Jag är en mördare.

Jag tror att när man får en relation till en annan person, stor eller liten, så skapas någonting nytt. Något som faktiskt finns. Detta är levande. Det är så jag upplever det.
Om inte ens upplevelse räknas, vad räknas då?
Idag möradade jag en relation. Eller, snarare nådaskjöt jag den.

Jag undrar när det är min tur.

Min stackars tå och jag.

Igårnatt förstörde jag min stackars tå.
Den slog i något, enligt Katt var det dammsugaren som tyckte det skulle vara roligt att frontalkrocka med min lilltå, enligt mig så slog något i min lilltå, men jag vet inte vad.
Den stackars lilla tån har en blodblåsa mitt fram, ett stort skärsår uppe på, och nageln är helt blå pga. blödningen under den.
Den svider och värker och är allmänt imobiliserad. Och igårnatt var den troligtvis full också, med tanke på mängden sprit som användes för att rengöra den.
Jag har en stark misstanke om att min tå måste investera i en ny nagel. Inte kul alls kan jag meddela.

Jag är trött igen. Och jag vet inte varför jag inte bara återgår till mitt gamla behagliga liv då jag inte behövde bry mig om något eller någon annan än mig själv.
Det finns fördelar med att vara ensam...

Vi överlevde!

*tror inte riktigt sina ögon*
Sängen är flyttad, hyllorna är flyttade, den där jävla bokhyllan gick faktiskt in.
Och vi överlevde.
Jag har avlivat dammråttor i en försvarlig mängd, och vi överlevde.
Vi överlevde faktiskt!

Städning.

Ja, jag erkänner utan omsvep. Jag är urusel på att städa. Inte så mycket för att jag inte kan som för att jag tycker att det är så fruktansvärt tråkigt.
Därför blir det inte städat speciellt ofta på mitt rum.
Nu verkar det dock som om rummet onekligen kommer att bli åtminstone lite städat...
Katt verkar ha bestämt sig för att "den där förbannade bokhyllan SKA gå in på ditt rum".
Så nu ska det möblas om. Och för att kunna göra det måste man städa.
Dock verkar vi ha en rätt bra definition på att städa båda två.
Ingen av oss vill faktiskt se hur det ser ut under min säng, aka. Det kan bli lite småsvårt att flytta på sängen...
Fast Katt kom på idén för hur vi skulle göra.
Hon flyttar lite på sängen, och sveper in allt som blottas under den igen. Och upprepa.
Yay för det!

And if you stay tunes, you might hear about me and my poor toe.

Tiredness

Jag har så mycket att göra just nu. Men jag bryr mig inte en bit.
Vännerna anklagar mig för att vara apatisk. Det kanske är sant, men jag bryr mig inte om det heller.
Mitt huvud är i uppror, och jag vet inte varför, eller vad jag ska göra.
I keep making the same mistakes over and over again.
Trust people I shouldn't trust, like people I shouldn't like, love people I shouldn't love. I hate this!
I want to disappeare.

Why am I even trying?

If someone please could remind me of why, please do, cause I have no idea any longer.

Pull together.
Stay out of my life, Get it?!

Detox och trötthet.

Jag är väldigt lättretad just nu, och jag ber så mycket om ursäkt för det.
Jag håller på med en detox, aka: abstinensbesvär, normala smärtbesvär pga. avsaknaden av smärtstillande osv.
Abstinensen består mest i att jag är lättretad och har ont, men lite då och då blir det värre...
Så om jag exploderar på er, betänk att jag inte menar något väldigt illa med det.

Sanningar?

"Det är ett samhällsproblem. Vår skola har faktiskt färre problem än många andra skolor." citerades en rektor i dagens tidning. Det fick mig att tänka på ett annat citat från en annan rektor:
"Det finns ingen mobbing på vår skola."

Jag gick i den senare skolan och visst, det fanns nog ingen mobbing där. Det finns nog ingen mobbing i hela världen. Allt är bara myspys och kramar och faktiskt så har ju säkert skolan i artikeln i dag färre problem än andra skolor. Det finns ju skolor som ligger i krigszoner eller som dränks i lavafloder. Deras problem måste ju i alla fall räknas som större för rättvisans skull.

På skolan där jag gick hade man en paroll som man höll hårt på i alla lägen.

