Vad jag ljuger.

Jag ser hur den gamla Inya har kommit upp till ytan.
Den Inya som log och sade att allt var bra när hon fick frågor om hur det var.
Allt för att det är lättare att låtsas.

Och jag mår av och till bra. När jag lyckas trycka undan allt jag känner, roa mig på annat håll, hålla tankarna upptagna.
Jag sitter här och pluggar matte, ty jag har inte orkat genomföra det tidigare. Jag orkar inte gå till skolan som jag borde, jag orkar inte plugga hemma. Det är inte mycket jag orkar för tillfället. Detta både av psykiska som fysiska orsaker.
Faktum är att jag inte orkar. Och det är åt helvete.
Det jag vill och strävar efter är att vara min föräldrar till stolthet samt att leva upp till mina egna krav på mig själv. Mina egna krav kommer ur två orsaker, den första är återigen en önskan att vara mina föräldrar till stolthet, den andra är en väldigt barnslig strävan efter att vara bäst.
Jag lyckas bara inte. Jag orkar inte lyckas.
Jag borde vara på Natur istället. Jag tror att jag hade kunnat orka med natur.
Jag vill in på Cambridge i framtiden. Men är det något jag verkligen vill, eller är det det där med att vara bäst igen?

VILL jag verkligen plugga fysik i framtiden? Vill jag flytta från Sverige?
Kommer jag klara med att inte ha pojken min längre? Skulle jag klara med att ha honom?
Det tog slut i söndags, efter mer än två och ett halvt år. Det är, om jag minns rätt, ungefär 13% av min livstid. (Fast riktigt slut är det inte än... se det som ett uppehåll fram till siste januari. Fast Q ville att vi skulle säga att det är slut. Så då gör vi väl det.)
Vårt förhållande har varit på väg utför i över ett år. Bådas vårt fel antar jag.
Vår hypotes är att vårt förhållande var för perfekt. Vi har aldrig haft några större bråk, fine, jag har exploderat på honom några gånger, men vi har inte bråkat.
Eftersom det har varit så bra så har irritationerna som uppstått aldrig pratats om. Det har varit för löjliga småsaker som inte är värda att förstöra allt bra för. Och så har irritationerna samlats på hög och skavt slut på kärleken.
Fast kärleken är inte slut. Det är bara orken.
Att det ska ta att vi gör slut för att vi ska börja prata med varandra igen...
Fan ta det här.

