Nytt personligt rekord.

12 minuter, från att vi träffades till att vi skiljdes.
Och vår presentation blev gjord på den tiden.
Och fy fanken vad bra den blev.

Livets små glädjeämnen.

PappersIRC gör mig lika glad varje gång.


Jag är ambivalent, mycket pågår, både bra och dåligt.

Vi kan nock ta och börja från börja, det brukar bli enklast så.

Och sen kommer jag på att jag nog inte vill ha de här tankarna offentligt. Sorry.


Nå, pappersIRC gör mig glad.

I somliga stunder står tiden stilla.
I somliga stunder, då allt bara är.
I dessa stunder kan jag gråta.

I somliga stunder når man en tanke, en förtvivlad spillra av det som var jag.

Ibland når man insikter, men sällan av egen maskin. En fråga, ofta vänligt menad, många gånger inte menad alls, tomma artigheter.

Jag är Inya, ett evigt ingenting.

Påminn mig om att aldrig mer förbereda en diktanalys!

600 ord, jag har skrivit 300, och enkom täckt upp EN av mina frågeställningar för analysen.

Morgnar...

Tåget är sent, jag är sen.
Jag vaknade sjutton minuter över nio, jag skulle med halv tio-tåget. Det går inte.
Turen i oturen, eller hur jag nu ska se det, är att mitt tåg är försenat.
Så jag hinner alltså packa väskan och dricka något litet innan jag går.

Morgnar är av princip inte goda.
Det är lite som diskussionen mellan Bilbo och Gandalf, men morgnar är inte goda.

Igår, runt halv tolv, gick far till sängs och sade till mig att "inte för länge nu". Det gör han ofta, gå och lägg dig snart.
Jag gick till sängs runt halv fyra.

Jag kan inte ha sådana här sömnvanor.

...fast så slog det mig.
Jag talar förvisso med en förhållandevis bred dialekt. Jag säger att saker beror sig på och inte att det beror på, jag säger päror/pantofflor och inte potatis. Jag säger rabbemos och inte rotmos.
Många gånger så vet jag inte om ett ord som finns i mitt ordförråd är dialektalt eller "rikssvenskt". Jag lärde mig inte att "spann" var dialektalt förrens jag gick på gymnasiet. För mig heter det verkligen vann och rullebör och hue och påg och lua och hossor och tös och mölla och möllare och batting (än mer ofta illbatting) och kritter och horsar och skånkor och asa och ränna och grina, när jag talar. Mer sällan när jag skriver.
Mitt system för att avgöra vilka ord som är dialektala och vilka som är "svenska" har nämnligen med skrivandet att göra. Kan jag stava till ett ord och när jag ser det skrivet ser att det är rätt så är ordet "svenskt". Kan jag inte det, eller när jag ser ordet skrivet anser att det inte överrensstämmer med hur jag skulle uttala det, så är det dialektalt.
När jag talar lägger jag gärna till "det skånska A:et", jag använder många dialektala ord, tonmelodin som är typisk för skånska, de malmöitiska diftongerna (det var någon som hävdade att det inte räckte med diftonger, det var triftonger), de skorrande R:en o.s.v.
Alltså, då min svensklärare oftast befattar sig med mitt språkbruk i tal, vilket är synnerligen dialektalt, vilket vanligtvis tyder på låg bildning och liten förståelse för det skrivna ordet och dess sammanhang, vilket ju har en tydlig kontrast mot mitt språkbruk i skrift så kan jag på sätt och vis förstå att hennes intryck var att mitt skrivna ord inte stämmer överrens med det språk som hon anser vara "mitt".
Men att kalla mig tillgjord och konstlad var inte mindre otrevligt för det.

Ord

"Du kommer inte få bättre betyg av att du gör dig till."
Vad är det för en jävla kommentar?!
Min kära svensklärare (och för den som missar sarkasmen så kan jag informera om att jag tycker så illa om min svensklärare att denne inte ens fått ett öknamn. Hon är inte värd energin det tar.) ansåg att jag gör mig till och använder ett "onaturligt, konstlat språk som inte ligger väl för ungdomar."
Detta gör mig fly förbannad då jag inte anser mig göra mig till och inte heller uppskattar att svenskläraren bestämt sig för att mitt språkbruk ter sig som det gör för att jag tror att jag skulle kunna få ett högre betyg för det.
Bara för att hon inte anser att folk under 30 och utan en universitetsexamen i lingvistik skall använda ord som "ehuru", "annorstädes", "ekvivalent", "emedan", "huruvida", "ambivalens" eller "kondoleanser" så kan hon välan inte anklaga oss, eller mig, som gör det, på en daglig basis dessutom, för att göra mig till.
Förbannade människa!

