Tårar

Fy fan för livet.
Jag gråter, och det sker inte ofta.
Jag tycker inte om tårar, inte från mig, inte från någon.
Det är dock mycket lättare att hantera andra människors tårar. Mina egna är det åt helvete med.
Jag orkar inte. Inte nu. Inte här.
Någon annan gång.

Det är som en tyngd över bröstet som inte vill försvinna.
Jag oroar mig för dem som jag bryr mig om. Jag oroar mig för mig själv och mina möjligheter. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Förr hade jag en säkerhetsventil, men honom har jag växt ifrån.
Att anförtro sig till andra resulterar i att jag känner mig jobbig, som någon som tynger andra med saker som rimligtvis bara berör mig. Jag är inte riktigt klok, det vet jag redan.

Jag behöver en kram. Jag behöver många kramar.
Men jag har inte tid eller ork nog att träffa er, ni som besitter alla de kramar som jag behöver. Jag orkar inte.
Jag tror att jag håller på att falla igen. Alla er som jag älskar, er som jag skulle betro med min själ, jag orkar inte träffa er. Jag orkar inte.
Jag är ivägen, ställer till en massa problem.
Vad är det för fel på mig?

Jag skrämmer mig själv. Jag är uppriktigt rädd för min blodtörst. Jag är rädd för min oförmåga att hantera det som tynger mig.
Egnetligen mår jag bra. I alla fall så intalar jag mig det. Problemet är att jag helt enkelt inte orkar med allt det jag vill orka med. Och som ett resultat så orkar jag inte med någonting.
Jag är stressad, utarbetad, ledsen, bitter och tveksam.
Och jag gråter.
Det händer inte.

Nå, det är i alla fall inte någon annan här.