det. Jag hinner inte. Hör du det?!) druckit choklad.
Yarg!
onsdag 17 oktober 2007
söndag 14 oktober 2007
Stardust med pojken på Torsdag. Trevligt trevligt.
Och studsande bollar, och massvis med beröm. Och jag har förtjänat det. Vartenda ord.
Jag är duktig, och hör sen.
Helgen blev bra, inga katastrofer som jag känner till.
Däremot resulterade den i lite betänkligheter från min sida, och jag tror inte att jag egentligen vill arrangera mer för Sverok.
Det är så mycket skitsnack bland folk, ett sådant hyckleri.
Och jag klarar inte med hyckleri och folk som inte säger vad de tycker om mig till mig. (Ärlighet, alltid ärlighet!)
På slaget härom när det nu var så diskuterades det vad som gjorde folk bittra när de arbetade med Sverok (Jag tror att poängen med diskussionen var att försöka reda ut hur man ska göra för att behålla eldsjälarna...) och jag vet ju att jag som ny inom förbundet blir lika förvånad hela tiden.
Där är en sådan massa så otroligt bittra människor, som när man lyssnar på dem låter som om de lider för att de gör saker inom Sverok. Men varför stannar de kvar då?!
Och de har en förmåga att döda engagemanget hos oss nya glada sverokare. När man hamnar i en grupp sverokare så är det lite granna så att det är fint att vara bitter på Sverok, och jag som ny känner mig fruktansvärt malplacerad som faktiskt tycker att det jag gör är kul. Som tycker att det är något som är givande.
För att inte tala om misstron. Och traditionsbundenheten.
Vissa traditioner är säkert bra (The iPebble said something about "Why ruin a working concept?") men om jag arrangerar så vill jag att det ska arras efter mina regler. Och om jag vill ha koll på hur mycket mjölk det finns kvar själv så innebär det att jag inte uppskattar om folk plockar mjölk i kylen utan att fråga först.
Och vad var det för påstående? "Hoppas att det inte är allt"?!
Misstro. Trot eller ej, men jag har något slags hum om vad jag gör. Faktiskt.
Jag tror jag börjar förstå det där med de bittra sverokarna som ändå stannar kvar. För det är ju kul, men ändå sitter jag här och är, just det, bitter.
Fast jag har ju andra organisationer som jag kan arra inom. Varför stanna i Sverok?
I Sverok får du väldigt stor frihet om du har tillräckligt med skinn på näsan för att kunna ta över skorna. Se till att fylla ut dem, och garanterat se till så att man inte blir svarslös mot ett "men vi brukar göra såhär".
Om det inte vore för skitsnacket.
Och studsande bollar.
Kramabstinens. Jag vill ha sällskap. Någon?
Och studsande bollar, och massvis med beröm. Och jag har förtjänat det. Vartenda ord.
Jag är duktig, och hör sen.
Helgen blev bra, inga katastrofer som jag känner till.
Däremot resulterade den i lite betänkligheter från min sida, och jag tror inte att jag egentligen vill arrangera mer för Sverok.
Det är så mycket skitsnack bland folk, ett sådant hyckleri.
Och jag klarar inte med hyckleri och folk som inte säger vad de tycker om mig till mig. (Ärlighet, alltid ärlighet!)
På slaget härom när det nu var så diskuterades det vad som gjorde folk bittra när de arbetade med Sverok (Jag tror att poängen med diskussionen var att försöka reda ut hur man ska göra för att behålla eldsjälarna...) och jag vet ju att jag som ny inom förbundet blir lika förvånad hela tiden.
Där är en sådan massa så otroligt bittra människor, som när man lyssnar på dem låter som om de lider för att de gör saker inom Sverok. Men varför stannar de kvar då?!
Och de har en förmåga att döda engagemanget hos oss nya glada sverokare. När man hamnar i en grupp sverokare så är det lite granna så att det är fint att vara bitter på Sverok, och jag som ny känner mig fruktansvärt malplacerad som faktiskt tycker att det jag gör är kul. Som tycker att det är något som är givande.
För att inte tala om misstron. Och traditionsbundenheten.
Vissa traditioner är säkert bra (The iPebble said something about "Why ruin a working concept?") men om jag arrangerar så vill jag att det ska arras efter mina regler. Och om jag vill ha koll på hur mycket mjölk det finns kvar själv så innebär det att jag inte uppskattar om folk plockar mjölk i kylen utan att fråga först.
Och vad var det för påstående? "Hoppas att det inte är allt"?!
Misstro. Trot eller ej, men jag har något slags hum om vad jag gör. Faktiskt.
Jag tror jag börjar förstå det där med de bittra sverokarna som ändå stannar kvar. För det är ju kul, men ändå sitter jag här och är, just det, bitter.
Fast jag har ju andra organisationer som jag kan arra inom. Varför stanna i Sverok?
I Sverok får du väldigt stor frihet om du har tillräckligt med skinn på näsan för att kunna ta över skorna. Se till att fylla ut dem, och garanterat se till så att man inte blir svarslös mot ett "men vi brukar göra såhär".
Om det inte vore för skitsnacket.
Och studsande bollar.
Kramabstinens. Jag vill ha sällskap. Någon?
måndag 8 oktober 2007
lördag 6 oktober 2007
Hi everyone.
I'm Niña, and I'm Inyas stand-in.
Or something. I don't really get why I'm supposed to do this, but I like to not have to kidnap the blog to write in it.
I'm also supposed to make a quick presentation of myself.
As said, I'm Niña. I currently living in England, outside of campus but in studenthousings of Leechester.
I study computerengeneering, and I like it very much.
Music is an important part of my life and Sigur Ròs is a great favorite of mine when it comes to music.
I used to live with Andrea, but that didn't end up all that well.
But I don't care.
I like chocolate, roses, the autumn, cognac, red wine and a good smoke of Caledonian Red in my Dunhill pipe.
xx
I'm Niña, and I'm Inyas stand-in.
Or something. I don't really get why I'm supposed to do this, but I like to not have to kidnap the blog to write in it.
I'm also supposed to make a quick presentation of myself.
As said, I'm Niña. I currently living in England, outside of campus but in studenthousings of Leechester.
I study computerengeneering, and I like it very much.
Music is an important part of my life and Sigur Ròs is a great favorite of mine when it comes to music.
I used to live with Andrea, but that didn't end up all that well.
But I don't care.
I like chocolate, roses, the autumn, cognac, red wine and a good smoke of Caledonian Red in my Dunhill pipe.
xx
fredag 5 oktober 2007
torsdag 4 oktober 2007
onsdag 3 oktober 2007
Redan?! (50.)
Jag fyller 50. Tidigare än jag trodde.
(Undrar hur mycket plugg jag hade kunnat klarat av om jag inte hade skrivit här...)
Och så tänker man att sådana här fina nummer borde bestå av inlägg med någon form av substans. Men orka.
Jag funderar på att byta till Swedish A1 HL. Jag kommer inte överrens med min nuvarande lärare, och enda möjligheten att få byta grupp är tydligen om man byter nivå.
Om jag byter kommer jag ha alla ämnen utom engelskan på HL. Kommer jag överleva?
Tveksamt.
(Undrar hur mycket plugg jag hade kunnat klarat av om jag inte hade skrivit här...)
Och så tänker man att sådana här fina nummer borde bestå av inlägg med någon form av substans. Men orka.
Jag funderar på att byta till Swedish A1 HL. Jag kommer inte överrens med min nuvarande lärare, och enda möjligheten att få byta grupp är tydligen om man byter nivå.
Om jag byter kommer jag ha alla ämnen utom engelskan på HL. Kommer jag överleva?
Tveksamt.
måndag 1 oktober 2007
Ibland...
...blir jag så glad. Som när man får en kram för att man behöver dem. Lågskånken är så bra på det, att se när man behöver en kram eller tre. Och att kunna stanna kvar i kramen tills man inte längre är i akut behov av den. Kramar äger.
I övrigt så håller jag på att planera en nyårsbal, skriva en karaktär samt överleva skolan.
Har varit sjuk, skadat mig, blivit bättre.
Envis? Jag?
Vad får dig att tro det?
I övrigt så håller jag på att planera en nyårsbal, skriva en karaktär samt överleva skolan.
Har varit sjuk, skadat mig, blivit bättre.
Envis? Jag?
Vad får dig att tro det?
tisdag 25 september 2007
Dagens Tanke
Benämningar, fack, identiteter och liknande kommer man inte ifrån. Man själv kanske inte använder sig av det i stort omfång, men människor runt omkring dig gör det. Men du beslutar ensam om du vill ha det så.
Du är du, inte din identitet, inte din diagnos och inte dina converse. Du är bara dig själv. Du bestämmer själv helt enkelt. Ingen annan människa kan bestämma över dig, tvinga in dig i någonting som du inte medtycker om. Du har en vilja, använd den.
"Hej jag heter Inya och Inya är den jag är."
Du behöver heller inte förstå människor som konstaterar eller vill sätta en benämning, etikett, lägga dig i fack...det enklaste och vackraste är att acceptera dessa människor för vilka dom är. Acceptera, i det finns kärlek.
Och kärlek mina vänner, är nyckeln till allt gott här i världen.
Du är du, inte din identitet, inte din diagnos och inte dina converse. Du är bara dig själv. Du bestämmer själv helt enkelt. Ingen annan människa kan bestämma över dig, tvinga in dig i någonting som du inte medtycker om. Du har en vilja, använd den.
"Hej jag heter Inya och Inya är den jag är."
Du behöver heller inte förstå människor som konstaterar eller vill sätta en benämning, etikett, lägga dig i fack...det enklaste och vackraste är att acceptera dessa människor för vilka dom är. Acceptera, i det finns kärlek.
Och kärlek mina vänner, är nyckeln till allt gott här i världen.
måndag 24 september 2007
En gåva
"Vi måste alltid vara vänner. Du vet allt för mycket om mig." Och jag bryr mig allt för mycket om dig för att klara med att du enkom finns i mitt liv för ett litet tag.
Hittar jag den igen så ska den införskaffas och ges bort.
Niklas.
Någon gång ska jag skriva en kärleksförklaring till dig. Bara för att jag kan. Och lite för att du förtjänar en.
Vänskap är kärlek. Vänskap finns inte utan kärlek.
Någon gång ska jag också skriva om min ovana att prata med mig själv, och föreställa mig hela konversationer med vännerna mina i huvudet. Detta resulterar lite av och till i att jag glömmer bort att berätta viktiga saker för er eftersom jag redan har berättat det ett dussintal gånger i huvudet mitt.
"Inget är för underbart för att vara sant." Men ibland tror jag att ni är det.
På tok för underbara.
Hittar jag den igen så ska den införskaffas och ges bort.