"Man skall inte peka ut någon."
Detta gällde givetvis bara mobbare, inte de som blev mobbade. Sådana typer kunde man peka ut hur mycket som helst. Om man var mobbad var det tydligt att man inte riktigt hörde till, även i lärarnas ögon.
Om en incident inträffade pratade man med hela klassen, just för att inte peka ut någon. På detta vis lyssnade ingen av barnen. Man talade inte heller om för föräldrarna vad som hänt, för mobbare hade det säkert dåligt hemma redan innan. Jag vet inte om det var så de resonerade, men jag kan inte komma på en annan förklaring. Mamma och pappa berättade om att de träffat en av mobbarnas föräldrar på ett föräldramöte och konfronterat dem. De var glada över att mina föräldrar berättade, för lärarna hade inte sagt ett ljud. Inte. Ett. Ljud. Mina vredesutbrott sade man däremot massor om på vartenda kvartsamtal och så ofta man kunde däremellan.

Jag kan bara minnas detaljer. Som att de hetsade mig till att få vansinnesutbrott då jag kastade saker omkring mig och skrek så högt som lungorna tillät. Ibland resulterade det i ett trasigt fönster eller dylikt. Det fick jag betala.
Jag minns när jag gick i fyran och Micke stod och sparkade mig i kapprummet och ingen reagerade. Jag knöt händerna hårt, hårt eftersom jag inte vågade protestera igen, bli arg igen. Blev jag arg fick jag betala.

Ibland orkade jag inte. Då sprang jag ifrån skolan. Ibland utan skor. Ibland mitt i vintern. Då fick jag kvarsittning. Jag tror ingen annan hade så mycket kvarsittning som jag.

Jag minns när jag blev slagen i ansiktet med en knytnäve på träslöjden. När jag skrek något åt honom, jag minns inte vad, fick jag givetvis en reprimand. Flickor skall hålla käften och ta emot. Givetvis. Eller var det bara jag?

Vår skola hade en sång. En slags skolsång som man sjöng på storsamlingar för att öka gemenskapen. Det var "Var nöjd med allt som livet ger" från Djungelboken. Jag hatar den fortfarande. "Glöm bort bekymmer, sorger och besvär" sjöng alla barnen och lärarna glädjestrålande bara minuter efter att någon hade fällt mig ute på gruset så jag skrapade upp händerna. Om man grät så skrattade de. Om man skrek så skrattade de. Om man slogs så skrattade de. Om man var tyst så skrattade de. Om man försökte passa in så skrattade de. Om man slutade försöka... ja, ni förstår rutinen, inte sant?

Ett tag i mellanstadiet var det populärt att skicka små brev till varandra. Jag och Elin brevväxlade. Sedan slutade hon för att hon inte ville associeras med mig. Förståeligt. Det var ett språk jag talade utmärkt. Lärarna tog flickorna i klassen åt sidan och sa åt dem att vara snälla mot mig. Jag skickades till skolkuratorn. Skickades någon annan dit? Nej.

Jag hade några som jag umgicks med på högstadiet. Inte för att jag valde det själv, utan för att om jag inte umgicks med folk på skolan så verkade kuratorn vilja ha mig tvångsinlagd på random psykiatrisk klinik. Men det var inte vänner.

Jag hade inga vänner i högstadiet, för nu efteråt har jag fått höra att det bara var ett spel för gallerierna. De jag umgicks med hade blivit tillsagda av någon lärare att de skulle leka med mig, umgås med mig, tolerera mig, för mig var det synd om. Det var inga vänner. Och jag tyckte för att vara ärlig inte om att umgås med dem. Jag läste i stället. Lästelästeläste. Jag lärde mig att gå och läsa samtidigt som jag var något otroligt uppmärksam så att man inte blev fälld i korridorerna. På så vis kunde jag ignorera glåporden som ropades efter mig. Gå och läsa har jag kunnat längre. Det var uppmärksamhets-biten som var ny. Och än i dag lyssnar jag inte om någon ropar efter mig... såtillvida det inte är någon jag känner… och jag går fortfarande och läser om jag får chansen.

Nu för tiden har jag vänner, men ibland undrar jag vem som pratat med dem för att tvinga dem att umgås med mig.

Förlåt mig. Förlåt mig för det. Men jag kan inte lita på folk. Och jag kan inte lita på mig själv.

