Årets...

...ord: Nej, jag vet faktiskt inte.

...citat: "Sno din finger" är helt enkelt lysande, men den har ännu inte visat sig vara långlivad. Då är "Och ungefär en sekund att stänga munnen" en troligare kandidat. Även så är "Erika som i styrelseförslaget? Bra, vad heter du i efternamn?".

...festival: Hova Riddarvecka. Ingen diskussion.

...karaktär: Yaisu Mashiro hade kunnat vara en underbar karaktär, men nej. Madeleine Lilja vinner, efter en jämn kamp mot Rebecka Skog.

...karaktär(er) som inte spelas av mig: Awolen är läskig, fröken Teodora Grip är genomsnäll och furst Törnros ser ut som en ond version av jultomten. Sebastian Björnram har jag inte fått stifta närmare bekantskap med, men det verkar vara en underbar karaktär.

...rollspel: 2007 var året då rollspelandet fick stryka på foten och lajvandet fick ta över på riktigt.

...resa: Linköping/Stockholm, sista helgen i november. Ibland är det skönt att vara galen.

...förkortning: IB - International Baccalaureate. Bara det att jag kan stava till det. IB är det som konsumerat mitt liv.
Andra, dessvärre IB-relaterade, bubblare är GDC - Graphic Display Calculator och UCAS - Universities & Colleges Admissions Service. Framförallt UCAS.

...händelse: Skylten. Vår skylt i Visby, utanför resturang Nunnan. Eller att bli invald i SKuDs styrelse. På första aktiviteten rörande SKuD någonsin.
Eller helgen innan påsk, Katt och Långskånk och eldningsoskulden.
Det har varit ett händelserikt år.

...uppsats: Den där som vi fick skriva till Kim första dagen i skolan. Den där där vi skulle berätta om oss själva. Den var riktigt bra, och inte betygsatt och jag minns inte den. Jag vill ha den tillbaka.

...bok: När änglar dör. För att det är den enda bok jag kan minnas bara sådär som har gjort intryck på mig och som jag vet att jag har läst i år.

...skiva: The Ark, Prayer For The Weekend.
Har ni lyssnat på Absolutely No Decorum?!

...fetisch: Bitmärken är onekligen väldigt fina. Sålänge de inte sitter på mig.
Kalla händer i nacken och kli i hårbottnen är också bara bra.

...jobb: Musica Ignita. Världens bästa jobb.

...idol: Göran Hallmarken, spelar vevlira i bla Falsobordone.
(Utöver det har jag iår börjat mer eller mindre dyrka Emil Jensen, och min far är liksom en stående idol, han spelar inte i samma liga som de andra.)

...revival: Inya. Jag kom tillbaka. Det är en process, jag vet, men den är påbörjad. Startad. Initierad. Loud and obnoxious and non matching socks, here I come. (Det är nu ni kommenterar och frågar om jag inte redan nått åtminstone loud and obnoxious-stadiet.)

...penna: Som alltid, pennor med brunt bläck. Gammal obesvarad kärlek. Sådana pennor verkar inte finnas att köpa längre. Så det gäller inte för iår.
Årets penna är min underbara svarta bläckpenna.

...teveprogram: TV? Vad är det för ett dumt påhitt? Skärm med envägskommunikation?

...person: Med risk för att inte få en lugn stund. Niklas. Förklaring överflödig.
Bubblare: Kim Freimann, min mentor.

...konsert: Beslutsångest! Emil Jensen i Johanneskyrkan var bra, liksom Loke i Nordengravar, Stefan & Kim på Malmöfestivalen äger det mesta.
Själv har jag inte gett några minnesvärda konserter under 2007. Låtom oss hoppas att det blir ändring på det under 2008.

...ålder: 18. Snart myndig. Och för att vara ärlig så är jag lite rädd för det.

...fråga: Vill jag verkligen det här?
Bubblare: Vad ska jag göra med mitt liv?

Slutligen lite föraningar. Vilka kort har 2008 i rockärmen? Vad blir 2008 års...

...händelse?
Att fylla myndig kanske? Inte att fylla år just, utan mer det där att ha ett hundratal släktingar till att fira mig.

...resa?
Ska jag resa alls? Tror inte det. Blir nog det vanliga kajkandet runt Sverige, men det sker nästan alltid på impuls, så det räknas inte riktigt.

...ord?
Förhoppningsvis "Congratulations".

Den som lever får se.

Gott nytt år!

God jul!

Lämna mig inte ensam

Jag tror att Niña gick bärsärk på honom.
Riktigt så illa mår jag inte att jag anser att han förtjänade det. Men ja... Hon tenderar att ta saken i egna händer lite då och då.