Niklas.
Någon gång ska jag skriva en kärleksförklaring till dig. Bara för att jag kan. Och lite för att du förtjänar en.
Vänskap är kärlek. Vänskap finns inte utan kärlek.
Någon gång ska jag också skriva om min ovana att prata med mig själv, och föreställa mig hela konversationer med vännerna mina i huvudet. Detta resulterar lite av och till i att jag glömmer bort att berätta viktiga saker för er eftersom jag redan har berättat det ett dussintal gånger i huvudet mitt.
"Inget är för underbart för att vara sant." Men ibland tror jag att ni är det.
På tok för underbara.
fredag 21 september 2007
Grattis
..för jag gratulerar, för jag gratulerar...
Pojken fyller jättevuxen idag.
20 år, närmare bestämt. Han fyller systemet.
Inte för att han utnyttjar det.
Det gör mig glad.
...för jag gratulerar på din födelsedag...
Grattis min pojk.
Grattis.
Pojken fyller jättevuxen idag.
20 år, närmare bestämt. Han fyller systemet.
Inte för att han utnyttjar det.
Det gör mig glad.
...för jag gratulerar på din födelsedag...
Grattis min pojk.
Grattis.
måndag 17 september 2007
Vardag
Vardagen återkommer så fort. Jag förstår det inte riktigt.
Jag är nog en av världens mest lyckligt lottade människor. Men vardagen är inte mycket roligare för mig än för dig.
Och det är konstigt hur måligt man kan må när man är trött och hungrig och nästan varenda led i kroppen värker. Jag bara väntar på att käken ska drabbas av reumatiska inflamationer...
Och ännu konstigare är det hur mycket bättre man mår när man kommer hem. Hem till mor och till syster och får läsa tidningen och irritera sig över småsaker. Och äta middag.
Jag är nog en av världens mest lyckligt lottade människor. Men vardagen är inte mycket roligare för mig än för dig.
Och det är konstigt hur måligt man kan må när man är trött och hungrig och nästan varenda led i kroppen värker. Jag bara väntar på att käken ska drabbas av reumatiska inflamationer...
Och ännu konstigare är det hur mycket bättre man mår när man kommer hem. Hem till mor och till syster och får läsa tidningen och irritera sig över småsaker. Och äta middag.
söndag 16 september 2007
Pink fluffy clouds.
Följande konversation har i fredags utspelat sig, och jag tänker lägga till situationskommentarer.
Töt blidde upplockad, och visad vägen hem.
Töt får även bärhjälp för packningen.
Vi kommer hem. Detta inkluderar ett inhysande av Töt.
Jag har varit väldigt duktig och städat och haft mig. Och bäddat en av gästsängarna.
Jag börjar bära väskor dit.
Töt följer efter, och låter lite skeptisk, men ändock neutral vid frågan:
"Här?"
Jag svarar (OBS! På skämt!) att "Bara för syns skull" med lite *winks* över det hela.
Töt andas ut, ger mig ett snett leende och säger följande:
"Bra, för en sekund så trodde jag att du menade allvar."
Ingenting mellan oss?
I doubt it.
Och måste reda ut vad det egentligen är.
Pink fluffy clouds is teh shit!
För övrigt delar vi säng, myser, dricker thé, lyssnar på musik, pratar strunt och tar promenader. Sover nära nära varandra och kan inte riktigt hålla händerna från varandra. Och jag hatar att Töt snart ska åka hem.
Töt blidde upplockad, och visad vägen hem.
Töt får även bärhjälp för packningen.
Vi kommer hem. Detta inkluderar ett inhysande av Töt.
Jag har varit väldigt duktig och städat och haft mig. Och bäddat en av gästsängarna.
Jag börjar bära väskor dit.
Töt följer efter, och låter lite skeptisk, men ändock neutral vid frågan:
"Här?"
Jag svarar (OBS! På skämt!) att "Bara för syns skull" med lite *winks* över det hela.
Töt andas ut, ger mig ett snett leende och säger följande:
"Bra, för en sekund så trodde jag att du menade allvar."
Ingenting mellan oss?
I doubt it.
Och måste reda ut vad det egentligen är.
Pink fluffy clouds is teh shit!
För övrigt delar vi säng, myser, dricker thé, lyssnar på musik, pratar strunt och tar promenader. Sover nära nära varandra och kan inte riktigt hålla händerna från varandra. Och jag hatar att Töt snart ska åka hem.
fredag 14 september 2007
AFK
Inya is not available.
This is because she's currently, not vacationing at the moon, not dying under the mountain of homework, nor getting tea or cooffee for herself. She might be getting coffee or tea, but that wouldf be for two. The actual reason that she's not around is because she is currently flying around among the pink fluffy clouds.
Niklas! Coffee! Asap!
This is because she's currently, not vacationing at the moon, not dying under the mountain of homework, nor getting tea or cooffee for herself. She might be getting coffee or tea, but that wouldf be for two. The actual reason that she's not around is because she is currently flying around among the pink fluffy clouds.
Niklas! Coffee! Asap!
torsdag 13 september 2007
Vänner
Jag använder ordet vänner om många.
Jag använder ordet vänner om de som jag betraktar som närmre än kompisar. Och jag betraktar inte kompisar som speciellt nära. Kompisar är de som jag pratar med om de börjar prata med mig, inte mer. Oftast inte folk som jag skulle umgås frivilligt med.
Det betyder att om jag pratar i generella ordalag om en vän, så menar jag det som Långskånken skulle kalla för en polare.
Om jag däremot kallar dig för vän, då jävlar.
Jag har 2 och en halv vän.
Niña.
Niklas.
Det är två.
Den halva är Vienda.
Hon var en vän, men vi har väl växt ifrån varandra. Jag litar inte på henne så till fullo som jag gör med N'en där uppe, men jag trivs med henne, och litar mer på henne än på vemsomhelst annars. Hon är en halv vän.
Och en halv vän är gott nog.
Och jag har två och en halv.
Det är lycka.
Jag använder ordet vänner om de som jag betraktar som närmre än kompisar. Och jag betraktar inte kompisar som speciellt nära. Kompisar är de som jag pratar med om de börjar prata med mig, inte mer. Oftast inte folk som jag skulle umgås frivilligt med.
Det betyder att om jag pratar i generella ordalag om en vän, så menar jag det som Långskånken skulle kalla för en polare.
Om jag däremot kallar dig för vän, då jävlar.
Jag har 2 och en halv vän.
Niña.
Niklas.
Det är två.
Den halva är Vienda.
Hon var en vän, men vi har väl växt ifrån varandra. Jag litar inte på henne så till fullo som jag gör med N'en där uppe, men jag trivs med henne, och litar mer på henne än på vemsomhelst annars. Hon är en halv vän.
Och en halv vän är gott nog.
Och jag har två och en halv.
Det är lycka.
Den här sommaren
Jag har skullat skriva detta så länge nu.
Den här sommaren har jag...
...suttit mitt i en rondell i Visby och ätit pizza.
...grillat marshmallows över värmeljus i något som jag tror är en f.d. biograf i Hova.
...suttit mitt i natten på en färjeterminal och sytt på en korsett.
...fått ett nytt namn. Snigel.
...fått ett antal nya idoler.
...blivit hals över huvud förälskad.
...pluggat matte mitt i natten, dagen innan provet. Men ingenting innan dess.
...legat på golvet i en Visbyfärja och sovit, mittemellan Katt och Långskånken.
(Långskånken stal min kudde, och Katt hade manteln vi använde som täcke)
...haft bullfest med Katt.
...upplyst besökare och försäljare på Hova riddarmarknad om att det blöta som kom ner från himmelen var regn.
...lärt mig utnyttja min lungkapacitet ytterligare lite till.
...slutligen gett upp. Det är väl inte livsfarligt att poia.
...kommit fram till att det är billigare att kula jämfört med att ringa eller skicka sms.
...fått ett nytt par örhängen. Lite för feminina för min smak, dock.
...införskaffat två nya, fina hattar. Jag älskar dem.
...spelat mer flöjt än jag gjort de senaste 2 åren tillsammans.
...sytt två uppsättningar kläder till mig.
...även sytt två uppsättningar kläder till Katt.
...förstört min högra fot.
...gått barfota. Barfota <3 (Jag kan fimpa mot min fotsula... Härdad? Inte alls.)
...dansat. Eldat. Spelat. Älskat.
...saknat mig själv.
...älskat mig själv.
...hatat mig själv över allting annat.
...levt om natten.
...levt.
Den här sommaren har jag...
...suttit mitt i en rondell i Visby och ätit pizza.
...grillat marshmallows över värmeljus i något som jag tror är en f.d. biograf i Hova.
...suttit mitt i natten på en färjeterminal och sytt på en korsett.
...fått ett nytt namn. Snigel.
...fått ett antal nya idoler.
...blivit hals över huvud förälskad.
...pluggat matte mitt i natten, dagen innan provet. Men ingenting innan dess.
...legat på golvet i en Visbyfärja och sovit, mittemellan Katt och Långskånken.
(Långskånken stal min kudde, och Katt hade manteln vi använde som täcke)
...haft bullfest med Katt.
...upplyst besökare och försäljare på Hova riddarmarknad om att det blöta som kom ner från himmelen var regn.
...lärt mig utnyttja min lungkapacitet ytterligare lite till.
...slutligen gett upp. Det är väl inte livsfarligt att poia.
...kommit fram till att det är billigare att kula jämfört med att ringa eller skicka sms.
...fått ett nytt par örhängen. Lite för feminina för min smak, dock.
...införskaffat två nya, fina hattar. Jag älskar dem.
...spelat mer flöjt än jag gjort de senaste 2 åren tillsammans.
...sytt två uppsättningar kläder till mig.
...även sytt två uppsättningar kläder till Katt.
...förstört min högra fot.
...gått barfota. Barfota <3 (Jag kan fimpa mot min fotsula... Härdad? Inte alls.)
...dansat. Eldat. Spelat. Älskat.
...saknat mig själv.
...älskat mig själv.
...hatat mig själv över allting annat.
...levt om natten.
...levt.
tisdag 11 september 2007
Ändrade planer.
Jag tycker inte om ändrade planer. Speciellt inte när de ändras med så kort varsel.
Det förstör min planering, och jag behöver planering för att klara med livet. Punkt.
Dessutom så missar du jag. Och det är synd, för han är trevlig, och du är trevlig, och han vill träffa dig, och du vill träffa honom. Men det kommer väl fler tillfällen.
I februari tex.
Det förstör min planering, och jag behöver planering för att klara med livet. Punkt.
Dessutom så missar du jag. Och det är synd, för han är trevlig, och du är trevlig, och han vill träffa dig, och du vill träffa honom. Men det kommer väl fler tillfällen.
