Det är lite lustigt

Den där kärleken vi lajvare som dras med karaktärer en längre tid har i rösten när vi pratar om våra karaktärer. Det är så sött.
Och Sååå disturbing.

Idag bad jag

Intensivt och uppriktigt.
Vad jag bad till vet jag inte riktigt.

Inte ens när jag ansåg mig vara en troende del av katolska kyrkan bad jag till Jesus. Jag förstår mig inte på Jesus eller konceptet kristendom.
Den/det jag bad till var Fadern, i förhoppningen att den helige ande skulle föra mina ord till honom och att han skulle bönhöra mig. Inte ge mig allt jag bad om, eller allt jag önskade, utan bara lyssna till mina ord och mina bekymmer och min glädje.
Förr i världen bad jag i glädje, i sorg, i melankoli, i alla skeden i livet.
Och det jag bad om var stöd att härda ut, ett ljus att vandra efter.
Aldrig en fråga om att "låt mig slippa" alltid "hjälp mig härda ut".


Idag bad jag.
Jag vet inte till vem.
Jag vet inte varför.
Men jag vet att det uppriktiga, och längtande att ge allt som är jag till någon/något annat var väldigt skönt.

Det är nästan lite löjligt.

Jag blir så glad av det. Och det är väl lite löjligt om man tänker på det.

Det har nog att göra med avsaknaden av vana.
Och gud, vad jag saknar Niña. Att prata skit med henne, och förvirra folk med vårt sätt att tilltala varandra.
Massor med kramar till er.
Ni mina N. *snicker*

Reliving

Visby -07

Rågkakor, skinkost och saft.
Dock inte i kåsa utan i helt vanlig mugg.

"Tusen nålar och hästabettet. Vände aldrig tredje kinden till. Jag slog aldrig tillbaka. Ni trodde jag var för feg, men det var jag som var sudditjuven. Fick ni så ni teg." - Emil Jensen.

Jag förstår inte varför hans musik, hans texter, berör mig så djupt.
Egentligen vet jag mycket väl varför texterna berör mig, det är så smärsamt att känna igen sig.

Musik är en essentiell del av mitt liv. Det betyder så otroligt mycket för mitt välbefinnande.
I don't like music. I live of it.
Niña brukar säga att "I breathe it." om musik.
Och när texter som hör till detta livsnödvändiga slår an på strängar man ibland önskar att man inte haft... jag vet inte. Det är positivt, det är erfarenheter som, även om de inte är så trevliga, gör mig starkare. Det är negativt eftersom det river upp minnen och whatnot som jag inte vill ha med att göra.

Jag försökte faktiskt undvika att slå tillbaka.
Och i sig så tror jag att jag lyckades med det.
"gjort blir aldrig ogjort" - Också det en sanning.

Och åter igen så tänkte jag så mycket mer, men kunde inte få ut det i fina ord.

Jaja, jag vet...

Jag vet att jag skulle ta ledigt, och faktum är att jag på sätt och vis har gjort det.

Jag har tänkt så mycket, och kommit fram till mycket. Jag har kännt att det borde jag skriva, men jag har inte gjort det.
Och jag har också upptäckt att när jag försöker skriva så får jag inte ut allt jag tänker på.
Därför tänker jag börja rada upp nyckelord för vad mitt liv består av just när jag skriver.
Bara för mig själv, och bara när jag inte egentligen har tid att skriva eller av någon anledning inte klarar av att uttrycka mig.

The Ark. Loke. Katt.
Kärlek. Sorg. Nostalgi. Ana. Död. Liv. Stress. Sorg.
Kärlek. Glädje. Lycka. Niklas (den där kärleksförklaringen står fortfarande på att-göra-listan)
Rök. Vilse. Lycka. Hemmahörande. Tandborstar. Musik.
Mer musik. Ensamhet. Framtiden. Nedstämdhet.
Gud.
Vänner. Älskade. Tårar.
Anneli. Jag tycker om dig. Och jag är så glad för er. Ni är så söta.
The Killers. Slängpolska. Jonglering. Framtid. Rädsla.
Vackerheter. Drömmar.
Kärlek. Önskningar.
Framtiden.

Bloggfritt

Jag tar nu semester från ze Blog.

Ses senare.

Framtiden börjar hinna ikapp mig.

Eller så börjar jag närma mig den, välj själv.
Oavsett vilket så är framtiden närmre, och jag börjar bli nervös. Rädd, fullkomligt livrädd faktiskt, och nervös.

Nostalgisk

The Ark.
Jak elska. Mycket.

Jag tror att IB är dåligt för mig.
Idag kom jag på mig själv med att klappa min underbara TI-84+
Mammas lilla älskling liksom.

Tell me a joke and make me smile.

That's it.

Nu är det dags för gatsten.

Jag är egentligen en väldigt fredlig människa. En som tror på demokratiska principer och att man genom diskussioner kan lösa det mesta.
Men sånt här förvandlar mig till en fullblodsterrorist. En som demonstrerar våldsamt och utan att tveka vräker iväg gatsten. Jag har börjat fundera på arbetet som skulle krävas för att spränga riksdagshuset, även om det än så länge verkar vara en litet väl drastisk åtgärd.

...och Immigran smakar för Jävligt!

Skolfoton och Elevbild i Hörby

De har gjort bort sig igen. Varenda gång. Varenda Gång!

