Minnen

Jag är förälskad i livet.

Jag saknar henne fruktansvärt mycket. Lavalampan, stjärnorna, the Ark och tefatet. Mjuk hud och lakrisrot, och tiden innan den andra. Stödet, drömmarna, förtroendet. Men det är vad tiden gör, slår kilar i relationer.
Singlar med gryn, bad någonstans som ingen minns, äventyrsby, med pool och mackor med potatis och kaviar. Bulleribock, the Sims, makrill i tomatsås och byte av favoriter. Hon med matte, jag med geografi, honmed geografi, jag med matte. Hoppa bock, samla pant, klättra i träd, solnedgången.
Sömnad, och vad är 60 mil? Lavendel, gungan, oerhörd oro, men självfallet fanns det inget att oroa sig över. Frysling och varmblod, och en förståelse och kunskap, närmast telepati.
Lund, och över en timme att hitta ett fik. Och Signe som inte fick heta Signe, trassligt hår i alla färger.
Och imax-bio om koraller, och Bruce allmighty, Legally Blonde och 136 timmar.
Vattenkrig och häck-klippande. Promenaderna och att springa i regnet för att hinna från ett hem till ett annat i en reklampaus. Mannen med järnmasken.
My Big Fat Greek Wedding och Stekta gröna tomater. Dirty Dancing.
Elefanter på lakanet, i rött och svart och lila. Att vilja gå längre men inte göra det. Klappa, njuta av närheten. Det blir så lätt fel.
Madrassen och chokladkex, och kanelbullar med honom. Och att alltid låta hemmet stå öppet. Och någon dag senare: 60 mil.
Och skola, skolavslutning. Och tivoli, vänskapsband och namn.
Och pojkar under sängen och stalkers och att vara vän med sin dröm. Och telefoner.
Jag saknar henne intensivt, men vad vi en gång hade kommer inte igen.

Men jag tycker om att jag kan känna så här, jag tycker om att jag kan minnas.
Jag tycker om att det betyder något.