I februari tex.
torsdag 6 september 2007
Idag vill jag slås. Hårt brutalt och länge. Bitas och klösas och sen gråta.
Jag älskar dig vännen, men jag behöver en paus.
Jag fick inte tag i nån bra pärm.
Fysiken.
Matten.
Begynnande träningsvärk.
Intyg. Viktiga papper.
Jobbsökning.
Jag har befriat mig från så otroligt mycket senaste veckorna. Gamla känslor, gamla problem. Gamla saker. Gamla relationer. Ny episod som startar.
Men nu.. vemod. Jag känner mig kvävd. Bakslag.
Kan jag inte få tillbaka euforin?
Fast man kanske behöver bakslag ibland..
Men just nu behöver jag nog mest bara få andas. Jag vill inte bli kvävd.
Ge mig luft. Snälla.
Jag älskar dig vännen, men jag behöver en paus.
Jag fick inte tag i nån bra pärm.
Fysiken.
Matten.
Begynnande träningsvärk.
Intyg. Viktiga papper.
Jobbsökning.
Jag har befriat mig från så otroligt mycket senaste veckorna. Gamla känslor, gamla problem. Gamla saker. Gamla relationer. Ny episod som startar.
Men nu.. vemod. Jag känner mig kvävd. Bakslag.
Kan jag inte få tillbaka euforin?
Fast man kanske behöver bakslag ibland..
Men just nu behöver jag nog mest bara få andas. Jag vill inte bli kvävd.
Ge mig luft. Snälla.
tisdag 4 september 2007
söndag 2 september 2007
Kommunistsvin.
Facistsvin, gud vet vad.
Jag har pratat så mycket politik med henne. Under så många år.
Vi har gemensamt sett våra åsikter växa fram, gemensamt sett hur olika våra sätt att se världen är. Men vi älskar varandra ändå, trots våra meningssjiljaktigheter.
Dock är det mer berättigat att jag kallar henne kommunistsvin än vad det är för henne att kalla mig facistsvin. Hon ÄR faktistk komunist.
Jag kallar mig inte facist. Och jag hoppas verkligen att jag och mina åsikter inte på något vis alls passar in på den facistiska ideologin.
Igentligen är jag väl anarkist. Men jag kallar mig inte för det heller.
Jag anser mig vara någon form av extrem-liberal, mestadels för att det är mer accepterat att vara liberal jämfört med att vara anarkist. Men vem bryr sig egentligen?
Jag har pratat så mycket politik med henne. Under så många år.
Vi har gemensamt sett våra åsikter växa fram, gemensamt sett hur olika våra sätt att se världen är. Men vi älskar varandra ändå, trots våra meningssjiljaktigheter.
Dock är det mer berättigat att jag kallar henne kommunistsvin än vad det är för henne att kalla mig facistsvin. Hon ÄR faktistk komunist.
Jag kallar mig inte facist. Och jag hoppas verkligen att jag och mina åsikter inte på något vis alls passar in på den facistiska ideologin.
Igentligen är jag väl anarkist. Men jag kallar mig inte för det heller.
Jag anser mig vara någon form av extrem-liberal, mestadels för att det är mer accepterat att vara liberal jämfört med att vara anarkist. Men vem bryr sig egentligen?
söndag 26 augusti 2007
Skolstart, omstart, nystart
Skolan har börjat igen. Me be glad.
Skolan äger. Faktiskt.
Det är också något nytt. Att se fram emot skolan, att verkligen gilla skolan.
Jag är en nörd, och det är jag fullt medveten om. Jag tycker om att lära mig nya saker, och skolan hade kunnat vara en sådan tillgång och glädje för min del. Och jag vet att jag hade tur, jag gjorde skolan till den tillgång jag behövde. Jag har sett så många människor med vilja att lära bli knäckta av att hållas tillbaka i skolan. Jag fick mina självstudier, jag har föräldrar som alltid sett till att jag har haft möjligheter. Jag har haft tur på så vis.
Men klass'kamraterna' var värre. Pga dem har jag inte tidigare sett fram emot skolan.
Nu har ajg upplevt hur det är att längta efter att skolan ska börja. Helt frisk är jag dock inte, så som jag studsade på uppropet.
Jag älskar skolan.
Jag fick mina valda ämnen, så här långt bara bra lärare, vettigt schema (sånär som på måndags och fredagsschemat, men det löser sig) bra klasskamrater. Det äger.
I helgen har jag varit hos pojken. Underbart.
Jag har saknat honom.
Sen blev jag iväglurad till Höör.
Långskånken tyckte att jag skulle dit och se en dålig skräckfilm med honom. Så jag åkte dit. Dock blev jag ditlurad under falska premisser. Filmen var bra.
Vi orkade för övrigt inte städa, så vi hamnade i samma säng i slutändan. Han brer sig.
Fast det var bra ändå.
Och jag ska hitta min pipa.
Skolan äger. Faktiskt.
Det är också något nytt. Att se fram emot skolan, att verkligen gilla skolan.
Jag är en nörd, och det är jag fullt medveten om. Jag tycker om att lära mig nya saker, och skolan hade kunnat vara en sådan tillgång och glädje för min del. Och jag vet att jag hade tur, jag gjorde skolan till den tillgång jag behövde. Jag har sett så många människor med vilja att lära bli knäckta av att hållas tillbaka i skolan. Jag fick mina självstudier, jag har föräldrar som alltid sett till att jag har haft möjligheter. Jag har haft tur på så vis.
Men klass'kamraterna' var värre. Pga dem har jag inte tidigare sett fram emot skolan.
Nu har ajg upplevt hur det är att längta efter att skolan ska börja. Helt frisk är jag dock inte, så som jag studsade på uppropet.
Jag älskar skolan.
Jag fick mina valda ämnen, så här långt bara bra lärare, vettigt schema (sånär som på måndags och fredagsschemat, men det löser sig) bra klasskamrater. Det äger.
I helgen har jag varit hos pojken. Underbart.
Jag har saknat honom.
Sen blev jag iväglurad till Höör.
Långskånken tyckte att jag skulle dit och se en dålig skräckfilm med honom. Så jag åkte dit. Dock blev jag ditlurad under falska premisser. Filmen var bra.
Vi orkade för övrigt inte städa, så vi hamnade i samma säng i slutändan. Han brer sig.
Fast det var bra ändå.
Och jag ska hitta min pipa.
torsdag 16 augusti 2007
Lullaby to the Fragile Mind
May you fins solace in the gentle arms of sleep
despite the wolves outside your door
In time you will see them all as harmless
And their ideal threats easy to ignore
And if ever fate should choose to smite you
Stand your ground, never walk away
Please don't let the world defeat you
Don't get buried in it's decay
As you drift into the gauzy realms of dreams
May you take comfort in the thought that you are safe
For it only takes a fraction of a second
for all of this to change
Return to me
when slumber's fog has lifted
Retur to me
Stronger than before
As you siwh beneath the soothing streams of time
May you be thankful that you had another day
for there comes a time when each of us will enter
a sleep from which we will never wake
and if fate should ever choose to smite you
stand your ground, never walk away
please d't ever let the world defeat you
Don't get buried in its decay
Close your eyes now, if only for a moment
For it's time you get some rest
the wolves are gone and nothing here can harm you
Let go of your fragile conseiousness
Return to me
when slumber's fog has lifted
Return to me
stronger than before.
despite the wolves outside your door
In time you will see them all as harmless
And their ideal threats easy to ignore
And if ever fate should choose to smite you
Stand your ground, never walk away
Please don't let the world defeat you
Don't get buried in it's decay
As you drift into the gauzy realms of dreams
May you take comfort in the thought that you are safe
For it only takes a fraction of a second
for all of this to change
Return to me
when slumber's fog has lifted
Retur to me
Stronger than before
As you siwh beneath the soothing streams of time
May you be thankful that you had another day
for there comes a time when each of us will enter
a sleep from which we will never wake
and if fate should ever choose to smite you
stand your ground, never walk away
please d't ever let the world defeat you
Don't get buried in its decay
Close your eyes now, if only for a moment
For it's time you get some rest
the wolves are gone and nothing here can harm you
Let go of your fragile conseiousness
Return to me
when slumber's fog has lifted
Return to me
stronger than before.
tisdag 14 augusti 2007
Jag är...
the Lady of Small Annoying Evil.
1/3 av Musica Ignita.
nog Matildas favoritskåning.
som Jesus, fast bättre!
IB elev.
Inya, Era, Ävan, Törne, Rök, Snigel.
främste förespråkaren för Slö, Slapp och Likgiltig.
Niklas maskulina sida.
ett toffeldjur. Trätofflor äger.
trött.
1/3 av Musica Ignita.
nog Matildas favoritskåning.
som Jesus, fast bättre!
IB elev.
Inya, Era, Ävan, Törne, Rök, Snigel.
främste förespråkaren för Slö, Slapp och Likgiltig.
Niklas maskulina sida.
ett toffeldjur. Trätofflor äger.
trött.
måndag 13 augusti 2007
Hemma igen
Jag kommer ha svåra problem när jag ska sammanfatta sommaren. Det har hänt så mycket.
Den här sommaren har jag suttit mitt i natten på en färjeterminal och sytt på en korsett. För hand.
Den här sommaren har jag suttit mitt i en rondell och ätit pizza.
Den här sommaren har Niña flyttat.
Den här sommaren har kanske inte varit den bästa sommaren någonsin. Men jag är många erfarenheter rikare.
Den här sommaren kommer bli svår att sammanfatta, men jag ska göra det. Och jag har bestämt mig för formen också.
Den här sommaren har jag suttit mitt i natten på en färjeterminal och sytt på en korsett. För hand.
Den här sommaren har jag suttit mitt i en rondell och ätit pizza.
Den här sommaren har Niña flyttat.
Den här sommaren har kanske inte varit den bästa sommaren någonsin. Men jag är många erfarenheter rikare.
Den här sommaren kommer bli svår att sammanfatta, men jag ska göra det. Och jag har bestämt mig för formen också.
tisdag 31 juli 2007
Without music, I am nothing.
Jag blir olycklig utan musik. Utan musik är inte jag.
Jag tenderar att förknippa musik med saker. Viss musik gör mig glad, Chokladfabriken t.ex. Det är musik som gör mig glad. Skånsk folkmusik, dansa och lé. Och snurra.
Musik är mitt liv. Och jag vet inte vad jag skulle göra utan det.
Jag blir olycklig utan musik. Utan musik är inte jag.
Jag tenderar att förknippa musik med saker. Viss musik gör mig glad, Chokladfabriken t.ex. Det är musik som gör mig glad. Skånsk folkmusik, dansa och lé. Och snurra.