En av sakerna som irriterat mig är hans avsaknad av förmåga att tänka på framtiden. Jag har varit övertygad om att jag ska plugga på uni utomlads sen... ja, innan jag träffade honom. Nu börjar det bli snart, om jag klarar mig igenom IB och livet så kommer jag flytta om ungefär 1½ år. Han kommer med största sannolikhet att flytta till hösten. Och det som ställde till det var min fundering, kommer vårt förhållande överleva det? och att jag inte kunde få något svar eftersom han inte vill tänka på det hela.
Vi slutade prata med varandra. Jag började på IB, och med min mentala hälsa gick det utför. Ungefär samtidigt så ryckte han in. Till en början var det rent av stärkande för oss. Han ringde mig, ofta, och vi pratade. När han var hemma så tillbringade vi tid tillsammans.
Jag förbarmade mig över småscouterna då också.
Men efter en tid så slutade han ringa så ofta. Efter en tid så blev samtalen kortare och kortare. Det var ingen fara, jag är inget stort fan av telefoner, och han var ju trött.
Men efterhand så slutade han berätta saker, han slutade berätta om sitt liv. Helt plötsligt så fick jag reda på saker genom att han berättade om en annan händelse och refererade till den tidigare som jag inget visste om, och när jag inte förstod vad han pratade om så berättade han om den andra händelsen. Ofta med tilläggskommentaren "Har jag inte berättat det?".
Efter det så började det pratas om hur trött man var även när man var hemma på permission.
Och efter det så börjar man hinta om att man kanske inte borde träffas så mycket när man är hemma på permission, för man är ju så trött och måste ha tid att vila upp sig.
Efter det så beordrar man på ett fint förtäckt vis att vi inte ska ses så mycket, för man är ju så trött, så trött.
Sen börjar man köra ut mig tidigare och tidigare, för man måste ju ha tid vid datorn också. (jaha? Du skall alltså, när du är hemma 48 timmar tillbringa 16 timmar med mig och resten med datorn?)
Någonstans där började jag aktivera mina egna, i vår gemensamma intressebank unika, intressen, såsom lajv och byråkrati. Någonstans runt där blir jag invald i SKuDs styrelse och träffar Niklas. Någonstans där började jag ge upp och släppa taget. Vad var poängen med att avsätta tid till att träffa en människa som mestadels resulterade i att jag kände mig sårad i efterhand när jag kunde umgås med folk som är underhållande och schyssta och syssla med saker som jag tycker är roliga?
Där började jag prioritera andra saker än Christian. Långt innan dess hade jag börjat sluta tänka på honom i veckorna, en reaktion mot att han slutade existera i veckorna, ie han slutade ringa.
Sommaren tillbringade vi isär. Och min mentala hälsa fortsatte att dala. Det var bla pga Katt och Långskånk, No offence.
När vi pratade i telefon när jag väntade på färjan hem från Visby, det var bra.
Sen började skolan. Och efter ett mindre uppåtsving i mitt humör, en kortare period av att faktiskt må bra, så dalade det hela igen. Ont i kroppen, ont i själen.
Jag orkar inte med skolan, är dalandet pga att jag inte orkar, eller är det så att jag inte orkar för att jag dalar?
Oavsett vilket, detta verkar han inte ha märkt överhuvudtaget.

Och nu gjorde vi slut. Och han verkar percis lika oberörd som alltid.
Pga en magplasksdepression för ca 2 år sedan så hade vi ett litet uppbrott. Detta har han berättat om i efterhand, ledde till att han gick ut på en promenad, för det hjälper honom att må bättre. Tydligen så mådde han bra igen efter bara 2 timmar. Och han verklar inte förstå hur det sårade mig att han sa det då. (Betyder jag inte mer än så?) Och nu trycker han det faktum att det är slut i ansiktet på mig hela tiden. Han degraderades från "Vänner" till "Övrigt Pack" i min kontaktlista igår eftersom hans kommentar bara ville få mig att gråta.
Och jag klarar inte med att somna. Men han måste tala om för mig att han minsann har sovit riktigt bra de senaste 2 nätterna. Tack för den liksom. Måste du gå in för att såra mig?

Jag försöker vara arg, jag försöker vara arg istället för ledsen. Det är så sorgligt, att man blir så sur och elak när man egentligen är förtvivlat ledsen och sårad och bara vill bli älskad.
Det är så tragiskt att alla undviker en och går på tå för en just när man behöver dem som mest.
Det känns så hemskt när man bara är dum mot alla, och till slut hatar man sig själv allra mest.
Jag är bara så förtvivlat ledsen, så fruktansvärt sårad och mår så hopplöst. Och jag orkar inte hantera de känslorna. Så då blir jag arg och elak.
Men det förhindrar inte att jag sitter här och tårarna rinner.
Gråter han?
Han snyftade troligen i ungefär 20 minuter efter att jag åkt i söndags, sen var allt frid och fröjd.

Och jag? Jag säger att allt är bra. Jag säger att det var för det bästa. Jag säger att allt är i sin ordning.
Fan vad jag ljuger.
Kan någon av människorna jag tåler att vara i närheten av just nu SNÄLLA komma hit och krama på mig och vara snälla och tysta och låta mig vara ledsen?
För tillsammans är man mindre ensam.
Och det är vad jag är just nu. Ensam.
Ensammare än jag var innan Sofia.
Ensammare än jag var efter Sofia.
Efter Sofia hade jag Joakim. Och efter Sofia så fanns hon inte kvar för att såra mig.
Nu har jag inte Joakim. Nu finns han här.
Och han sårar mig.