Ofcourse it's all in your head

But what is it that says that just because it's in your head it isn't real?

Det är tänkvärt, och jag tänker ta det till mig.

Idag var jag och pappa på Maxi och handlade (tekakor, rostebröd, skagenröra, kollegieblock, pärmar, mjölk, vattenmelon, äpplejuice, kattsand, kex och ketchup) fast anledningen att vi åkte dit var för att titta på ett startset med porslin. Ni vet, tallrikar, muggar och sånt.
Jag har redan ett sådant set, en servis för 6 (mattallrik, djup tallrik, muggar, vinglas (av någon outgrundlig anledning) bestick, vattenglas och assietter) samt min gammelfarmors servis (ljusgrå, med rosa blommor, den är fin, fast jag vet inte riktigt vad som finns i den) utöver det har jag också ett startset med köksattiraljer (några kastruller, en stekpanna, några knivar, en sak, ett rivjärn, några burkar, några bunkar, en visp, en korkskruv, allmänt bra saker ni vet) och större delen av min gammelfarmors linneskåp. Handdukar, lakan, dukar, gardiner. Allihop med fina handbroderier som talar om vem de hör till (påminn mig om att byta det efternamn som används om mig)
Det finns, såklart, mer som behöver införskaffas. Några bra köksknivar tex. Men ändå.
Nu var vi på Maxi (och de hade en så fin servis, ljusgul, med bruna detaljer (benvit skulle nog en färgsnobb säga, men jag är inte så snobbig (och för övrigt så var den gul, och i min bok så gul och vit inte samma sak (oavsett vad färgsnobbarna säger) även om det var en fin gul) så jag säger gul, eller möjligtvis ljusgul, eftersom den var gul) som dessutom var billig. En sån servis jag mycket väl kan tänka mig att ha (det fanns en blå också (och de kallade den för blå dessutom) och det var väl en rätt fin blå, men den passade inte riktigt med det bruna.) men jag tror att jag har porslin så det räcker nu.) och när vi valsade runt där, på avdelningen för heminredning, så längtade jag så till den dag då anledningen till att vi är där är för att fixa det sista som behövs fixas för mitt nya hem.
De där basic kryddorna, vitvinsvinäger, olivolja, mjöl och pasta. Torkade linser och socker och salt. Att fylla kylen och frysen, och ha allting möblerat, och sängen nybäddad. Och vara den enda som stannar kvar efter att ha fått hjälp med att bära in det sista. Den där första natten, då jag inte kommer kunna somna, i ett hem som är mitt. Jag längtar efter det.
Jag längtar efter en plats som är min egen. På något plan är jag lite avundsjuk på Niña och det faktum att hon har sitt eget. Men samtidigt vet jag att hon, även om hon trivs och är glad för det hon har, hellre hade haft det jag har. Familj, människor att reta mig på, men som jag lever med och trivs med att ha i närheten. Trots allt.
Hon åker för övrigt snart igen. Jag kommer att sakna henne.

Det känns alltid så ensamt när hon försvinner.