*allmänt zombie-like sound*

Läkartid. Snarast.

Fast jag vill inte.
Jag har inte tid att vara sjuk. Jag har verkligen inte tid med det.

Kim förmanade mig om att inte gå till skolan imorgon om jag inte mådde bättre. Men det innebär ju att jag inte kan lajva i helgen (vilket jag tekniskt sett inte orkar, men jag vill.) Och jag missar ytterligare två lektioner. Vilket inte heller är så bra.
Men Kim sa det tidigare idag, när jag varnade om att jag riskerar vara hemma sjuk en längre period nu, att "the IB is like a marathon. One can not run a hundred-meters and expect to have their energy left. You have to be careful, inte bränna ut dig. Jag får känslan att du försöker springa hundra-meter väldigt ofta." Och det är ju rätt.
Jag fick också en förmaning om att vila upp mig under lovet, eller vila mig var nog vad som sades. "Om jag har förstått det rätt är du rätt dålig på det." Och det är ju rätt det med.

Jag har många järn i elden, men jag får nog ta och se över det. Med allt för många järn i elden har man ingen tid att smida.

- What is a prisoner's favourite punctuation mark?
- The period. It marks the end of his sentence.

*giggle*

OMFG!

I made it!
Believe it or not, but I made it.
It's all sorted out, and everything ads up.
I made it.

Tomorrow I'm gonna present. And I'm gonna rock, and get the best points. (Ok, probably not, the best points are ment for Jakob, but I'm gonna get good points at least.)
And I'm gonna be in the team, and be the one elected to go to the nationals, and then I'm aiming on the IYPT.
I rule, because I have a short ruler.

I made it, and as soon as I got rid of Zie and his horrible impact on my workings all went just fine.

I made it.
Wish me luck tomorrow.

Tårar

Fy fan för livet.
Jag gråter, och det sker inte ofta.
Jag tycker inte om tårar, inte från mig, inte från någon.
Det är dock mycket lättare att hantera andra människors tårar. Mina egna är det åt helvete med.
Jag orkar inte. Inte nu. Inte här.
Någon annan gång.

Det är som en tyngd över bröstet som inte vill försvinna.
Jag oroar mig för dem som jag bryr mig om. Jag oroar mig för mig själv och mina möjligheter. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Förr hade jag en säkerhetsventil, men honom har jag växt ifrån.
Att anförtro sig till andra resulterar i att jag känner mig jobbig, som någon som tynger andra med saker som rimligtvis bara berör mig. Jag är inte riktigt klok, det vet jag redan.

Jag behöver en kram. Jag behöver många kramar.
Men jag har inte tid eller ork nog att träffa er, ni som besitter alla de kramar som jag behöver. Jag orkar inte.
Jag tror att jag håller på att falla igen. Alla er som jag älskar, er som jag skulle betro med min själ, jag orkar inte träffa er. Jag orkar inte.
Jag är ivägen, ställer till en massa problem.
Vad är det för fel på mig?

Jag skrämmer mig själv. Jag är uppriktigt rädd för min blodtörst. Jag är rädd för min oförmåga att hantera det som tynger mig.
Egnetligen mår jag bra. I alla fall så intalar jag mig det. Problemet är att jag helt enkelt inte orkar med allt det jag vill orka med. Och som ett resultat så orkar jag inte med någonting.
Jag är stressad, utarbetad, ledsen, bitter och tveksam.
Och jag gråter.
Det händer inte.

Nå, det är i alla fall inte någon annan här.

Igår var en dålig dag. Ialla fall fram tills jag träffade pojken.
Jag inledde med att försova mig. När jag i vanliga fall går hemifrån kvart över sju så vaknade jag igår tjugo över sju. Men jag hann med tåget. Det måste vara det som Långskånken menar med Guds försyn.
Skolan i sig var inte så illa, den är aldrig det. Jag tycker om skolan.
Matten körde sig nog. Men så länge det inte är mindre än en fyra så går det.
Sen var det ToK, och nästa vecka kan jag nog ta en rätt stor del i diskussionen. Vi har kommit in på Mathematics nu. Det är ett ämne jag kan.
Sen dog bussjäveln på motorvägen när jag skulle till universitetet, så jag var en halvtimme sen.
Nå, ingen fara på taket, men sen dog kameran. =vänta en halvtimme på instutitionsteknikern.
Och för att avsluta en perfekt dag blir jag inlåst och fick vänta en halvtimme på att vaktmästaren skulle släppa ut mig.
Dock blev allting så mycket bättre när jag kom till Sandras och träffade pojken.
Maten var väl sådär, men att sen se filmen.
Den är himmelsk. Och Neil Gaiman är ett geni.
Sen sov jag i Lund, nära, omhållen, med honom på ett andetags avstånd.
Idag har jag gjort grafer över datan i mitt tävlingsproblem i IYPT, och skrivit labbraporter.
Läst grekiska dramer, jagat Niña (förbannade människa. Jag har inte tid att upprepa det. Jag hinner inte. Hör du det?!) druckit choklad.