Låt se... Jag har gått i skolan i 12 år. Jag har tagit skolfoto, en, två... fem... nio... Tolv gånger.
En gång (EN!) har det varit komplikationsfritt. Det var den gången det var Elevbild i Svedala som tog bilderna. De resterande elva gångerna har det varit Elevbild i Hörby, och varenda gång har de ställt till det. I fjol fick jag inga bilder alls, trots beställning. När jag gick i åttan fick vi hem en faktura, på vilken de deklarerade att vi inte skulle få paketrabatten, att de la till 8% på kostnaden i förseningsränta samt en administrativ kostnad på 50.- för påminnelsen. Fine, om vi faktiskt hade varit försenade med betalningen. Problemet var bara att vi överhuvudtaget inte hade fått bilderna, än mindre fakturan.
I år har de bara skickat med fel klasskort.
Fel klass, från skolkortsfotograferna liksom.

I övrigt så är jag sjuk.
Feber. Mycket feber. Närmre fyra grader över min normala kroppstemp.

Jag vill vara den jag är.

- Precis som alla andra.

Ofta när jag träffar strait-edgare drabbas jag av en känsla av skam. Som att de gör sitt yttersta, strävar efter att leva i harmoni med allt och yada yada; medan jag kör bil, åker flygplan, köper min välförpackade och långvägatransporterade mat på Ica, och bär hem den i plastkassar. Jag har tänkt att det är min bekvämlighet som hindrar mig från att leva som de gör, att jag inte har diciplin nog att vara lika ren och sann. Att jag egentligen borde gå hela vägen, för att kunna se Gud i ögonen. Men hela tiden har jag vetat att det inte kommer att hända, hela tiden har jag känt att något brister, att det finns ett glapp i deras ideologi. Jag har hört mantrat så ofta: "vi odlar vår egen mat, vi har inte valt samhället så varför skulle vi rätta oss efter det, vi vill inte bidra till kapitalismen - vi vill leva enkelt och fritt, återgå till tiden innan klockorna begränsade tiden och ångmaskinerna spred sitt svarta sot över världen." Många finner en glädje i att skryta om detta sitt levnadssätt ("jag har inte ens elektricitet eller en epostadress, visst är jag häftig" ), ser det som det enda rätta. Idag fick jag besök av en sådan snubbe, och då märkte jag att jag inte skäms inför Gud, utan inför dem, för jag vet hur de dömer mig som inte lever efter deras rigida ideal. Ja, det är inne att vara alternativ, köpa sig ett torp och bygga en kursgård, vända ryggen mot kulturen som den blev och skapa sig en egen liten bubbla. 60 -talet i repris, fast med en nyandlig touch.

Varför vill man vara speciell? Jag tror det är för att man vill uppskattas för sin genuinitet. Vilket ju iofs blir lite lustigt när denna ens genuitet bottnar i yttre attribut. Som den här livsstilsmarknaden som massproducerar "be yourself" -tröjtryck. Löjligt, ja. Men ändå inte. Det är väldigt effektivt - sålänge man ser det träffade valet som sitt eget finns det ingen anledning att ifrågasätta orsakerna till det. Det finns en enorm social och kulturell vinning i att simma med strömmen, oavsett om man gör det medvetet eller inte. Och om tillräckligt många simmar emot så ändrar strömmen ju ändå riktning. Stömmar är bra, tänk om alla hade simmat åt olika håll, då hade vi ju krockat hela tiden. Xox

...och ur den synvinkeln kan man ju även förstå strait-edgarnas funktion, den de fyller för helheten. Men jag tycker ändå att det är töntigt att försöka avsäga sig sin kultur. Som ett litet trotsigt barn som vill byta mamma.

Nu är jag kanske lite hård. Jag tycker fortfarande att vårt samhälle är rätt fuckat, och att vi västerlänningar blundar inför konsekvenserna av vår ångvältartade framfart. Men att sätta sig i skogen, odla sina morötter, tjafsa om vad man bör äta och gnälla över det ekonomiska systemet och multinationell industrialism är inte vägen.
Fast det kan vara rätt kul ett tag.

Kristendom, gudstro och det förflutna.

Jag började skriva ett inlägg med titeln ovan. Tyvärr dog internet och texten gick förlorad, det enda jag minns är titeln, vilken jag anser för varande en väldigt bra titel.
Jag är bara ledsen att jag inte har inlägget jag hade tänkt skriva till denna titel.

Det var något om min gudstro och mina tankar om Gud som jag plitade ner för några år sedan.

Oavsett vilket, Allhelgona har kommit och gått, jag gick inte på varesig högmässan på Alla Helgons eller Vesper på Alla Själars. Och inte sörjer jag det. Tror jag.

Läser Bibeln igen. Jag tror inte på skriften, men den är onekligen mäktig och vacker.
Fruktansvärt poetisk.

Tänk på din skapare i din ungdom,
innan de onda dagarna nalkas,
de år som ingen glädje har att ge,
då solen och ljuset slocknar
och månen och stjärnorna,
då regnet följs av nya moln.

Det är den dag då husets väktare darrar
och de starka männen sviktar,
då malerskorna slutat mala - de är för få —
då det mörknar för dem som ser ut genom fönstren,
då dörrarna mot gatan stängs till,
då ljudet från kvarnen dämpas,
stämman blir tunn som en fågels
och sångrösten mister sin klang,
då man bävar för en backe
och för fasorna på vägen,
då mandelträdet lyser vitt,
gräshoppan släpar sig fram
och kaprisfrukten mist sin kraft,
då människan går till sitt eviga hem
och gråtarna väntar på gatan,

ja, innan silvertråden slits av
och guldskålen brister,
kruset krossas vid källan
och brunnshjulet går i bitar;
då stoftet återvänder till jorden, sitt ursprung,
och livsanden återvänder till Gud, som gav den.

Tomhet, idel tomhet,
säger Predikaren,
allt är tomhet.

Pred 12:1-8