Jag vill hata honom. Jag vill få vara arg på honom.
Jag vill skada någon just nu. Jag bryr mig inte om vem, sålänge jag får slå, slå och klösa och sparka.
Använda en kniv, känna doften av varmt blod.
Inte sluta förrens det är stilla. Stilla och den brinnande, hettande ilskan förbyts i trötthet. Trötthet och ledsnad.
Ibland skräms jag av min blodtörst. Ibland skräms jag av min våldsamhet.

Jag vill att han ska gråta. Jag vill att han ska be.
Och jag vill göra honom lika illa som han gjorde mig.

Hur kan man inte märka när den man påstår sig älska är påväg utför? Hur kan man inte notera när den man säger betyder så mycket i ens liv håller på att gå åt helvete?
Hur kan man vara så ignorant?

Niklas har en förmåga att alltid säga rätt saker. Han kan få ilskan att bara försvinna.
Senast med kommentaren "Man får lov att vara ledsen".
Jag är ledsen. Jag är ledsen och arg och ledsen igen.
Men det blir inte problem förrns jag är ensam.

Vad jag ljuger.

Jag ser hur den gamla Inya har kommit upp till ytan.
Den Inya som log och sade att allt var bra när hon fick frågor om hur det var.
Allt för att det är lättare att låtsas.

Och jag mår av och till bra. När jag lyckas trycka undan allt jag känner, roa mig på annat håll, hålla tankarna upptagna.
Jag sitter här och pluggar matte, ty jag har inte orkat genomföra det tidigare. Jag orkar inte gå till skolan som jag borde, jag orkar inte plugga hemma. Det är inte mycket jag orkar för tillfället. Detta både av psykiska som fysiska orsaker.
Faktum är att jag inte orkar. Och det är åt helvete.
Det jag vill och strävar efter är att vara min föräldrar till stolthet samt att leva upp till mina egna krav på mig själv. Mina egna krav kommer ur två orsaker, den första är återigen en önskan att vara mina föräldrar till stolthet, den andra är en väldigt barnslig strävan efter att vara bäst.
Jag lyckas bara inte. Jag orkar inte lyckas.
Jag borde vara på Natur istället. Jag tror att jag hade kunnat orka med natur.
Jag vill in på Cambridge i framtiden. Men är det något jag verkligen vill, eller är det det där med att vara bäst igen?

VILL jag verkligen plugga fysik i framtiden? Vill jag flytta från Sverige?
Kommer jag klara med att inte ha pojken min längre? Skulle jag klara med att ha honom?
Det tog slut i söndags, efter mer än två och ett halvt år. Det är, om jag minns rätt, ungefär 13% av min livstid. (Fast riktigt slut är det inte än... se det som ett uppehåll fram till siste januari. Fast Q ville att vi skulle säga att det är slut. Så då gör vi väl det.)
Vårt förhållande har varit på väg utför i över ett år. Bådas vårt fel antar jag.
Vår hypotes är att vårt förhållande var för perfekt. Vi har aldrig haft några större bråk, fine, jag har exploderat på honom några gånger, men vi har inte bråkat.
Eftersom det har varit så bra så har irritationerna som uppstått aldrig pratats om. Det har varit för löjliga småsaker som inte är värda att förstöra allt bra för. Och så har irritationerna samlats på hög och skavt slut på kärleken.
Fast kärleken är inte slut. Det är bara orken.
Att det ska ta att vi gör slut för att vi ska börja prata med varandra igen...
Fan ta det här.