Musik är mitt liv. Och jag vet inte vad jag skulle göra utan det.
lördag 28 juli 2007
Ofcourse it's all in your head
But what is it that says that just because it's in your head it isn't real?
Det är tänkvärt, och jag tänker ta det till mig.
Idag var jag och pappa på Maxi och handlade (tekakor, rostebröd, skagenröra, kollegieblock, pärmar, mjölk, vattenmelon, äpplejuice, kattsand, kex och ketchup) fast anledningen att vi åkte dit var för att titta på ett startset med porslin. Ni vet, tallrikar, muggar och sånt.
Jag har redan ett sådant set, en servis för 6 (mattallrik, djup tallrik, muggar, vinglas (av någon outgrundlig anledning) bestick, vattenglas och assietter) samt min gammelfarmors servis (ljusgrå, med rosa blommor, den är fin, fast jag vet inte riktigt vad som finns i den) utöver det har jag också ett startset med köksattiraljer (några kastruller, en stekpanna, några knivar, en sak, ett rivjärn, några burkar, några bunkar, en visp, en korkskruv, allmänt bra saker ni vet) och större delen av min gammelfarmors linneskåp. Handdukar, lakan, dukar, gardiner. Allihop med fina handbroderier som talar om vem de hör till (påminn mig om att byta det efternamn som används om mig)
Det finns, såklart, mer som behöver införskaffas. Några bra köksknivar tex. Men ändå.
Nu var vi på Maxi (och de hade en så fin servis, ljusgul, med bruna detaljer (benvit skulle nog en färgsnobb säga, men jag är inte så snobbig (och för övrigt så var den gul, och i min bok så gul och vit inte samma sak (oavsett vad färgsnobbarna säger) även om det var en fin gul) så jag säger gul, eller möjligtvis ljusgul, eftersom den var gul) som dessutom var billig. En sån servis jag mycket väl kan tänka mig att ha (det fanns en blå också (och de kallade den för blå dessutom) och det var väl en rätt fin blå, men den passade inte riktigt med det bruna.) men jag tror att jag har porslin så det räcker nu.) och när vi valsade runt där, på avdelningen för heminredning, så längtade jag så till den dag då anledningen till att vi är där är för att fixa det sista som behövs fixas för mitt nya hem.
De där basic kryddorna, vitvinsvinäger, olivolja, mjöl och pasta. Torkade linser och socker och salt. Att fylla kylen och frysen, och ha allting möblerat, och sängen nybäddad. Och vara den enda som stannar kvar efter att ha fått hjälp med att bära in det sista. Den där första natten, då jag inte kommer kunna somna, i ett hem som är mitt. Jag längtar efter det.
Jag längtar efter en plats som är min egen. På något plan är jag lite avundsjuk på Niña och det faktum att hon har sitt eget. Men samtidigt vet jag att hon, även om hon trivs och är glad för det hon har, hellre hade haft det jag har. Familj, människor att reta mig på, men som jag lever med och trivs med att ha i närheten. Trots allt.
Hon åker för övrigt snart igen. Jag kommer att sakna henne.
Det känns alltid så ensamt när hon försvinner.
Det är tänkvärt, och jag tänker ta det till mig.
Idag var jag och pappa på Maxi och handlade (tekakor, rostebröd, skagenröra, kollegieblock, pärmar, mjölk, vattenmelon, äpplejuice, kattsand, kex och ketchup) fast anledningen att vi åkte dit var för att titta på ett startset med porslin. Ni vet, tallrikar, muggar och sånt.
Jag har redan ett sådant set, en servis för 6 (mattallrik, djup tallrik, muggar, vinglas (av någon outgrundlig anledning) bestick, vattenglas och assietter) samt min gammelfarmors servis (ljusgrå, med rosa blommor, den är fin, fast jag vet inte riktigt vad som finns i den) utöver det har jag också ett startset med köksattiraljer (några kastruller, en stekpanna, några knivar, en sak, ett rivjärn, några burkar, några bunkar, en visp, en korkskruv, allmänt bra saker ni vet) och större delen av min gammelfarmors linneskåp. Handdukar, lakan, dukar, gardiner. Allihop med fina handbroderier som talar om vem de hör till (påminn mig om att byta det efternamn som används om mig)
Det finns, såklart, mer som behöver införskaffas. Några bra köksknivar tex. Men ändå.
Nu var vi på Maxi (och de hade en så fin servis, ljusgul, med bruna detaljer (benvit skulle nog en färgsnobb säga, men jag är inte så snobbig (och för övrigt så var den gul, och i min bok så gul och vit inte samma sak (oavsett vad färgsnobbarna säger) även om det var en fin gul) så jag säger gul, eller möjligtvis ljusgul, eftersom den var gul) som dessutom var billig. En sån servis jag mycket väl kan tänka mig att ha (det fanns en blå också (och de kallade den för blå dessutom) och det var väl en rätt fin blå, men den passade inte riktigt med det bruna.) men jag tror att jag har porslin så det räcker nu.) och när vi valsade runt där, på avdelningen för heminredning, så längtade jag så till den dag då anledningen till att vi är där är för att fixa det sista som behövs fixas för mitt nya hem.
De där basic kryddorna, vitvinsvinäger, olivolja, mjöl och pasta. Torkade linser och socker och salt. Att fylla kylen och frysen, och ha allting möblerat, och sängen nybäddad. Och vara den enda som stannar kvar efter att ha fått hjälp med att bära in det sista. Den där första natten, då jag inte kommer kunna somna, i ett hem som är mitt. Jag längtar efter det.
Jag längtar efter en plats som är min egen. På något plan är jag lite avundsjuk på Niña och det faktum att hon har sitt eget. Men samtidigt vet jag att hon, även om hon trivs och är glad för det hon har, hellre hade haft det jag har. Familj, människor att reta mig på, men som jag lever med och trivs med att ha i närheten. Trots allt.
Hon åker för övrigt snart igen. Jag kommer att sakna henne.
Det känns alltid så ensamt när hon försvinner.
tisdag 24 juli 2007
Dra något gammalt över dig.
Kom tillbaka när du bestämt dig för hur du ska ha det.
Jag lämnar inte ut min själ utan att få något tillbaka, jag litar inte på människor som inte litar på mig, jag har ett fullt fungerande tanke- och åsiktsutbyte med mig själv, du är överflödig på så vis. Du behövs inte för det, även om det är trevligt med människor som befinner sig på samma frekvens som jag gör.
Du känner mig bättre än någon annan. Betänk det. Betänk vad risken är.
Jag slutar nu.
Vill du något vet du var jag finns.
Men stör mig inte förrens du har gjort klart för dig själv hur du vill ha det.
Jag lämnar inte ut min själ utan att få något tillbaka, jag litar inte på människor som inte litar på mig, jag har ett fullt fungerande tanke- och åsiktsutbyte med mig själv, du är överflödig på så vis. Du behövs inte för det, även om det är trevligt med människor som befinner sig på samma frekvens som jag gör.
Du känner mig bättre än någon annan. Betänk det. Betänk vad risken är.
Jag slutar nu.
Vill du något vet du var jag finns.
Men stör mig inte förrens du har gjort klart för dig själv hur du vill ha det.
söndag 22 juli 2007
Flickan i spegeln är ledsen
Hon gråter nu mer än förut
En storslagen flod av tårar
som aldrig någonsin tycks ta slut
Kanske är hon bara ensam
i ett liv som nästan tycks stå still
Likt ett hjul på en helvind axel
Som aldrig svänger dit man vill
Hon äger en koffert av masker
Som hon väljer efter behag
med målade leende läppar
Som om hon verkligen log för ett slag
Men det är bara förvrängda illusioner
av den människa hon egentligen är
En flicka som bygger livet på längtan
och som bara tycks vara till besvär
Kanske önskar hon att folket ville tystna
Och se ned på henne där hon står
Men vad hjälper det när ändå ingen lyssnar
Utan istället bara går
Om du tänker en stund och funderar
På hur ensamhet yttras idag
Om du tänker en stund så förstår du
Att flickan i spegeln är jag
Hon gråter nu mer än förut
En storslagen flod av tårar
som aldrig någonsin tycks ta slut
Kanske är hon bara ensam
i ett liv som nästan tycks stå still
Likt ett hjul på en helvind axel
Som aldrig svänger dit man vill
Hon äger en koffert av masker
Som hon väljer efter behag
med målade leende läppar
Som om hon verkligen log för ett slag
Men det är bara förvrängda illusioner
av den människa hon egentligen är
En flicka som bygger livet på längtan
och som bara tycks vara till besvär
Kanske önskar hon att folket ville tystna
Och se ned på henne där hon står
Men vad hjälper det när ändå ingen lyssnar
Utan istället bara går
Om du tänker en stund och funderar
På hur ensamhet yttras idag
Om du tänker en stund så förstår du
Att flickan i spegeln är jag
Liten Inya mår inte bra.
Jag vet att jag föresatte sommaren att bli Riktigt Jävla Jättebra TM, och det är den väl. I sig.
Men det hindrar inte att jag faktiskt inte mår riktigt bra. Att jag faktiskt inte vet vad jag vill, att jag faktiskt inte mår bra.
Men jag mår något bättre nu.
Jag misstänker att det bara är tillfälligt, men likväl.
I think that I'm unwanted.
Alla jag bryr mig om verkar ta avstånd från mig förr eller senare. Bara drar sig undan. Och jag förstår inte varför. Vad är det jag gör som är fel?
Jag grät. Det händer inte så ofta. Det är ytterst sällan. Och jag grät inför någon. Det har inte hänt på lång, lång tid.
Jag vågade prata. Ta fram saker jag gömt inom mig en lång tid. Saker som gör ont.
En lögn upprepad tillräckligt många gånger blir en sanning, och det är det som är anledningen till många av mina problem.
Egentligen är det inte någon sanning, och det är jag medveten om. Men det ligger så djupt. Så djupt att det kommer ta Mycket tid att få bort det.
Jag vet att jag föresatte sommaren att bli Riktigt Jävla Jättebra TM, och det är den väl. I sig.
Men det hindrar inte att jag faktiskt inte mår riktigt bra. Att jag faktiskt inte vet vad jag vill, att jag faktiskt inte mår bra.
Men jag mår något bättre nu.
Jag misstänker att det bara är tillfälligt, men likväl.
I think that I'm unwanted.
Alla jag bryr mig om verkar ta avstånd från mig förr eller senare. Bara drar sig undan. Och jag förstår inte varför. Vad är det jag gör som är fel?
Jag grät. Det händer inte så ofta. Det är ytterst sällan. Och jag grät inför någon. Det har inte hänt på lång, lång tid.
Jag vågade prata. Ta fram saker jag gömt inom mig en lång tid. Saker som gör ont.