Glasögon

Igår trillade mina glasögon i bitar. Igen.
Nu sitter det en mutter på skruven, ty jag har tappat en skruv från samma hål fyra gånger nu. Fyra gånger på mindre än sex månader. Senast jag fick ny skruv isatt var 27 december. Den satt uppenbarligen till den 10 januari. Jag misstänker att gängorna börjar bli slitna.
Det skule inte förvåna mig heller, jag har haft glasögon i snart sju år, jag är inne på mitt andra par bågar, och de bågarna har överlevt tre glasbyten.
Mitt andra par bågar är ett par mörkt gröna med kattögonform. De är fantastiska och jag tycker mycket om dem. Dock hade de behövt, för att jag ska trivas med dem i nuläget (vilket inte gör någon skillnad, glasen i bågarna är för svaga iaf. Mesa ser ingenting.) behöver de vara ungefär 0.5 cm bredare.
Nå, nu är det bestämt att jag ska införskaffa nya glasögon.
Jag har tre bågar hemma för att prova, ty det är viktigt att det är bågar jag känner mig bekväm med.
Far blidde litet frustrerad när vi informerade om att jag är i behov av nya glasögon.
Mina glasögon går på åtskilliga tusen...

Nå, det blir nog bra.

Jag tror på vardagslycka.

Jag blir sällan rädd.
Oftast blir jag rädd för mig själv, när jag faller, eller när jag återfår blodtörsten.

И в смертный бой вести готов.
Весь мир насилья мы разрушим
До основанья, а затем
Мы наш, мы новый мир построим.
Это есть наш последний
И решительный бой.
С Интернационалом
Воспрянет род людской!

OBS! Jag avsäger mig allt ansvar för grammatiska fel, stavfel och ord som inte hör hemma i sammanhanget, Ksenija tittade på det hela och sa att det var bra. Det brukar hon visserligen säga om hon förstår mer än en tredjedel av mitt försök, men jag förökte få det rättat iaf.

Det finns sämmre sätt att tillbringa sina eftermiddagar. Idag har jag lyssnat på musik och nästan slutfört mitt periodiska system.

Foules, esclaves, debout, debout. Le monde va changer de base. Nous ne sommes rien, soyons tout. C'est la lutte finale groupons-nous, et demain, l'Internationale sera le genre humain

Edit: Periodiska systemet är slutfört.

Jag skriver så sällan när jag är tillfreds med livet. Men eftersom jag tror på vardagslycka och dessutom känner mig så löjlig och självisk och gnällig när jag bara skriver om allt dåligt så tänkte jag försöka börja skriva även när jag är på det stora hela nöjd. När det bara är de jämna plågorna som stör. Som nu.
Musik, trevligt folk, bra diskussioner.
Mitt periodiska system är klart. Matteprovet gick så bra som man kunde förvänta sig.
Läkare imorgon. Massvis med tester, sen får Tord tala om vad det var han var så orolig för. Förhoppningsvis, och troligtvis, inget alvarligt fel på mig.

Jag har så många gånger sagt att "någon gång ska jag skriva om det och det" men jag gör aldrig det.
Jag publicerade texten om mobbing, men det är också det enda.

Är det jag som är tillbaka? Jag hoppas det.
Jag skall boka en tid hos kuratorn. Jag behöver det.

Jag vill, jag vill, jag vill inte!

Skolan börjar igen imorgon. Jag vill inte gå tillbaka till skolan än. Jag behöver minst en vecka ledigt till.
Fast jag har börjat sortera mina anteckningar, och sakta men säkert börjat förbereda mig. Men jag behöver mer tid.

Det nya året.

Jahopp... Så har det då börjat.
Inte med familjen, även om jag nog hade velat det, utan med Christian, Tobbe och Tobbes tös.
Nog för att det är kul att umgås med kompisar, men kunde vi inte varit några fler?

Och nu gick allt åt helvete. Jag kom hem fylld med alla dessa positiva känslor, och sen började jag spalta upp för att skriva ner det som hänt sen tolvslaget. Och nu är jag nere igen.
Fuck this.

Hjälpte en pojke som klev av bussen samtidigt som mig att hitta till station så att han kunde hämta sin cykel. Han var trevlig och intressant att prata med, och stank inte alkohol, som så många andra gör i sagda sammanhang.
Han var trevlig tillbaks, och det var ett par bra minuter, och anledningen till alla positiva känslor.

Christian fick årets första kyss, yet again. Vår relation är slut, my ass.
Och det jag tycker är värst är att jag upplever det som att han leker med mina känslor. Chokladfonduen var god. Och jag är faktiskt lite sur på Christian för att han kunde erbjuda Tobbe och Danni gästsäng, men det gick tydligen inte för mig. (Med huvudvärk, stelfrusen, vid 4 på morgonen och tvungen att gå genom Åkarp, efter att ha kommit med bussen, för att komma hem.)Lite hyfs kanske?

Mest så saknar jag honom. Mycket.
Och jag fick inte ligga bredvid honom och skrattande konstatera att vi är inne på både vårt andra och vårt fjärde år tillsammans.