En av sakerna som irriterat mig är hans avsaknad av förmåga att tänka på framtiden. Jag har varit övertygad om att jag ska plugga på uni utomlads sen... ja, innan jag träffade honom. Nu börjar det bli snart, om jag klarar mig igenom IB och livet så kommer jag flytta om ungefär 1½ år. Han kommer med största sannolikhet att flytta till hösten. Och det som ställde till det var min fundering, kommer vårt förhållande överleva det? och att jag inte kunde få något svar eftersom han inte vill tänka på det hela.
Vi slutade prata med varandra. Jag började på IB, och med min mentala hälsa gick det utför. Ungefär samtidigt så ryckte han in. Till en början var det rent av stärkande för oss. Han ringde mig, ofta, och vi pratade. När han var hemma så tillbringade vi tid tillsammans.
Jag förbarmade mig över småscouterna då också.
Men efter en tid så slutade han ringa så ofta. Efter en tid så blev samtalen kortare och kortare. Det var ingen fara, jag är inget stort fan av telefoner, och han var ju trött.
Men efterhand så slutade han berätta saker, han slutade berätta om sitt liv. Helt plötsligt så fick jag reda på saker genom att han berättade om en annan händelse och refererade till den tidigare som jag inget visste om, och när jag inte förstod vad han pratade om så berättade han om den andra händelsen. Ofta med tilläggskommentaren "Har jag inte berättat det?".
Efter det så började det pratas om hur trött man var även när man var hemma på permission.
Och efter det så börjar man hinta om att man kanske inte borde träffas så mycket när man är hemma på permission, för man är ju så trött och måste ha tid att vila upp sig.
Efter det så beordrar man på ett fint förtäckt vis att vi inte ska ses så mycket, för man är ju så trött, så trött.
Sen börjar man köra ut mig tidigare och tidigare, för man måste ju ha tid vid datorn också. (jaha? Du skall alltså, när du är hemma 48 timmar tillbringa 16 timmar med mig och resten med datorn?)
Någonstans där började jag aktivera mina egna, i vår gemensamma intressebank unika, intressen, såsom lajv och byråkrati. Någonstans runt där blir jag invald i SKuDs styrelse och träffar Niklas. Någonstans där började jag ge upp och släppa taget. Vad var poängen med att avsätta tid till att träffa en människa som mestadels resulterade i att jag kände mig sårad i efterhand när jag kunde umgås med folk som är underhållande och schyssta och syssla med saker som jag tycker är roliga?
Där började jag prioritera andra saker än Christian. Långt innan dess hade jag börjat sluta tänka på honom i veckorna, en reaktion mot att han slutade existera i veckorna, ie han slutade ringa.
Sommaren tillbringade vi isär. Och min mentala hälsa fortsatte att dala. Det var bla pga Katt och Långskånk, No offence.
När vi pratade i telefon när jag väntade på färjan hem från Visby, det var bra.
Sen började skolan. Och efter ett mindre uppåtsving i mitt humör, en kortare period av att faktiskt må bra, så dalade det hela igen. Ont i kroppen, ont i själen.
Jag orkar inte med skolan, är dalandet pga att jag inte orkar, eller är det så att jag inte orkar för att jag dalar?
Oavsett vilket, detta verkar han inte ha märkt överhuvudtaget.

Och nu gjorde vi slut. Och han verkar percis lika oberörd som alltid.
Pga en magplasksdepression för ca 2 år sedan så hade vi ett litet uppbrott. Detta har han berättat om i efterhand, ledde till att han gick ut på en promenad, för det hjälper honom att må bättre. Tydligen så mådde han bra igen efter bara 2 timmar. Och han verklar inte förstå hur det sårade mig att han sa det då. (Betyder jag inte mer än så?) Och nu trycker han det faktum att det är slut i ansiktet på mig hela tiden. Han degraderades från "Vänner" till "Övrigt Pack" i min kontaktlista igår eftersom hans kommentar bara ville få mig att gråta.
Och jag klarar inte med att somna. Men han måste tala om för mig att han minsann har sovit riktigt bra de senaste 2 nätterna. Tack för den liksom. Måste du gå in för att såra mig?

Jag försöker vara arg, jag försöker vara arg istället för ledsen. Det är så sorgligt, att man blir så sur och elak när man egentligen är förtvivlat ledsen och sårad och bara vill bli älskad.
Det är så tragiskt att alla undviker en och går på tå för en just när man behöver dem som mest.
Det känns så hemskt när man bara är dum mot alla, och till slut hatar man sig själv allra mest.
Jag är bara så förtvivlat ledsen, så fruktansvärt sårad och mår så hopplöst. Och jag orkar inte hantera de känslorna. Så då blir jag arg och elak.
Men det förhindrar inte att jag sitter här och tårarna rinner.
Gråter han?
Han snyftade troligen i ungefär 20 minuter efter att jag åkt i söndags, sen var allt frid och fröjd.

Och jag? Jag säger att allt är bra. Jag säger att det var för det bästa. Jag säger att allt är i sin ordning.
Fan vad jag ljuger.
Kan någon av människorna jag tåler att vara i närheten av just nu SNÄLLA komma hit och krama på mig och vara snälla och tysta och låta mig vara ledsen?
För tillsammans är man mindre ensam.
Och det är vad jag är just nu. Ensam.
Ensammare än jag var innan Sofia.
Ensammare än jag var efter Sofia.
Efter Sofia hade jag Joakim. Och efter Sofia så fanns hon inte kvar för att såra mig.
Nu har jag inte Joakim. Nu finns han här.
Och han sårar mig.

One can only cry for this and that long.

Musik är förunderligt. Det har en läkande kraft som inget annat.
Inte ens choklad hjälper lika bra som rätt musik. Rätt musik, att gråta och vara arg, och sedan en vän. Och vipps så mår jag så mycket bättre.