En lögn upprepad tillräckligt många gånger blir en sanning, och det är det som är anledningen till många av mina problem.
Egentligen är det inte någon sanning, och det är jag medveten om. Men det ligger så djupt. Så djupt att det kommer ta Mycket tid att få bort det.
Problemsolutions.
There's three ways to do this.
The right way, the wrong way and my way.
What's your way?
The wrong way, but faster.
The right way, the wrong way and my way.
What's your way?
The wrong way, but faster.
07665
Samma nummer till alla i familjen. How funfun!
Har du någonsin suttit hemma någon gång och känt dej alldeles ensam?
Kan du tänka dej att sitta ensam, dag ut och dag in, utan någon att prata med?
Ingen som frågar hur du mår, ingen som ger dej en kram, eller ens ett vänligt leende?
Ärlighet är viktigast. Bara tala om för mig om ni inte vill ha mig i närheten. Det är inte på långa vägar lika sårande som när ni bara drar er undan.
Var bara ärliga.
Har du någonsin suttit hemma någon gång och känt dej alldeles ensam?
Kan du tänka dej att sitta ensam, dag ut och dag in, utan någon att prata med?
Ingen som frågar hur du mår, ingen som ger dej en kram, eller ens ett vänligt leende?
Ärlighet är viktigast. Bara tala om för mig om ni inte vill ha mig i närheten. Det är inte på långa vägar lika sårande som när ni bara drar er undan.
Var bara ärliga.
torsdag 19 juli 2007
Vid närmare eftertanke...
Det var nog mer synd om dammsugaren...
Den låg där så snällt och sov i mörkret, inte en ond tanke någonstans. Inte gjort en fluga förnär. Lite myror, visst, och skrämt upp katten lite, men inget värre än det. Och så kommer en ungjävel och SPARKAR på den. Hårt!
Vad hade den gjort mig liksom?
Fast min tå har fortfarande inte läkt...
Den låg där så snällt och sov i mörkret, inte en ond tanke någonstans. Inte gjort en fluga förnär. Lite myror, visst, och skrämt upp katten lite, men inget värre än det. Och så kommer en ungjävel och SPARKAR på den. Hårt!
Vad hade den gjort mig liksom?
Fast min tå har fortfarande inte läkt...
tisdag 3 juli 2007
Ingenting går upp mot lite oanständighet.
Helt klart.
Har nu packat. Tror att jag har vad jag behöver, vilket betyder att jag har glömt bort minst hälften av alla dessa nyttiga saker man bör ta med sig.
Jag kollade mitt röstomfång tidigare. Det är tydligen omänskligt stort.
In other news; Please do not think that I want to be all mody on you guys. I really don't. It makes me sad when relations ends.
Har nu packat. Tror att jag har vad jag behöver, vilket betyder att jag har glömt bort minst hälften av alla dessa nyttiga saker man bör ta med sig.
Jag kollade mitt röstomfång tidigare. Det är tydligen omänskligt stort.
In other news; Please do not think that I want to be all mody on you guys. I really don't. It makes me sad when relations ends.
söndag 1 juli 2007
Nu är jag trött på det här.
På allting.
Vill ni inte ha med mig att göra så säg det istället för att bara dra er undan. Det sårar mig så mycket mer när ni gör så.
Jag har varit med om allt för mycket för att bli sur när någon rakt och ärligt säger till mig att de inte vill umgås med mig, är folk bara ärliga så kan jag leva med det utan några större problem.
Gör det istället för att såra mig. Snälla.
Ni lär få veta vilka ni är om ni inte redan känner er träffade.
Skärper inte folk sig och antingen säger rakt ut till mig hur ni vill ha det, eller återgår till att faktiskt vara mina vänner så bussar jag Niña på er.
Och bara tro mig, det brukar inte bli trevligt.
Jag har så jävla svårt för att lita på folk, och kan ni inte värdesätta att jag litar på er så är ni fan inte vatten värda.
Jag ger blanka fan i er nu, bollen ligger hos er, vill ni faktiskt vara mina vänner så får ni komma till mig, vill ni inte det så är det för FAN bara att säga det, så kommer jag aldrig någonsin störa er igen. Er boll.
Ha det så trevligt.
Vill ni inte ha med mig att göra så säg det istället för att bara dra er undan. Det sårar mig så mycket mer när ni gör så.
Jag har varit med om allt för mycket för att bli sur när någon rakt och ärligt säger till mig att de inte vill umgås med mig, är folk bara ärliga så kan jag leva med det utan några större problem.
Gör det istället för att såra mig. Snälla.
Ni lär få veta vilka ni är om ni inte redan känner er träffade.
Skärper inte folk sig och antingen säger rakt ut till mig hur ni vill ha det, eller återgår till att faktiskt vara mina vänner så bussar jag Niña på er.
Och bara tro mig, det brukar inte bli trevligt.
Jag har så jävla svårt för att lita på folk, och kan ni inte värdesätta att jag litar på er så är ni fan inte vatten värda.
Jag ger blanka fan i er nu, bollen ligger hos er, vill ni faktiskt vara mina vänner så får ni komma till mig, vill ni inte det så är det för FAN bara att säga det, så kommer jag aldrig någonsin störa er igen. Er boll.
Ha det så trevligt.
Dummare än tåget.
Eller kanske inte...
Men dum är jag.
Jag känner mig ensam, och hur motar jag det? Jo, jag tar livet av vänskapsrelationer.
Varför? Jag vet inte.
Allting verkar falla isär.
Men jag vet inte. Jag verkar ha någon form av fokus igen.
Sök ditt hjärta och du skall finna. Home is were your heart is men vart är ditt hjärta?
Ditt hjärta är dina känslor och talar alltid sanning. Släpp dina tankar för dom förvirrar dig. Om du följer känslan inom dig så ska du se att livet blir finare.
Follow your bliss
Se dig själv och du kan börja se andra, vet vad du vill och du kommer att få mer glädje. Bara lyssna och du kommer att få mer förståelse.
Jag älskar er. Ni som bryr er, och som står ut.
Jag förstår mig inte på mig själv, och att ni orkar med mig i mina sämre stunder gör att jag älskar er än mer.
Någon gång ska jag skriva om mina problem med att lita på folk. Men än så länge får ni nöja er med att jag talar om för er hur mycket ni betyder.
Ni är viktiga för mig.
Men dum är jag.
Jag känner mig ensam, och hur motar jag det? Jo, jag tar livet av vänskapsrelationer.
Varför? Jag vet inte.
Allting verkar falla isär.
Men jag vet inte. Jag verkar ha någon form av fokus igen.
Sök ditt hjärta och du skall finna. Home is were your heart is men vart är ditt hjärta?
Ditt hjärta är dina känslor och talar alltid sanning. Släpp dina tankar för dom förvirrar dig. Om du följer känslan inom dig så ska du se att livet blir finare.
Follow your bliss
Se dig själv och du kan börja se andra, vet vad du vill och du kommer att få mer glädje. Bara lyssna och du kommer att få mer förståelse.
Jag älskar er. Ni som bryr er, och som står ut.
Jag förstår mig inte på mig själv, och att ni orkar med mig i mina sämre stunder gör att jag älskar er än mer.
Någon gång ska jag skriva om mina problem med att lita på folk. Men än så länge får ni nöja er med att jag talar om för er hur mycket ni betyder.
Ni är viktiga för mig.
fredag 29 juni 2007
Jag är en mördare.
Jag tror att när man får en relation till en annan person, stor eller liten, så skapas någonting nytt. Något som faktiskt finns. Detta är levande. Det är så jag upplever det.
Om inte ens upplevelse räknas, vad räknas då?
Idag möradade jag en relation. Eller, snarare nådaskjöt jag den.
Jag undrar när det är min tur.
Om inte ens upplevelse räknas, vad räknas då?
Idag möradade jag en relation. Eller, snarare nådaskjöt jag den.
Jag undrar när det är min tur.
Min stackars tå och jag.
Igårnatt förstörde jag min stackars tå.
Den slog i något, enligt Katt var det dammsugaren som tyckte det skulle vara roligt att frontalkrocka med min lilltå, enligt mig så slog något i min lilltå, men jag vet inte vad.
Den stackars lilla tån har en blodblåsa mitt fram, ett stort skärsår uppe på, och nageln är helt blå pga. blödningen under den.
Den svider och värker och är allmänt imobiliserad. Och igårnatt var den troligtvis full också, med tanke på mängden sprit som användes för att rengöra den.
Jag har en stark misstanke om att min tå måste investera i en ny nagel. Inte kul alls kan jag meddela.
Jag är trött igen. Och jag vet inte varför jag inte bara återgår till mitt gamla behagliga liv då jag inte behövde bry mig om något eller någon annan än mig själv.
Det finns fördelar med att vara ensam...
Den slog i något, enligt Katt var det dammsugaren som tyckte det skulle vara roligt att frontalkrocka med min lilltå, enligt mig så slog något i min lilltå, men jag vet inte vad.
Den stackars lilla tån har en blodblåsa mitt fram, ett stort skärsår uppe på, och nageln är helt blå pga. blödningen under den.
Den svider och värker och är allmänt imobiliserad. Och igårnatt var den troligtvis full också, med tanke på mängden sprit som användes för att rengöra den.
Jag har en stark misstanke om att min tå måste investera i en ny nagel. Inte kul alls kan jag meddela.
Jag är trött igen. Och jag vet inte varför jag inte bara återgår till mitt gamla behagliga liv då jag inte behövde bry mig om något eller någon annan än mig själv.
Det finns fördelar med att vara ensam...
torsdag 28 juni 2007
Vi överlevde!
*tror inte riktigt sina ögon*
Sängen är flyttad, hyllorna är flyttade, den där jävla bokhyllan gick faktiskt in.
Och vi överlevde.
Jag har avlivat dammråttor i en försvarlig mängd, och vi överlevde.
Vi överlevde faktiskt!
Sängen är flyttad, hyllorna är flyttade, den där jävla bokhyllan gick faktiskt in.
Och vi överlevde.
Jag har avlivat dammråttor i en försvarlig mängd, och vi överlevde.
Vi överlevde faktiskt!
Städning.
Ja, jag erkänner utan omsvep. Jag är urusel på att städa. Inte så mycket för att jag inte kan som för att jag tycker att det är så fruktansvärt tråkigt.
Därför blir det inte städat speciellt ofta på mitt rum.
Nu verkar det dock som om rummet onekligen kommer att bli åtminstone lite städat...
Katt verkar ha bestämt sig för att "den där förbannade bokhyllan SKA gå in på ditt rum".
Så nu ska det möblas om. Och för att kunna göra det måste man städa.
Dock verkar vi ha en rätt bra definition på att städa båda två.
