Jag tror på vardagslycka.

Jag blir sällan rädd.
Oftast blir jag rädd för mig själv, när jag faller, eller när jag återfår blodtörsten.

И в смертный бой вести готов.
Весь мир насилья мы разрушим
До основанья, а затем
Мы наш, мы новый мир построим.
Это есть наш последний
И решительный бой.
С Интернационалом
Воспрянет род людской!

OBS! Jag avsäger mig allt ansvar för grammatiska fel, stavfel och ord som inte hör hemma i sammanhanget, Ksenija tittade på det hela och sa att det var bra. Det brukar hon visserligen säga om hon förstår mer än en tredjedel av mitt försök, men jag förökte få det rättat iaf.

Det finns sämmre sätt att tillbringa sina eftermiddagar. Idag har jag lyssnat på musik och nästan slutfört mitt periodiska system.

Foules, esclaves, debout, debout. Le monde va changer de base. Nous ne sommes rien, soyons tout. C'est la lutte finale groupons-nous, et demain, l'Internationale sera le genre humain

Edit: Periodiska systemet är slutfört.

Jag skriver så sällan när jag är tillfreds med livet. Men eftersom jag tror på vardagslycka och dessutom känner mig så löjlig och självisk och gnällig när jag bara skriver om allt dåligt så tänkte jag försöka börja skriva även när jag är på det stora hela nöjd. När det bara är de jämna plågorna som stör. Som nu.
Musik, trevligt folk, bra diskussioner.
Mitt periodiska system är klart. Matteprovet gick så bra som man kunde förvänta sig.
Läkare imorgon. Massvis med tester, sen får Tord tala om vad det var han var så orolig för. Förhoppningsvis, och troligtvis, inget alvarligt fel på mig.

Jag har så många gånger sagt att "någon gång ska jag skriva om det och det" men jag gör aldrig det.
Jag publicerade texten om mobbing, men det är också det enda.

Är det jag som är tillbaka? Jag hoppas det.
Jag skall boka en tid hos kuratorn. Jag behöver det.