Viva la revolution

Jag tycker om hörn.
Jag verkligen älskar hörn!
Jag blev fruktansvärt sur på mina föräldrarnär jag var liten och vi flyttade. Köket på nya stället hade inga hörn man kunde sitta i utan att vara ivägen! Förskräckligt!
Den sorts hörn jag älskar mest av allt är de mörka hörnen utomhus. Du vet, i gränder och bakgator, längs gångvägar på ensliga platser. Där det inte passerar så mycket folk.
Den sortens hörn, den sortens skuggor, som du är så rädd för. Rädd för att det ska stå någon i det hörnet. Rädd för att denne någon vill dig illa.
Det är rätt så logiskt att vara rädd för den sortens hörn. Det är de flesta logiska människor. Utom jag då.
Det är nog snarare så att det är jag som står i det där mörka hörnet, och vad har man då att vara rädd för?!
Det är något visst med hörn och trånga utrymmen. Och en sak har jag faktiskt fått veta tack vara min förkärlek för hörn.
Jag har INTE klaustrofobi.