Sanningar?

"Det är ett samhällsproblem. Vår skola har faktiskt färre problem än många andra skolor." citerades en rektor i dagens tidning. Det fick mig att tänka på ett annat citat från en annan rektor:
"Det finns ingen mobbing på vår skola."

Jag gick i den senare skolan och visst, det fanns nog ingen mobbing där. Det finns nog ingen mobbing i hela världen. Allt är bara myspys och kramar och faktiskt så har ju säkert skolan i artikeln i dag färre problem än andra skolor. Det finns ju skolor som ligger i krigszoner eller som dränks i lavafloder. Deras problem måste ju i alla fall räknas som större för rättvisans skull.

På skolan där jag gick hade man en paroll som man höll hårt på i alla lägen.

"Man skall inte peka ut någon."
Detta gällde givetvis bara mobbare, inte de som blev mobbade. Sådana typer kunde man peka ut hur mycket som helst. Om man var mobbad var det tydligt att man inte riktigt hörde till, även i lärarnas ögon.
Om en incident inträffade pratade man med hela klassen, just för att inte peka ut någon. På detta vis lyssnade ingen av barnen. Man talade inte heller om för föräldrarna vad som hänt, för mobbare hade det säkert dåligt hemma redan innan. Jag vet inte om det var så de resonerade, men jag kan inte komma på en annan förklaring. Mamma och pappa berättade om att de träffat en av mobbarnas föräldrar på ett föräldramöte och konfronterat dem. De var glada över att mina föräldrar berättade, för lärarna hade inte sagt ett ljud. Inte. Ett. Ljud. Mina vredesutbrott sade man däremot massor om på vartenda kvartsamtal och så ofta man kunde däremellan.

Jag kan bara minnas detaljer. Som att de hetsade mig till att få vansinnesutbrott då jag kastade saker omkring mig och skrek så högt som lungorna tillät. Ibland resulterade det i ett trasigt fönster eller dylikt. Det fick jag betala.
Jag minns när jag gick i fyran och Micke stod och sparkade mig i kapprummet och ingen reagerade. Jag knöt händerna hårt, hårt eftersom jag inte vågade protestera igen, bli arg igen. Blev jag arg fick jag betala.

Ibland orkade jag inte. Då sprang jag ifrån skolan. Ibland utan skor. Ibland mitt i vintern. Då fick jag kvarsittning. Jag tror ingen annan hade så mycket kvarsittning som jag.

Jag minns när jag blev slagen i ansiktet med en knytnäve på träslöjden. När jag skrek något åt honom, jag minns inte vad, fick jag givetvis en reprimand. Flickor skall hålla käften och ta emot. Givetvis. Eller var det bara jag?

Vår skola hade en sång. En slags skolsång som man sjöng på storsamlingar för att öka gemenskapen. Det var "Var nöjd med allt som livet ger" från Djungelboken. Jag hatar den fortfarande. "Glöm bort bekymmer, sorger och besvär" sjöng alla barnen och lärarna glädjestrålande bara minuter efter att någon hade fällt mig ute på gruset så jag skrapade upp händerna. Om man grät så skrattade de. Om man skrek så skrattade de. Om man slogs så skrattade de. Om man var tyst så skrattade de. Om man försökte passa in så skrattade de. Om man slutade försöka... ja, ni förstår rutinen, inte sant?

Ett tag i mellanstadiet var det populärt att skicka små brev till varandra. Jag och Elin brevväxlade. Sedan slutade hon för att hon inte ville associeras med mig. Förståeligt. Det var ett språk jag talade utmärkt. Lärarna tog flickorna i klassen åt sidan och sa åt dem att vara snälla mot mig. Jag skickades till skolkuratorn. Skickades någon annan dit? Nej.

Jag hade några som jag umgicks med på högstadiet. Inte för att jag valde det själv, utan för att om jag inte umgicks med folk på skolan så verkade kuratorn vilja ha mig tvångsinlagd på random psykiatrisk klinik. Men det var inte vänner.

Jag hade inga vänner i högstadiet, för nu efteråt har jag fått höra att det bara var ett spel för gallerierna. De jag umgicks med hade blivit tillsagda av någon lärare att de skulle leka med mig, umgås med mig, tolerera mig, för mig var det synd om. Det var inga vänner. Och jag tyckte för att vara ärlig inte om att umgås med dem. Jag läste i stället. Lästelästeläste. Jag lärde mig att gå och läsa samtidigt som jag var något otroligt uppmärksam så att man inte blev fälld i korridorerna. På så vis kunde jag ignorera glåporden som ropades efter mig. Gå och läsa har jag kunnat längre. Det var uppmärksamhets-biten som var ny. Och än i dag lyssnar jag inte om någon ropar efter mig... såtillvida det inte är någon jag känner… och jag går fortfarande och läser om jag får chansen.

Nu för tiden har jag vänner, men ibland undrar jag vem som pratat med dem för att tvinga dem att umgås med mig.

Förlåt mig. Förlåt mig för det. Men jag kan inte lita på folk. Och jag kan inte lita på mig själv.

Förlåt.