Ingen av oss vill faktiskt se hur det ser ut under min säng, aka. Det kan bli lite småsvårt att flytta på sängen...
Fast Katt kom på idén för hur vi skulle göra.
Hon flyttar lite på sängen, och sveper in allt som blottas under den igen. Och upprepa.
Yay för det!
And if you stay tunes, you might hear about me and my poor toe.
Därför blir det inte städat speciellt ofta på mitt rum.
Nu verkar det dock som om rummet onekligen kommer att bli åtminstone lite städat...
Katt verkar ha bestämt sig för att "den där förbannade bokhyllan SKA gå in på ditt rum".
Så nu ska det möblas om. Och för att kunna göra det måste man städa.
Dock verkar vi ha en rätt bra definition på att städa båda två.
Ingen av oss vill faktiskt se hur det ser ut under min säng, aka. Det kan bli lite småsvårt att flytta på sängen...
Fast Katt kom på idén för hur vi skulle göra.
Hon flyttar lite på sängen, och sveper in allt som blottas under den igen. Och upprepa.
Yay för det!
And if you stay tunes, you might hear about me and my poor toe.
onsdag 27 juni 2007
Tiredness
Jag har så mycket att göra just nu. Men jag bryr mig inte en bit.
Vännerna anklagar mig för att vara apatisk. Det kanske är sant, men jag bryr mig inte om det heller.
Mitt huvud är i uppror, och jag vet inte varför, eller vad jag ska göra.
I keep making the same mistakes over and over again.
Trust people I shouldn't trust, like people I shouldn't like, love people I shouldn't love. I hate this!
I want to disappeare.
Vännerna anklagar mig för att vara apatisk. Det kanske är sant, men jag bryr mig inte om det heller.
Mitt huvud är i uppror, och jag vet inte varför, eller vad jag ska göra.
I keep making the same mistakes over and over again.
Trust people I shouldn't trust, like people I shouldn't like, love people I shouldn't love. I hate this!
I want to disappeare.
söndag 24 juni 2007
Why am I even trying?
If someone please could remind me of why, please do, cause I have no idea any longer.
Pull together.
Stay out of my life, Get it?!
Pull together.
Stay out of my life, Get it?!
torsdag 21 juni 2007
Detox och trötthet.
Jag är väldigt lättretad just nu, och jag ber så mycket om ursäkt för det.
Jag håller på med en detox, aka: abstinensbesvär, normala smärtbesvär pga. avsaknaden av smärtstillande osv.
Abstinensen består mest i att jag är lättretad och har ont, men lite då och då blir det värre...
Så om jag exploderar på er, betänk att jag inte menar något väldigt illa med det.
Jag håller på med en detox, aka: abstinensbesvär, normala smärtbesvär pga. avsaknaden av smärtstillande osv.
Abstinensen består mest i att jag är lättretad och har ont, men lite då och då blir det värre...
Så om jag exploderar på er, betänk att jag inte menar något väldigt illa med det.
Sanningar?
"Det är ett samhällsproblem. Vår skola har faktiskt färre problem än många andra skolor." citerades en rektor i dagens tidning. Det fick mig att tänka på ett annat citat från en annan rektor:
"Det finns ingen mobbing på vår skola."
Jag gick i den senare skolan och visst, det fanns nog ingen mobbing där. Det finns nog ingen mobbing i hela världen. Allt är bara myspys och kramar och faktiskt så har ju säkert skolan i artikeln i dag färre problem än andra skolor. Det finns ju skolor som ligger i krigszoner eller som dränks i lavafloder. Deras problem måste ju i alla fall räknas som större för rättvisans skull.
På skolan där jag gick hade man en paroll som man höll hårt på i alla lägen.
"Man skall inte peka ut någon."
Detta gällde givetvis bara mobbare, inte de som blev mobbade. Sådana typer kunde man peka ut hur mycket som helst. Om man var mobbad var det tydligt att man inte riktigt hörde till, även i lärarnas ögon.
Om en incident inträffade pratade man med hela klassen, just för att inte peka ut någon. På detta vis lyssnade ingen av barnen. Man talade inte heller om för föräldrarna vad som hänt, för mobbare hade det säkert dåligt hemma redan innan. Jag vet inte om det var så de resonerade, men jag kan inte komma på en annan förklaring. Mamma och pappa berättade om att de träffat en av mobbarnas föräldrar på ett föräldramöte och konfronterat dem. De var glada över att mina föräldrar berättade, för lärarna hade inte sagt ett ljud. Inte. Ett. Ljud. Mina vredesutbrott sade man däremot massor om på vartenda kvartsamtal och så ofta man kunde däremellan.
Jag kan bara minnas detaljer. Som att de hetsade mig till att få vansinnesutbrott då jag kastade saker omkring mig och skrek så högt som lungorna tillät. Ibland resulterade det i ett trasigt fönster eller dylikt. Det fick jag betala.
Jag minns när jag gick i fyran och Micke stod och sparkade mig i kapprummet och ingen reagerade. Jag knöt händerna hårt, hårt eftersom jag inte vågade protestera igen, bli arg igen. Blev jag arg fick jag betala.
Ibland orkade jag inte. Då sprang jag ifrån skolan. Ibland utan skor. Ibland mitt i vintern. Då fick jag kvarsittning. Jag tror ingen annan hade så mycket kvarsittning som jag.
Jag minns när jag blev slagen i ansiktet med en knytnäve på träslöjden. När jag skrek något åt honom, jag minns inte vad, fick jag givetvis en reprimand. Flickor skall hålla käften och ta emot. Givetvis. Eller var det bara jag?
Vår skola hade en sång. En slags skolsång som man sjöng på storsamlingar för att öka gemenskapen. Det var "Var nöjd med allt som livet ger" från Djungelboken. Jag hatar den fortfarande. "Glöm bort bekymmer, sorger och besvär" sjöng alla barnen och lärarna glädjestrålande bara minuter efter att någon hade fällt mig ute på gruset så jag skrapade upp händerna. Om man grät så skrattade de. Om man skrek så skrattade de. Om man slogs så skrattade de. Om man var tyst så skrattade de. Om man försökte passa in så skrattade de. Om man slutade försöka... ja, ni förstår rutinen, inte sant?
Ett tag i mellanstadiet var det populärt att skicka små brev till varandra. Jag och Elin brevväxlade. Sedan slutade hon för att hon inte ville associeras med mig. Förståeligt. Det var ett språk jag talade utmärkt. Lärarna tog flickorna i klassen åt sidan och sa åt dem att vara snälla mot mig. Jag skickades till skolkuratorn. Skickades någon annan dit? Nej.
Jag hade några som jag umgicks med på högstadiet. Inte för att jag valde det själv, utan för att om jag inte umgicks med folk på skolan så verkade kuratorn vilja ha mig tvångsinlagd på random psykiatrisk klinik. Men det var inte vänner.
Jag hade inga vänner i högstadiet, för nu efteråt har jag fått höra att det bara var ett spel för gallerierna. De jag umgicks med hade blivit tillsagda av någon lärare att de skulle leka med mig, umgås med mig, tolerera mig, för mig var det synd om. Det var inga vänner. Och jag tyckte för att vara ärlig inte om att umgås med dem. Jag läste i stället. Lästelästeläste. Jag lärde mig att gå och läsa samtidigt som jag var något otroligt uppmärksam så att man inte blev fälld i korridorerna. På så vis kunde jag ignorera glåporden som ropades efter mig. Gå och läsa har jag kunnat längre. Det var uppmärksamhets-biten som var ny. Och än i dag lyssnar jag inte om någon ropar efter mig... såtillvida det inte är någon jag känner… och jag går fortfarande och läser om jag får chansen.
Nu för tiden har jag vänner, men ibland undrar jag vem som pratat med dem för att tvinga dem att umgås med mig.
Förlåt mig. Förlåt mig för det. Men jag kan inte lita på folk. Och jag kan inte lita på mig själv.
Förlåt.
Timbla
Smaka på ordet. Timbla.
Är det inte vackert?
Timbla är inte bara ett ord, eller ett läte.
För mig är det en gudinna, en av de visaste som någonsin har uppfunnits av en mänsklig hjärna.
Hon skapade en värld, en av många världar. Timbla själv vet vi inte så mycket om, men en av hennes lärda, en gumma, gammal, knarrig, förvirrad och trött, berättar om hennes värld, om hur den skapades. Och om magin som existerade i svunna tider. Om hur magin formade världen.
Gumman, det är inte en gumma men vad det faktiskt är vet vi inte, och den gestalt varelsen tar när den berättar sin historia för oss är som en mormors mor, eller kanske en mormors mormor. En gammal dam.
En älskvärd dam.
Gumman berättar om sin tid, om det hon har genomlevt. Om hur hon sett världen uppstå. Och hur den snart kommer att dö. Hur allting är på väg att ta slut.
Hur magin inte längre söker upp utövare, hur allt levande sakta tappar viljan att leva, hur magin glöms bort.
Hon berättar om en nyfödd värld, som är otålig, som vill prova sina vingar.
Hon berättar om en värld under sin storhetstid, när magin spred sig och mångdubblades. När magin var till för alla.
Hon berättar om en värld i förfall. Hur den snart är till ända, och så hennes tid.
Hon berättar om Timbla, en gudinna som var mäktig nog att skapa en värld, men vis nog att låta världen sköta sig själv.
Hon berättar om magin. En uråldrig kraft, äldre än alla gudaväsena, hur allt som var, är, eller skall bli påverkas av densamma. Magin som formar allt.
Hon berättar om hur magin tynar bort från världen. Och med den och livsviljan.
Hon berättar om hur människan tog över alfernas plats, som de mäktigaste. Hur magin sökte sig till människorna. Hur människorna var mottagliga för densamma.
Det är den bästa novell jag någonsin skrivit.
Den har lite olika titlar, "En gång", "Hur lång är en livstid?", "Sagor från en värld på väg att upphöra.".
Vilken titel som gäller för tillfället beror på vad jag tycker är mest känslosamt just då.
Just nu är jag verkligen förtjust i "Sagor från en värld på väg att upphöra.". Den är egentligen lite för lång för att vara en titel, men jag tycker om klangen i det.
Och anledningen till att jag kom att tänka på denna text, novell, som jag har skrivit, men ingen någonsin läst, var det där med känslor.
Jag förstår mig inte på känslor. Alls.
Men tydligen gjorde jag det en gång. Den gången då jag satt uppe, sen natt. Ungefär som nu, bara senare. Och så var det höst. Då jag skrev min saga.
Den är bara till för mig. Mig och endast mig.
Men om du inte skrattar, och inte hånar mig, och frågar mig om det, så kan du kanske få läsa den. Och är du jag, och mot förmodan skulle finna det för intressant eller kanske rent av vill läsa den, säg till, så plockar jag fram den till dig.