Yarg!

Tantz!

Upp till dans!
Att dansa är bra för själen.

Jag ska dansa.

Stardust med pojken på Torsdag. Trevligt trevligt.
Och studsande bollar, och massvis med beröm. Och jag har förtjänat det. Vartenda ord.
Jag är duktig, och hör sen.

Helgen blev bra, inga katastrofer som jag känner till.
Däremot resulterade den i lite betänkligheter från min sida, och jag tror inte att jag egentligen vill arrangera mer för Sverok.
Det är så mycket skitsnack bland folk, ett sådant hyckleri.
Och jag klarar inte med hyckleri och folk som inte säger vad de tycker om mig till mig. (Ärlighet, alltid ärlighet!)
På slaget härom när det nu var så diskuterades det vad som gjorde folk bittra när de arbetade med Sverok (Jag tror att poängen med diskussionen var att försöka reda ut hur man ska göra för att behålla eldsjälarna...) och jag vet ju att jag som ny inom förbundet blir lika förvånad hela tiden.
Där är en sådan massa så otroligt bittra människor, som när man lyssnar på dem låter som om de lider för att de gör saker inom Sverok. Men varför stannar de kvar då?!
Och de har en förmåga att döda engagemanget hos oss nya glada sverokare. När man hamnar i en grupp sverokare så är det lite granna så att det är fint att vara bitter på Sverok, och jag som ny känner mig fruktansvärt malplacerad som faktiskt tycker att det jag gör är kul. Som tycker att det är något som är givande.
För att inte tala om misstron. Och traditionsbundenheten.
Vissa traditioner är säkert bra (The iPebble said something about "Why ruin a working concept?") men om jag arrangerar så vill jag att det ska arras efter mina regler. Och om jag vill ha koll på hur mycket mjölk det finns kvar själv så innebär det att jag inte uppskattar om folk plockar mjölk i kylen utan att fråga först.
Och vad var det för påstående? "Hoppas att det inte är allt"?!
Misstro. Trot eller ej, men jag har något slags hum om vad jag gör. Faktiskt.
Jag tror jag börjar förstå det där med de bittra sverokarna som ändå stannar kvar. För det är ju kul, men ändå sitter jag här och är, just det, bitter.
Fast jag har ju andra organisationer som jag kan arra inom. Varför stanna i Sverok?
I Sverok får du väldigt stor frihet om du har tillräckligt med skinn på näsan för att kunna ta över skorna. Se till att fylla ut dem, och garanterat se till så att man inte blir svarslös mot ett "men vi brukar göra såhär".
Om det inte vore för skitsnacket.

Och studsande bollar.
Kramabstinens. Jag vill ha sällskap. Någon?

Trött. Tröttare.

Tröttast.

God natt.

Hi everyone.
I'm Niña, and I'm Inyas stand-in.
Or something. I don't really get why I'm supposed to do this, but I like to not have to kidnap the blog to write in it.

I'm also supposed to make a quick presentation of myself.
As said, I'm Niña. I currently living in England, outside of campus but in studenthousings of Leechester.
I study computerengeneering, and I like it very much.
Music is an important part of my life and Sigur Ròs is a great favorite of mine when it comes to music.
I used to live with Andrea, but that didn't end up all that well.
But I don't care.
I like chocolate, roses, the autumn, cognac, red wine and a good smoke of Caledonian Red in my Dunhill pipe.
xx

Kamera kamera kamera!
Jag har nu en fullkomligt underbar kamera.
Beware! Mesa besa armed!

I hate when I have to think in slow motion, but I do understand the necessity of it from time to time...

Redan?! (50.)

Jag fyller 50. Tidigare än jag trodde.
(Undrar hur mycket plugg jag hade kunnat klarat av om jag inte hade skrivit här...)

Och så tänker man att sådana här fina nummer borde bestå av inlägg med någon form av substans. Men orka.

Jag funderar på att byta till Swedish A1 HL. Jag kommer inte överrens med min nuvarande lärare, och enda möjligheten att få byta grupp är tydligen om man byter nivå.
Om jag byter kommer jag ha alla ämnen utom engelskan på HL. Kommer jag överleva?
Tveksamt.

Ibland...

...blir jag så glad. Som när man får en kram för att man behöver dem. Lågskånken är så bra på det, att se när man behöver en kram eller tre. Och att kunna stanna kvar i kramen tills man inte längre är i akut behov av den. Kramar äger.

I övrigt så håller jag på att planera en nyårsbal, skriva en karaktär samt överleva skolan.

Har varit sjuk, skadat mig, blivit bättre.
Envis? Jag?
Vad får dig att tro det?