Förlåt.

Timbla

Smaka på ordet. Timbla.
Är det inte vackert?
Timbla är inte bara ett ord, eller ett läte.
För mig är det en gudinna, en av de visaste som någonsin har uppfunnits av en mänsklig hjärna.
Hon skapade en värld, en av många världar. Timbla själv vet vi inte så mycket om, men en av hennes lärda, en gumma, gammal, knarrig, förvirrad och trött, berättar om hennes värld, om hur den skapades. Och om magin som existerade i svunna tider. Om hur magin formade världen.
Gumman, det är inte en gumma men vad det faktiskt är vet vi inte, och den gestalt varelsen tar när den berättar sin historia för oss är som en mormors mor, eller kanske en mormors mormor. En gammal dam.
En älskvärd dam.
Gumman berättar om sin tid, om det hon har genomlevt. Om hur hon sett världen uppstå. Och hur den snart kommer att dö. Hur allting är på väg att ta slut.
Hur magin inte längre söker upp utövare, hur allt levande sakta tappar viljan att leva, hur magin glöms bort.
Hon berättar om en nyfödd värld, som är otålig, som vill prova sina vingar.
Hon berättar om en värld under sin storhetstid, när magin spred sig och mångdubblades. När magin var till för alla.
Hon berättar om en värld i förfall. Hur den snart är till ända, och så hennes tid.
Hon berättar om Timbla, en gudinna som var mäktig nog att skapa en värld, men vis nog att låta världen sköta sig själv.
Hon berättar om magin. En uråldrig kraft, äldre än alla gudaväsena, hur allt som var, är, eller skall bli påverkas av densamma. Magin som formar allt.
Hon berättar om hur magin tynar bort från världen. Och med den och livsviljan.
Hon berättar om hur människan tog över alfernas plats, som de mäktigaste. Hur magin sökte sig till människorna. Hur människorna var mottagliga för densamma.

Det är den bästa novell jag någonsin skrivit.
Den har lite olika titlar, "En gång", "Hur lång är en livstid?", "Sagor från en värld på väg att upphöra.".
Vilken titel som gäller för tillfället beror på vad jag tycker är mest känslosamt just då.

Just nu är jag verkligen förtjust i "Sagor från en värld på väg att upphöra.". Den är egentligen lite för lång för att vara en titel, men jag tycker om klangen i det.

Och anledningen till att jag kom att tänka på denna text, novell, som jag har skrivit, men ingen någonsin läst, var det där med känslor.
Jag förstår mig inte på känslor. Alls.
Men tydligen gjorde jag det en gång. Den gången då jag satt uppe, sen natt. Ungefär som nu, bara senare. Och så var det höst. Då jag skrev min saga.
Den är bara till för mig. Mig och endast mig.
Men om du inte skrattar, och inte hånar mig, och frågar mig om det, så kan du kanske få läsa den. Och är du jag, och mot förmodan skulle finna det för intressant eller kanske rent av vill läsa den, säg till, så plockar jag fram den till dig.
Poängen är att i denna novell så framhåller jag människans förmåga att känna, att ha känslor, som det största som finns.
Ok, det var inte riktigt sant, jag menar på att den jämfört med de uråldriga magierna, avsedda för gudara så var förmågan att känna en jävla skitmagi. Men eftersom gudarnas magi sedan länge är antingen utdöd eller bortglömd så är den välan mer värd nuförtiden.
Jag var nog inte lika cynisk då. Jag var inte lycklig, men jag trodde på välden.
Jag trodde att världen var god, att allting skulle ordna sig på bästa tänkbara sätt.
Jag ansåg att det där med känslor, det var inte så tokigt. Det var vackert, fantastiskt.

Det gör jag inte längre.
Och jag känner till några anledningar till varför.
Men knappast alla.

Men oavsett vilket så är "Timbla" mjukt i munnen.

