Timbla

Smaka på ordet. Timbla.
Är det inte vackert?
Timbla är inte bara ett ord, eller ett läte.
För mig är det en gudinna, en av de visaste som någonsin har uppfunnits av en mänsklig hjärna.
Hon skapade en värld, en av många världar. Timbla själv vet vi inte så mycket om, men en av hennes lärda, en gumma, gammal, knarrig, förvirrad och trött, berättar om hennes värld, om hur den skapades. Och om magin som existerade i svunna tider. Om hur magin formade världen.
Gumman, det är inte en gumma men vad det faktiskt är vet vi inte, och den gestalt varelsen tar när den berättar sin historia för oss är som en mormors mor, eller kanske en mormors mormor. En gammal dam.
En älskvärd dam.
Gumman berättar om sin tid, om det hon har genomlevt. Om hur hon sett världen uppstå. Och hur den snart kommer att dö. Hur allting är på väg att ta slut.
Hur magin inte längre söker upp utövare, hur allt levande sakta tappar viljan att leva, hur magin glöms bort.
Hon berättar om en nyfödd värld, som är otålig, som vill prova sina vingar.
Hon berättar om en värld under sin storhetstid, när magin spred sig och mångdubblades. När magin var till för alla.
Hon berättar om en värld i förfall. Hur den snart är till ända, och så hennes tid.
Hon berättar om Timbla, en gudinna som var mäktig nog att skapa en värld, men vis nog att låta världen sköta sig själv.
Hon berättar om magin. En uråldrig kraft, äldre än alla gudaväsena, hur allt som var, är, eller skall bli påverkas av densamma. Magin som formar allt.
Hon berättar om hur magin tynar bort från världen. Och med den och livsviljan.
Hon berättar om hur människan tog över alfernas plats, som de mäktigaste. Hur magin sökte sig till människorna. Hur människorna var mottagliga för densamma.

Det är den bästa novell jag någonsin skrivit.
Den har lite olika titlar, "En gång", "Hur lång är en livstid?", "Sagor från en värld på väg att upphöra.".
Vilken titel som gäller för tillfället beror på vad jag tycker är mest känslosamt just då.

Just nu är jag verkligen förtjust i "Sagor från en värld på väg att upphöra.". Den är egentligen lite för lång för att vara en titel, men jag tycker om klangen i det.

Och anledningen till att jag kom att tänka på denna text, novell, som jag har skrivit, men ingen någonsin läst, var det där med känslor.
Jag förstår mig inte på känslor. Alls.
Men tydligen gjorde jag det en gång. Den gången då jag satt uppe, sen natt. Ungefär som nu, bara senare. Och så var det höst. Då jag skrev min saga.
Den är bara till för mig. Mig och endast mig.
Men om du inte skrattar, och inte hånar mig, och frågar mig om det, så kan du kanske få läsa den. Och är du jag, och mot förmodan skulle finna det för intressant eller kanske rent av vill läsa den, säg till, så plockar jag fram den till dig.
Poängen är att i denna novell så framhåller jag människans förmåga att känna, att ha känslor, som det största som finns.
Ok, det var inte riktigt sant, jag menar på att den jämfört med de uråldriga magierna, avsedda för gudara så var förmågan att känna en jävla skitmagi. Men eftersom gudarnas magi sedan länge är antingen utdöd eller bortglömd så är den välan mer värd nuförtiden.
Jag var nog inte lika cynisk då. Jag var inte lycklig, men jag trodde på välden.
Jag trodde att världen var god, att allting skulle ordna sig på bästa tänkbara sätt.
Jag ansåg att det där med känslor, det var inte så tokigt. Det var vackert, fantastiskt.

Det gör jag inte längre.
Och jag känner till några anledningar till varför.
Men knappast alla.

Men oavsett vilket så är "Timbla" mjukt i munnen.