Jag mår inte bra, jag har inte fokus, jag vet inte. Men jag har i alla fall någon form av hopp. Någon form av tilltro till att det mesta kommer att ordna sig.
Men först ska jag överleva det här.

Gimme love, gimme love,
gimme love to give to others,
gimme strength to endure when I simply hate this world.

Vad fan ska jag göra?
Vad fan ska jag göra?
Vad fan ska jag göra?
Vad fan ska jag göra?
Vad fan ska jag göra?
Vad fan ska jag göra?
Vad fan ska jag göra?
Vad fan ska jag göra?
Vad fan ska jag göra?
Vad ska jag göra?

För den som råkat missa det så är mitt liv åt helvete just nu, jag fungerar inte som jag borde. Och jag hatar de här känslorna. De är vidriga, hemska, vedervärdiga.

Hata.

Jag försöker vara arg, för det är lättare att vara arg jämfört med att vara ledsen. Det är lättare att stiga upp och träffa människor när man är arg än när man är ledsen. När jag är ledsen vill jag sitta i ett hörn och bara gråta, men jag kan inte gråta, och då går det hela åt helvete. Jag vill vara arg, rosenrasande, men jag kan inte. För vad har jag att vara arg på mer än mig själv?

This one's for you, good friend and brother,
If I would slip, if I would kill her,
then take these words,
spread them above her.
Tell her I never could love her.

Fanfanfan

Jag sårade honom. Det som jag försökte motverka.
Ödets jävla ironi.
Ödets förbannade jävla ironi.

Jag älskar honom, och litar på honom.
Det här gör mig så förbannat ledsen. Jag menade för fan inget illa.
Förlåtförlåtförlåt.

Vi måste prata. Punkt.

I do swear that I'll always be there.
I'd give anything and everything and I will always care.
Through weakness and strength,
happiness and sorrow,
for better, for worse,
I will love you with every beat of my heart.

Jag är deppig men lättad.
Jag fick pratat med Kim idag, och det är underligt. Han har varit min lärare i inte ens ett halvår och likväl har han lärt känna mig.
Jag har insett att kraven jag ställer på mig själv inte är godtagbara. Jag kommer inte vara nöjd med mitt höstbetyg, men det får gå. Fysiken går bra, liksom historian. Svenskan och engelskan kan bli problematisk, det jag faktiskt har gjort har jag fått fina betyg på, mne jag har inte gjort så mycket i något av ämnena den här terminen. Mycket pga sjukdomen, för att jag inte orkat med skolan som jag borde. Matten... Jag vet inte. Jag äger på matte, men jag gjorde bort mig ordentligt på förra provet. Det är visserligen ett prov till innan betyget sätts, men ändå. det känns som om jag kommer få en fyra i matte. Max.
Kemin... jaja, det löser sig.
Som Kim sa, det är exams jag måste sikta på. Exams, långt där borta i framtiden. Maj 2009.
Och då ska jag äga. Sätta sjuor på vartenda prov.
Ha ett diplom med 45 poäng som delas ut på diploma ceremony.

Men först ska jag bli frisk.
För det sa Kim till mig, just innan han drämde plankan i huvudet på mig.

Jag blir tokig.

Men jag orkar inte förklara det nu.
Låt oss bara säga att jag har haft bättre labpartners än såhär.

Vår tid.

When I saw you, I saw love. And when you touched me, I felt love. And after all this time, you're still the one I love.

Idag har det varit vi i 2 och ett halvt år.

Det är 30 månader, eller 913 dagar.
Det i sin tur är 21912 timmar eller 1314720 minuter. Den där timmen den 13e februari 2006 inte inräknad.

Jag vet att jag beklagar mig. Men det måste finnas någon anledning till den här tiden.
Jag tror att det är såpass enkelt som att jag verkligen tycker om pojken min.

Stina sa att "du är ung, häng inte upp dig på första bästa, även om det är den bästa". Mitt svar var att jag skulle konsultera pojken och återkomma med ett svar. Och även om jag förstår hennes poäng så vill jag nog faktiskt vara med pojken.
För det är en lång tid, som inte har verkat speciellt lång i min värld.

I'm so tired

sososo tired.
I don't see how I'm gonna get through the upcoming weeks.

I don't like christmas atm. Fast jag tycker om det egentligen.
Saffransbröd, vörtbröd, gås, mintögon och familjen.
Ljus och värme. Det är något med inredningen och juldekoren som gör att det känns så varmt och välkomnande att komma hem.

Och kramarna.
Dåligt samvete får vänta.