Jag tycker om hörn.
Jag verkligen älskar hörn!
Jag blev fruktansvärt sur på mina föräldrarnär jag var liten och vi flyttade. Köket på nya stället hade inga hörn man kunde sitta i utan att vara ivägen! Förskräckligt!
Den sorts hörn jag älskar mest av allt är de mörka hörnen utomhus. Du vet, i gränder och bakgator, längs gångvägar på ensliga platser. Där det inte passerar så mycket folk.
Den sortens hörn, den sortens skuggor, som du är så rädd för. Rädd för att det ska stå någon i det hörnet. Rädd för att denne någon vill dig illa.
Det är rätt så logiskt att vara rädd för den sortens hörn. Det är de flesta logiska människor. Utom jag då.
Det är nog snarare så att det är jag som står i det där mörka hörnet, och vad har man då att vara rädd för?!
Det är något visst med hörn och trånga utrymmen. Och en sak har jag faktiskt fått veta tack vara min förkärlek för hörn.
Jag har INTE klaustrofobi.

Snett och vingt...

Allt är snett, fel, dumt.
Dumtdumtdumt är vad det är.
Jag kan inte lova någonting om vettiga blogginlägg den närmaste framtiden.
Jag ska reda ut vad jag kan.
Ska må bra.

Men allt är bara dumtdumtdumt.

Vet ni?
Ibland undrar jag om jag är riktigt klok. Om jag inte håller på att bli galen. Fast det påstås att det främsta beviset för att man inte är galen är att man ställer sig den frågan.

Jag har en text som jag funderat på att publicera nu ett rätt bra tag.
Men jag vågar inte.
Kanske någon gång i framtiden... om jag litar på er i tillräckligt stor utsträckning.

Helgen har varit trevlig. Träffade pojken - massa mys. Pluggade. Mattemattematte. Jag gillar matte. Trig ftw!

Jag borde städa. Mycket borde. Katt kommer imonn. Måste ha städat tills dess. Men jag har hela morgondagen på mig. (Jaja, jag vet. Procrastinators meeting postponed 'til tomorrow.) Jag skjuter alltid upp en massa saker.

Ibland undrar jag om jag är galen, eller om det är normalt att vara som jag är.
Jag borde se till att bli undersökt.

Typiskt Bra

Idag har varit en bra dag. Mycket bra dag faktiskt. Fast tekniskt sett var den igår...
Men eftersom jag inte sovit för dagen än så är det fortfarande torsdag i min verklighet.
Det är så praktiskt med egna verkligheter, ty i dem kan man göra som man vill.

Jag sov länge i morse, men inte för länge. Jag var uppe innan 1200.
Sen träffade jag Em på stationen i Lund, och löste in vissa bussbiljetter.
Sen gick jag och Em till Arimans och åt varma baguetter med mozzarella och annat gott på.
Och så träffade vi Biran.
Trevligt, tervligt. Fick snackat lite med honom, sen begav vi oss hemåt. Eftersom Em fått nackspärr hjälpte jag henne att bära. Vi hamnade i soffan hemma hos henne, och började pågrund av traditioner och dålig vana titta efter det sämsta som vi kunde hitta på TV. Dawsons' Creek blidde det. Tätt efter kom Glamour. Fast Days' of our lives' vinner vilken tävling som helst om sämsta tänkbara på TV.

Sen, pågrund av en bråkande mobil så blev jag sen till Eldsjälsträffen på Ribban, men kom dit. Och hade fruktansvärt trevligt. Kom hem för ett litet tag sedan. Hem till pasta och ostsås och mor tittandes på Bones.

Mitt liv är väldigt sympatiskt just nu.
Och sympatiskt är nog det mest sympatiska ord jag vet.

Skolavslutning...

Sommarlov. Fast jag har inte riktigt förtjänat det faktiskt. Betygen var väl hyfsade, men inte mer än så.

Nå, oavsett vilket så är det sommarlov nu, och jag har genomlidit en massa timmar i kyrkan. 150 förbannade stipendier delades ut. (och inte ett enda till mig! :'( (:P))
Det var väl ok att de kallade upp dem som fått 20.0 i betyg. Sådana prestationer skall premieras. Men när de var klara med det så kallade de upp alla som fått över 19.0. Det var mycket folk, men ok. Kan väl gå an.
Men sen så kallade de upp alla som fått över 18.0 -Då började jag tröttna!

Det var varmt, mycket folk, och dessutom så babblades det en massa.
Men det blev sommarlov i alla fall.
Yay för det!

För hon har tagit studenten...

Idag tar min kusin studenten. Jag är glad för hennes skull.
Det känns som om det inte alls är länge sedan hon var ledsen för att hon inte kunde vara hemma när spexet hade premiär, inte alls länge sedan spelade backpacker tillsammans i hennes källare, inte alls länge sedan vi åt julfrukost hemma hos henne på julaftonsmorgon. Tiden har gått fort. Och nu är ytterligare en etapp avklarad. Grattis!

