Hår och personlig historia.

Inya har bildkavalkad denna afton. Varför?
Jag fick den där akuta känslan av att något behövde förändras igen. (Det är aldrig nyttigt. Det var så jag hamnade i Kent. Det var så jag hamnade på IB. Det var så jag hamnade på Estet. Det var så jag kom att snagga mig. Aldrig nyttigt, som sagt.)
Varenda gång det händer så börjar jag fundera över att göra något med mitt hår, samtidigt som jag blir lite nostalgisk och inte kan låta bli att fundera över hur långt jag har kommit i livet.

Alltså följde ett tittande på gamla bilder på mig, från Dalslund. Och reflektioner kring mitt hår. Och situationerna. Och om man kisar och förstår sig på min kommunikationsstil så finns där också lite före-och-efter i det hela.

Inget att oroa sig över. Mitt hår sitter fortfarande på mitt huvud. Ingen lugg. Det är knutet i svans. Ingen förändring.


Back in the days när min lugg var emo-värdig. Eller popparlugg. Eller, i mitt fall jag-orkar-inte-underhålla-den-så-mellan-
varje-klippning-når-luggen-mig-till-hakan-lugg.

Den terminen då jag knypplade. Och innan pagen hade slutat vara min default-frisyr.
Det brukade vara så att jag klippte page. Håret växte sig långt. Jag klippte page. Håret växte sig långt. (Jag snaggade mig, håret började växa ut, jag klippte page) Håret växte sig långt. Jag klippte page. Det mönstret upphörde ~åk 8, när jag konstaterade att jag ser allt för snäll ut med page. Och att jag inte tolererar att ha hår i ansiktet. (Svårt att tänka sig när jag fortfarande har haft lugg en majoritet av mitt liv, och faktiskt saknar det. Men bara lite.)
Och uppenbarligen var jag förkyld när bilderna togs, och min fluffiga halsduk var med redan då. :D


Åttan. Lektion i datorsalen. Vi skulle troligen skriva ett arbete av något slag. Jag kodade. (White hat hacker, javisst. Vårt nätverk var säkrare efter att jag hade lekt med den koden. Jag är fortfarande stolt över den.) När jag var som lyckligast med Sofia. Nyss fyllda fjorton, måndag, mitt i den stora luggutväxarfasen. (Jag brukade ha luggen uppsatt i en tofs vid ena tinningen. Var det något speciellt så tuperades sagda tofs. Återigen, jag saknar det lite. Men bara lite) Eller ja. Eftersom jag uppenbarligen har luggen bakom öronen på bilden så är det väl snarare slutet av luggutväxarfasen, men fortfarande innan håret-i-ansiktet-backlashen. (Jag är ju övertygad om att det faktum att jag inte tåler hår i ansiktet nu är en motreaktion till att jag inte klarade med att ha håret uppsatt under mina första 14~15 år i livet. Min mor kan berätta mången historia om hur de var tvungna att hålla koll på alla snoddar/diadem/klämmor de satte i håret på mig när vi skulle på kalas, för jag vägrade ha dem i mer än en timme i sträck. Hur många diadem som har förlorats för att jag tröttnade och tog av dem är okänt.) (Intressant observation är väl att det där med håret nedsläppt/uppsatt är en väldigt tydlig skiljedelare i mitt liv. Å ena sidan så har vi hela min barndom, från vilken människor skulle bli ytterst förvirrade om de hörde om att "man ser aldrig Inya med håret nedsläppt". Å andra sidan har vi merparten av de människor som jag umgås med idag, som nog skulle finna det mycket konstigt att titta i våra familjefotoalbum. Knappt några bilder alls på mig med uppsatt hår.)


Den här och den här illustrerar tiden efter att transitionen inträffat. Inya med uppsatt hår inträffade, intressant nog, ungefär samtidigt som Sofia både försvann ur mitt liv och blev det vikigaste i detsamma. (Bad times. Tack Joakim) Det händer att jag undrar om det var en reaktion till sagda händelse att jag bytte preferens i frisyrvärlden. Om det var fråga om att redefiniera sig själv. Jag tror dock inte det. När det skedde var jag apatisk och kan knappast ha brytt mig om mitt utseende (det gör jag ju inte ens när jag är på topp. *eyeroll*) och dessutom har jag svårt att se vad det skulle ha med saken att göra.



Arbetslag C på Lomma strand. Vi hade sandslottsbyggartävling. Så såg min lugg ut när den inte räckte mig till hakan. *konstatera*
Och tiden innan glasögonen. Jag hade varit på synkontroll bara en månad tidigare, och fått veta att min syn var perfekt. Tre månader efter att den här bilden togs remitterades jag till optiker för kraftigt nedsatt synfunktion och akuta huvudvärksattacker. (Som jag hade haft innan, men som blev mer intensiva och kom oftare, hastigt och lustigt, under höstterminen i åk6) De misstänkte neurologisk orsak till den plötsliga och kraftiga förändringen i min syn, dels för att den som sagt kom plötsligt och gick fort, och dels för att jag alltid har dragits med huvudvärk (nej, jag vet fortfarande inte vad den beror på egentligen. Jag tjatar på min läkare om att få en ordentlig utredning. Är det migrän så finns det förebyggande behandlingar (jatack) och visar det sig att det är Hortons huvudvärk så vill jag faktiskt ha det på papper!) men de kom inte fram till något. Istället så har min syn stadigt försämrats för vart år som går, och om det inte slutar eller åtminstone slår ner på takten så kommer jag att vara blind innan jag är 30. Skojskoj.


Kolla in den här. Och den här!
Wow. Glasögon, hästsvans och lugg. Jag hade en kort period precis efter att jag kom hem från Italien då jag hade hästsvans. Det höll i sig i någon månad, men upphörde runt början av Oktober 2002. Trial period, jag var ännu ej redo. Däremot så var det vettigt att ha håret uppsatt när man befann sig i Appeninerna, och det var varmt. Min nacke är fortfarande absurdt varm. Och ja, jag blir fortfarande knockad av kyla i sagda nacke. Och alla som känner igen min ryggsäck, räck upp en hand. :P
Bild från perioden då min tatueringsidé uppstod. Jag är fortfarande övertygad om att det är en lysande idé. (Nästan bättre än min idé för scarification, något jag dock aldrig kommer att göra! Men erkänn att ärr efter vingar är en fullkomligt fenomenal grej att göra en scarification av!)
Jag är också glad att jag vid ungefär den tidpunkten hade börjat få en ämnesomsättning inom normalspannet. Tidigare så hade jag en läkarordinerad lägsta-mängd kalorier jag var tvungen att äta för att inte gå ner i vikt. Det var absurdt.
Men jag saknar hur mina lår såg ut så för tiden. *konstatera*