Poängen är att i denna novell så framhåller jag människans förmåga att känna, att ha känslor, som det största som finns.
Ok, det var inte riktigt sant, jag menar på att den jämfört med de uråldriga magierna, avsedda för gudara så var förmågan att känna en jävla skitmagi. Men eftersom gudarnas magi sedan länge är antingen utdöd eller bortglömd så är den välan mer värd nuförtiden.
Jag var nog inte lika cynisk då. Jag var inte lycklig, men jag trodde på välden.
Jag trodde att världen var god, att allting skulle ordna sig på bästa tänkbara sätt.
Jag ansåg att det där med känslor, det var inte så tokigt. Det var vackert, fantastiskt.
Det gör jag inte längre.
Och jag känner till några anledningar till varför.
Men knappast alla.
Men oavsett vilket så är "Timbla" mjukt i munnen.
Är det inte vackert?
Timbla är inte bara ett ord, eller ett läte.
För mig är det en gudinna, en av de visaste som någonsin har uppfunnits av en mänsklig hjärna.
Hon skapade en värld, en av många världar. Timbla själv vet vi inte så mycket om, men en av hennes lärda, en gumma, gammal, knarrig, förvirrad och trött, berättar om hennes värld, om hur den skapades. Och om magin som existerade i svunna tider. Om hur magin formade världen.
Gumman, det är inte en gumma men vad det faktiskt är vet vi inte, och den gestalt varelsen tar när den berättar sin historia för oss är som en mormors mor, eller kanske en mormors mormor. En gammal dam.
En älskvärd dam.
Gumman berättar om sin tid, om det hon har genomlevt. Om hur hon sett världen uppstå. Och hur den snart kommer att dö. Hur allting är på väg att ta slut.
Hur magin inte längre söker upp utövare, hur allt levande sakta tappar viljan att leva, hur magin glöms bort.
Hon berättar om en nyfödd värld, som är otålig, som vill prova sina vingar.
Hon berättar om en värld under sin storhetstid, när magin spred sig och mångdubblades. När magin var till för alla.
Hon berättar om en värld i förfall. Hur den snart är till ända, och så hennes tid.
Hon berättar om Timbla, en gudinna som var mäktig nog att skapa en värld, men vis nog att låta världen sköta sig själv.
Hon berättar om magin. En uråldrig kraft, äldre än alla gudaväsena, hur allt som var, är, eller skall bli påverkas av densamma. Magin som formar allt.
Hon berättar om hur magin tynar bort från världen. Och med den och livsviljan.
Hon berättar om hur människan tog över alfernas plats, som de mäktigaste. Hur magin sökte sig till människorna. Hur människorna var mottagliga för densamma.
Det är den bästa novell jag någonsin skrivit.
Den har lite olika titlar, "En gång", "Hur lång är en livstid?", "Sagor från en värld på väg att upphöra.".
Vilken titel som gäller för tillfället beror på vad jag tycker är mest känslosamt just då.
Just nu är jag verkligen förtjust i "Sagor från en värld på väg att upphöra.". Den är egentligen lite för lång för att vara en titel, men jag tycker om klangen i det.
Och anledningen till att jag kom att tänka på denna text, novell, som jag har skrivit, men ingen någonsin läst, var det där med känslor.
Jag förstår mig inte på känslor. Alls.
Men tydligen gjorde jag det en gång. Den gången då jag satt uppe, sen natt. Ungefär som nu, bara senare. Och så var det höst. Då jag skrev min saga.
Den är bara till för mig. Mig och endast mig.
Men om du inte skrattar, och inte hånar mig, och frågar mig om det, så kan du kanske få läsa den. Och är du jag, och mot förmodan skulle finna det för intressant eller kanske rent av vill läsa den, säg till, så plockar jag fram den till dig.
Poängen är att i denna novell så framhåller jag människans förmåga att känna, att ha känslor, som det största som finns.
Ok, det var inte riktigt sant, jag menar på att den jämfört med de uråldriga magierna, avsedda för gudara så var förmågan att känna en jävla skitmagi. Men eftersom gudarnas magi sedan länge är antingen utdöd eller bortglömd så är den välan mer värd nuförtiden.
Jag var nog inte lika cynisk då. Jag var inte lycklig, men jag trodde på välden.
Jag trodde att världen var god, att allting skulle ordna sig på bästa tänkbara sätt.
Jag ansåg att det där med känslor, det var inte så tokigt. Det var vackert, fantastiskt.
Det gör jag inte längre.
Och jag känner till några anledningar till varför.
Men knappast alla.
Men oavsett vilket så är "Timbla" mjukt i munnen.
Jag tycker om hörn.
Jag verkligen älskar hörn!
Jag blev fruktansvärt sur på mina föräldrarnär jag var liten och vi flyttade. Köket på nya stället hade inga hörn man kunde sitta i utan att vara ivägen! Förskräckligt!
Den sorts hörn jag älskar mest av allt är de mörka hörnen utomhus. Du vet, i gränder och bakgator, längs gångvägar på ensliga platser. Där det inte passerar så mycket folk.
Den sortens hörn, den sortens skuggor, som du är så rädd för. Rädd för att det ska stå någon i det hörnet. Rädd för att denne någon vill dig illa.
Det är rätt så logiskt att vara rädd för den sortens hörn. Det är de flesta logiska människor. Utom jag då.
Det är nog snarare så att det är jag som står i det där mörka hörnet, och vad har man då att vara rädd för?!
Det är något visst med hörn och trånga utrymmen. Och en sak har jag faktiskt fått veta tack vara min förkärlek för hörn.
Jag har INTE klaustrofobi.
Jag verkligen älskar hörn!
Jag blev fruktansvärt sur på mina föräldrarnär jag var liten och vi flyttade. Köket på nya stället hade inga hörn man kunde sitta i utan att vara ivägen! Förskräckligt!
Den sorts hörn jag älskar mest av allt är de mörka hörnen utomhus. Du vet, i gränder och bakgator, längs gångvägar på ensliga platser. Där det inte passerar så mycket folk.
Den sortens hörn, den sortens skuggor, som du är så rädd för. Rädd för att det ska stå någon i det hörnet. Rädd för att denne någon vill dig illa.
Det är rätt så logiskt att vara rädd för den sortens hörn. Det är de flesta logiska människor. Utom jag då.
Det är nog snarare så att det är jag som står i det där mörka hörnet, och vad har man då att vara rädd för?!
Det är något visst med hörn och trånga utrymmen. Och en sak har jag faktiskt fått veta tack vara min förkärlek för hörn.
Jag har INTE klaustrofobi.
Snett och vingt...
Allt är snett, fel, dumt.
Dumtdumtdumt är vad det är.
Jag kan inte lova någonting om vettiga blogginlägg den närmaste framtiden.
Jag ska reda ut vad jag kan.
Ska må bra.
Men allt är bara dumtdumtdumt.
Dumtdumtdumt är vad det är.
Jag kan inte lova någonting om vettiga blogginlägg den närmaste framtiden.
Jag ska reda ut vad jag kan.
Ska må bra.
Men allt är bara dumtdumtdumt.
söndag 17 juni 2007
Vet ni?
Ibland undrar jag om jag är riktigt klok. Om jag inte håller på att bli galen. Fast det påstås att det främsta beviset för att man inte är galen är att man ställer sig den frågan.
Jag har en text som jag funderat på att publicera nu ett rätt bra tag.
Men jag vågar inte.
Kanske någon gång i framtiden... om jag litar på er i tillräckligt stor utsträckning.
Helgen har varit trevlig. Träffade pojken - massa mys. Pluggade. Mattemattematte. Jag gillar matte. Trig ftw!
Jag borde städa. Mycket borde. Katt kommer imonn. Måste ha städat tills dess. Men jag har hela morgondagen på mig. (Jaja, jag vet. Procrastinators meeting postponed 'til tomorrow.) Jag skjuter alltid upp en massa saker.
Ibland undrar jag om jag är galen, eller om det är normalt att vara som jag är.
Jag borde se till att bli undersökt.
Ibland undrar jag om jag är riktigt klok. Om jag inte håller på att bli galen. Fast det påstås att det främsta beviset för att man inte är galen är att man ställer sig den frågan.
Jag har en text som jag funderat på att publicera nu ett rätt bra tag.
Men jag vågar inte.
Kanske någon gång i framtiden... om jag litar på er i tillräckligt stor utsträckning.
Helgen har varit trevlig. Träffade pojken - massa mys. Pluggade. Mattemattematte. Jag gillar matte. Trig ftw!
Jag borde städa. Mycket borde. Katt kommer imonn. Måste ha städat tills dess. Men jag har hela morgondagen på mig. (Jaja, jag vet. Procrastinators meeting postponed 'til tomorrow.) Jag skjuter alltid upp en massa saker.
Ibland undrar jag om jag är galen, eller om det är normalt att vara som jag är.
Jag borde se till att bli undersökt.
fredag 15 juni 2007
Typiskt Bra
Idag har varit en bra dag. Mycket bra dag faktiskt. Fast tekniskt sett var den igår...
Men eftersom jag inte sovit för dagen än så är det fortfarande torsdag i min verklighet.
Det är så praktiskt med egna verkligheter, ty i dem kan man göra som man vill.
Jag sov länge i morse, men inte för länge. Jag var uppe innan 1200.
Sen träffade jag Em på stationen i Lund, och löste in vissa bussbiljetter.
Sen gick jag och Em till Arimans och åt varma baguetter med mozzarella och annat gott på.
Och så träffade vi Biran.
Trevligt, tervligt. Fick snackat lite med honom, sen begav vi oss hemåt. Eftersom Em fått nackspärr hjälpte jag henne att bära. Vi hamnade i soffan hemma hos henne, och började pågrund av traditioner och dålig vana titta efter det sämsta som vi kunde hitta på TV. Dawsons' Creek blidde det. Tätt efter kom Glamour. Fast Days' of our lives' vinner vilken tävling som helst om sämsta tänkbara på TV.
Sen, pågrund av en bråkande mobil så blev jag sen till Eldsjälsträffen på Ribban, men kom dit. Och hade fruktansvärt trevligt. Kom hem för ett litet tag sedan. Hem till pasta och ostsås och mor tittandes på Bones.
Mitt liv är väldigt sympatiskt just nu.
Och sympatiskt är nog det mest sympatiska ord jag vet.
Men eftersom jag inte sovit för dagen än så är det fortfarande torsdag i min verklighet.
Det är så praktiskt med egna verkligheter, ty i dem kan man göra som man vill.
Jag sov länge i morse, men inte för länge. Jag var uppe innan 1200.
Sen träffade jag Em på stationen i Lund, och löste in vissa bussbiljetter.
