Idag bad jag

Intensivt och uppriktigt.
Vad jag bad till vet jag inte riktigt.

Inte ens när jag ansåg mig vara en troende del av katolska kyrkan bad jag till Jesus. Jag förstår mig inte på Jesus eller konceptet kristendom.
Den/det jag bad till var Fadern, i förhoppningen att den helige ande skulle föra mina ord till honom och att han skulle bönhöra mig. Inte ge mig allt jag bad om, eller allt jag önskade, utan bara lyssna till mina ord och mina bekymmer och min glädje.
Förr i världen bad jag i glädje, i sorg, i melankoli, i alla skeden i livet.
Och det jag bad om var stöd att härda ut, ett ljus att vandra efter.
Aldrig en fråga om att "låt mig slippa" alltid "hjälp mig härda ut".


Idag bad jag.
Jag vet inte till vem.
Jag vet inte varför.
Men jag vet att det uppriktiga, och längtande att ge allt som är jag till någon/något annat var väldigt skönt.