Viva la revolution

...fast så slog det mig.
Jag talar förvisso med en förhållandevis bred dialekt. Jag säger att saker beror sig på och inte att det beror på, jag säger päror/pantofflor och inte potatis. Jag säger rabbemos och inte rotmos.
Många gånger så vet jag inte om ett ord som finns i mitt ordförråd är dialektalt eller "rikssvenskt". Jag lärde mig inte att "spann" var dialektalt förrens jag gick på gymnasiet. För mig heter det verkligen vann och rullebör och hue och påg och lua och hossor och tös och mölla och möllare och batting (än mer ofta illbatting) och kritter och horsar och skånkor och asa och ränna och grina, när jag talar. Mer sällan när jag skriver.
Mitt system för att avgöra vilka ord som är dialektala och vilka som är "svenska" har nämnligen med skrivandet att göra. Kan jag stava till ett ord och när jag ser det skrivet ser att det är rätt så är ordet "svenskt". Kan jag inte det, eller när jag ser ordet skrivet anser att det inte överrensstämmer med hur jag skulle uttala det, så är det dialektalt.
När jag talar lägger jag gärna till "det skånska A:et", jag använder många dialektala ord, tonmelodin som är typisk för skånska, de malmöitiska diftongerna (det var någon som hävdade att det inte räckte med diftonger, det var triftonger), de skorrande R:en o.s.v.
Alltså, då min svensklärare oftast befattar sig med mitt språkbruk i tal, vilket är synnerligen dialektalt, vilket vanligtvis tyder på låg bildning och liten förståelse för det skrivna ordet och dess sammanhang, vilket ju har en tydlig kontrast mot mitt språkbruk i skrift så kan jag på sätt och vis förstå att hennes intryck var att mitt skrivna ord inte stämmer överrens med det språk som hon anser vara "mitt".
Men att kalla mig tillgjord och konstlad var inte mindre otrevligt för det.