För hon har tagit studenten,
för hon har tagit studenten,
för hon har tagit studenten,
Fy Fan Vad Hon Är BRA!

Än en gång, Grattis :D

Och dessutom verkar det som om jag och pappa ska till stranden i eftermiddag. Yay!

Visst ja...

Glömsk är jag, fast det vet ni redan.
Barfota-biten också.

Mina tygskor verkar slutligen ha gett upp nu. Och eftersom jag älskar dem så mycket så vill jag inte att de ska avlida. Så jag har låtit dem gå ner i halvtid, för att troligtvis rätt snart pensioneras, och därefter bara jobba lite då och då när de orkar.
Problemet med det är att jag i vanliga fall skulle ha använt mina tofflor. Faktum är att mina tofflor vinner över mina tygskor vilken dag som helst. Men det är omöjligt att faktiskt gå i mina tofflor. Sulan är sned som bara den, hej ryggont liksom.
Så jag måste skaffa nya tofflor. Problemet är alltså att jag nu inte har några skor som duger i den här värmen. Alltså har jag gått barfota.
Barfota är visserligen trevligt. Barfota FTW!

Men det är ändå sorgligt när sådant händer.
Nästan lika sorgligt som när bra böcker tar slut.

Sommarvärme, barfota, picknick.

Den här helgen verkar utveckla sig till att bli jävligt bra.
Och det tycker liten Inya är trevligt.
Hela sommaren verkar utveckla sig i positiv riktning.
Och det tycker liten Inya är Riktigt Jävla Jättebra TM!
Liten Inya behöver en bra sommar. Så det så.

Det är varmt. Äckligt varmt. Flyta bort varmt. Det gillar jag inte riktigt, men det går ändå. Man kan sitta i underkläder i källaren, det funkar. Inte för att jag faktiskt gör det, men i alla fall...
Jag och pojken var på picknick igår. Mackan var fruktansvärt inte-god, och juicen var inte juice. Den var TRÖGFLYTANDE till följd av mängden fruktkött i den! Jag tror de hade vräkt ner en massa apelsiner i en mixer, utan att skala dem först, och sen hällt ner resultatet i min juiceflaska.
Faktiskt.


Sen kom vi hem. Och så spelade vi Sims 2 i många timmar. Rätt kul. Trot eller ej.
Och katten Inya är fullkomligt bedårande.

Och för att ha något som faktiskt kan vara vettigt också.

Jag börjar få The IB-scare nu.
I eftermiddags insåg jag att "Fan, till hösten är det på riktigt!"

I sommar får jag därför se till att göra följande:
1. Städa rummet. På riktigt. Med papperssortering och allt. Och röja skrivbordet.
2. Avsätta en hylla i bokhyllan/garderoben till skolpapper/skolböcker/pärmar för prov och anteckningar etc.
3. Investera i nya pärmar. En till vart ämne, till att börja med.
4. Nya block! Massa med nya block.
5. Och pennor med brunt bläck! För att jag älskade pennor med brunt bläck, och inte vet varför jag slutade skriva med dem. Fast jag tycker om mitt nuvarande pennskrin också...
Men det KAN inte vara fel med pennor med brunt bläck.
6. Mer nya block. Det kommer att behövas. -Jag vet redan att det är dumt att envisas med att skriva för hand när man skriver i den mängd jag gör. Men jag tycker om det också.

7. WHITEBOARD!!!
8. Dags-scheman ftw!

och för att faktiskt få de ämnen jag sökt,

9. Matte, massvis med matte, minst 3 ggr i veckan à 3h gången.

Önska mig lycka till. Och sparka på mig så jag faktiskt får det gjort!

Mitt liv, min verklighet.

Bara för att ha någonstans där jag kan allmän-skriva och klaga, och hålla mina bekanta uppdaterade om vad som pågår i min mycket förvirrade verklighet.

Jag tror jag kommer behöva den här bloggen. Den skall följa mig under åren, iaf under åren på IB. Sen vill jag kunna se tillbaka på den och bli nostalgisk. Kanaler för stress ftw!

För övrigt är jag inte riktigt klok.