Kristendom, gudstro och det förflutna.

Jag började skriva ett inlägg med titeln ovan. Tyvärr dog internet och texten gick förlorad, det enda jag minns är titeln, vilken jag anser för varande en väldigt bra titel.
Jag är bara ledsen att jag inte har inlägget jag hade tänkt skriva till denna titel.

Det var något om min gudstro och mina tankar om Gud som jag plitade ner för några år sedan.

Oavsett vilket, Allhelgona har kommit och gått, jag gick inte på varesig högmässan på Alla Helgons eller Vesper på Alla Själars. Och inte sörjer jag det. Tror jag.

Läser Bibeln igen. Jag tror inte på skriften, men den är onekligen mäktig och vacker.
Fruktansvärt poetisk.

Tänk på din skapare i din ungdom,
innan de onda dagarna nalkas,
de år som ingen glädje har att ge,
då solen och ljuset slocknar
och månen och stjärnorna,
då regnet följs av nya moln.

Det är den dag då husets väktare darrar
och de starka männen sviktar,
då malerskorna slutat mala - de är för få —
då det mörknar för dem som ser ut genom fönstren,
då dörrarna mot gatan stängs till,
då ljudet från kvarnen dämpas,
stämman blir tunn som en fågels
och sångrösten mister sin klang,
då man bävar för en backe
och för fasorna på vägen,
då mandelträdet lyser vitt,
gräshoppan släpar sig fram
och kaprisfrukten mist sin kraft,
då människan går till sitt eviga hem
och gråtarna väntar på gatan,

ja, innan silvertråden slits av
och guldskålen brister,
kruset krossas vid källan
och brunnshjulet går i bitar;
då stoftet återvänder till jorden, sitt ursprung,
och livsanden återvänder till Gud, som gav den.

Tomhet, idel tomhet,
säger Predikaren,
allt är tomhet.

Pred 12:1-8