Sen gick jag och Em till Arimans och åt varma baguetter med mozzarella och annat gott på.
Och så träffade vi Biran.
Trevligt, tervligt. Fick snackat lite med honom, sen begav vi oss hemåt. Eftersom Em fått nackspärr hjälpte jag henne att bära. Vi hamnade i soffan hemma hos henne, och började pågrund av traditioner och dålig vana titta efter det sämsta som vi kunde hitta på TV. Dawsons' Creek blidde det. Tätt efter kom Glamour. Fast Days' of our lives' vinner vilken tävling som helst om sämsta tänkbara på TV.
Sen, pågrund av en bråkande mobil så blev jag sen till Eldsjälsträffen på Ribban, men kom dit. Och hade fruktansvärt trevligt. Kom hem för ett litet tag sedan. Hem till pasta och ostsås och mor tittandes på Bones.
Mitt liv är väldigt sympatiskt just nu.
Och sympatiskt är nog det mest sympatiska ord jag vet.
onsdag 13 juni 2007
Skolavslutning...
Sommarlov. Fast jag har inte riktigt förtjänat det faktiskt. Betygen var väl hyfsade, men inte mer än så.
Nå, oavsett vilket så är det sommarlov nu, och jag har genomlidit en massa timmar i kyrkan. 150 förbannade stipendier delades ut. (och inte ett enda till mig! :'( (:P))
Det var väl ok att de kallade upp dem som fått 20.0 i betyg. Sådana prestationer skall premieras. Men när de var klara med det så kallade de upp alla som fått över 19.0. Det var mycket folk, men ok. Kan väl gå an.
Men sen så kallade de upp alla som fått över 18.0 -Då började jag tröttna!
Det var varmt, mycket folk, och dessutom så babblades det en massa.
Men det blev sommarlov i alla fall.
Yay för det!
Nå, oavsett vilket så är det sommarlov nu, och jag har genomlidit en massa timmar i kyrkan. 150 förbannade stipendier delades ut. (och inte ett enda till mig! :'( (:P))
Det var väl ok att de kallade upp dem som fått 20.0 i betyg. Sådana prestationer skall premieras. Men när de var klara med det så kallade de upp alla som fått över 19.0. Det var mycket folk, men ok. Kan väl gå an.
Men sen så kallade de upp alla som fått över 18.0 -Då började jag tröttna!
Det var varmt, mycket folk, och dessutom så babblades det en massa.
Men det blev sommarlov i alla fall.
Yay för det!
måndag 11 juni 2007
För hon har tagit studenten...
Idag tar min kusin studenten. Jag är glad för hennes skull.
Det känns som om det inte alls är länge sedan hon var ledsen för att hon inte kunde vara hemma när spexet hade premiär, inte alls länge sedan spelade backpacker tillsammans i hennes källare, inte alls länge sedan vi åt julfrukost hemma hos henne på julaftonsmorgon. Tiden har gått fort. Och nu är ytterligare en etapp avklarad. Grattis!
För hon har tagit studenten,
för hon har tagit studenten,
för hon har tagit studenten,
Fy Fan Vad Hon Är BRA!
Än en gång, Grattis :D
Det känns som om det inte alls är länge sedan hon var ledsen för att hon inte kunde vara hemma när spexet hade premiär, inte alls länge sedan spelade backpacker tillsammans i hennes källare, inte alls länge sedan vi åt julfrukost hemma hos henne på julaftonsmorgon. Tiden har gått fort. Och nu är ytterligare en etapp avklarad. Grattis!
För hon har tagit studenten,
för hon har tagit studenten,
för hon har tagit studenten,
Fy Fan Vad Hon Är BRA!
Än en gång, Grattis :D
söndag 10 juni 2007
Visst ja...
Glömsk är jag, fast det vet ni redan.
Barfota-biten också.
Mina tygskor verkar slutligen ha gett upp nu. Och eftersom jag älskar dem så mycket så vill jag inte att de ska avlida. Så jag har låtit dem gå ner i halvtid, för att troligtvis rätt snart pensioneras, och därefter bara jobba lite då och då när de orkar.
Problemet med det är att jag i vanliga fall skulle ha använt mina tofflor. Faktum är att mina tofflor vinner över mina tygskor vilken dag som helst. Men det är omöjligt att faktiskt gå i mina tofflor. Sulan är sned som bara den, hej ryggont liksom.
Så jag måste skaffa nya tofflor. Problemet är alltså att jag nu inte har några skor som duger i den här värmen. Alltså har jag gått barfota.
Barfota är visserligen trevligt. Barfota FTW!
Men det är ändå sorgligt när sådant händer.
Nästan lika sorgligt som när bra böcker tar slut.
Barfota-biten också.
Mina tygskor verkar slutligen ha gett upp nu. Och eftersom jag älskar dem så mycket så vill jag inte att de ska avlida. Så jag har låtit dem gå ner i halvtid, för att troligtvis rätt snart pensioneras, och därefter bara jobba lite då och då när de orkar.
Problemet med det är att jag i vanliga fall skulle ha använt mina tofflor. Faktum är att mina tofflor vinner över mina tygskor vilken dag som helst. Men det är omöjligt att faktiskt gå i mina tofflor. Sulan är sned som bara den, hej ryggont liksom.
Så jag måste skaffa nya tofflor. Problemet är alltså att jag nu inte har några skor som duger i den här värmen. Alltså har jag gått barfota.
Barfota är visserligen trevligt. Barfota FTW!
Men det är ändå sorgligt när sådant händer.
Nästan lika sorgligt som när bra böcker tar slut.
Sommarvärme, barfota, picknick.
Den här helgen verkar utveckla sig till att bli jävligt bra.
Och det tycker liten Inya är trevligt.
Hela sommaren verkar utveckla sig i positiv riktning.
Och det tycker liten Inya är Riktigt Jävla Jättebra TM!
Liten Inya behöver en bra sommar. Så det så.
Det är varmt. Äckligt varmt. Flyta bort varmt. Det gillar jag inte riktigt, men det går ändå. Man kan sitta i underkläder i källaren, det funkar. Inte för att jag faktiskt gör det, men i alla fall...
Jag och pojken var på picknick igår. Mackan var fruktansvärt inte-god, och juicen var inte juice. Den var TRÖGFLYTANDE till följd av mängden fruktkött i den! Jag tror de hade vräkt ner en massa apelsiner i en mixer, utan att skala dem först, och sen hällt ner resultatet i min juiceflaska.
Faktiskt.
Sen kom vi hem. Och så spelade vi Sims 2 i många timmar. Rätt kul. Trot eller ej.
Och katten Inya är fullkomligt bedårande.
Och det tycker liten Inya är trevligt.
Hela sommaren verkar utveckla sig i positiv riktning.
Och det tycker liten Inya är Riktigt Jävla Jättebra TM!
Liten Inya behöver en bra sommar. Så det så.
Det är varmt. Äckligt varmt. Flyta bort varmt. Det gillar jag inte riktigt, men det går ändå. Man kan sitta i underkläder i källaren, det funkar. Inte för att jag faktiskt gör det, men i alla fall...
Jag och pojken var på picknick igår. Mackan var fruktansvärt inte-god, och juicen var inte juice. Den var TRÖGFLYTANDE till följd av mängden fruktkött i den! Jag tror de hade vräkt ner en massa apelsiner i en mixer, utan att skala dem först, och sen hällt ner resultatet i min juiceflaska.
Faktiskt.
Sen kom vi hem. Och så spelade vi Sims 2 i många timmar. Rätt kul. Trot eller ej.
Och katten Inya är fullkomligt bedårande.
fredag 8 juni 2007
Och för att ha något som faktiskt kan vara vettigt också.
Jag börjar få The IB-scare nu.
I eftermiddags insåg jag att "Fan, till hösten är det på riktigt!"
I sommar får jag därför se till att göra följande:
1. Städa rummet. På riktigt. Med papperssortering och allt. Och röja skrivbordet.
2. Avsätta en hylla i bokhyllan/garderoben till skolpapper/skolböcker/pärmar för prov och anteckningar etc.
3. Investera i nya pärmar. En till vart ämne, till att börja med.
4. Nya block! Massa med nya block.
5. Och pennor med brunt bläck! För att jag älskade pennor med brunt bläck, och inte vet varför jag slutade skriva med dem. Fast jag tycker om mitt nuvarande pennskrin också...
Men det KAN inte vara fel med pennor med brunt bläck.
6. Mer nya block. Det kommer att behövas. -Jag vet redan att det är dumt att envisas med att skriva för hand när man skriver i den mängd jag gör. Men jag tycker om det också.
I eftermiddags insåg jag att "Fan, till hösten är det på riktigt!"
I sommar får jag därför se till att göra följande:
1. Städa rummet. På riktigt. Med papperssortering och allt. Och röja skrivbordet.
2. Avsätta en hylla i bokhyllan/garderoben till skolpapper/skolböcker/pärmar för prov och anteckningar etc.
3. Investera i nya pärmar. En till vart ämne, till att börja med.
4. Nya block! Massa med nya block.
5. Och pennor med brunt bläck! För att jag älskade pennor med brunt bläck, och inte vet varför jag slutade skriva med dem. Fast jag tycker om mitt nuvarande pennskrin också...
Men det KAN inte vara fel med pennor med brunt bläck.
6. Mer nya block. Det kommer att behövas. -Jag vet redan att det är dumt att envisas med att skriva för hand när man skriver i den mängd jag gör. Men jag tycker om det också.
7. WHITEBOARD!!!
8. Dags-scheman ftw!
och för att faktiskt få de ämnen jag sökt,
9. Matte, massvis med matte, minst 3 ggr i veckan à 3h gången.
Önska mig lycka till. Och sparka på mig så jag faktiskt får det gjort!
8. Dags-scheman ftw!
och för att faktiskt få de ämnen jag sökt,
9. Matte, massvis med matte, minst 3 ggr i veckan à 3h gången.
Önska mig lycka till. Och sparka på mig så jag faktiskt får det gjort!
Mitt liv, min verklighet.
Bara för att ha någonstans där jag kan allmän-skriva och klaga, och hålla mina bekanta uppdaterade om vad som pågår i min mycket förvirrade verklighet.
Jag tror jag kommer behöva den här bloggen. Den skall följa mig under åren, iaf under åren på IB. Sen vill jag kunna se tillbaka på den och bli nostalgisk. Kanaler för stress ftw!
För övrigt är jag inte riktigt klok.
Jag tror jag kommer behöva den här bloggen. Den skall följa mig under åren, iaf under åren på IB. Sen vill jag kunna se tillbaka på den och bli nostalgisk. Kanaler för stress ftw!
För övrigt är jag inte riktigt klok.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)