För det första vill jag klargöra att Anneli är klok som en räka.
För det andra vill jag konstatera att jag inte är så dum jag heller.
Och för det tredje så vill jag informera om att nedanstående inlägg är ett svar på
det här inlägget som Anneli gjort på sin blogg, Jeu de Rôles. Det handlar om relationer och monogami, och jag vet inte om den borde ligga här, på Viva la revolution, eller
här, på Authentic Lies, som ju är min mer politiska och analyserande blogg.
Anledningen till att jag är osäker är att texten berör båda bloggarnas specialämnen, det är ett svar, det är personligt och det är politiskt.
Många av ideerna och en del av formuleringarna är fritt stulna av
Dr. Andie, som har många vettiga tankar om det där med relationer, och som dessutom ansluter sig till copyleft-rörelsen.
Jag hävdar att jag är "hyfsat monogam". Vad jag menar med det vet jag inte riktigt, men jag anser att det är absurdt att en relation till någon skulle vara beroende av vad jag har för relationer till andra människor. Varje relation och dess utveckling borde vara beroende av det som sker inom den, i övrigt? Ingenting borde påverka i övrigt.
En grundläggande skillnad mellan vänskapsrelationer och kärleksrelationer är att det finns plats för många vänner men bara en kärlekspartner (eller ett par stycken i den gryende poly-rörelsen). Att vara någons kärlekspartner innebär att inta en speciell och utvald plats i den människans liv, en plats som medför både krav och fördelar. Det finns ett detaljerat paket av förväntningar om hur kärleksrelationen ska fungera.
Goda vänskapsrelationer fungerar på ett annat sätt. Det är inte ofta man kompromissar bort sig själv med vänner. I stället gör man precis tvärtom: undersöker när man vill åt samma håll - och då träffas man och umgås.
Visst har de flesta ett fåtal riktigt nära vänner, men det finns ingen inbyggd begränsning mot att skaffa flera sådana, eller flera mer ytliga vänner. Relationen till varje enskild vän fungerar helt enkelt oberoende av andra vänner (förutom möjligen om tidsbrist uppstår). Relationen behöver därför inte matas med bekräftelse, eftersom den grundläggande utgångspunkten är att inget förutom det som händer inom själva vänskapsrelationen kan hota den. Relationen består av umgänget inom den och behöver inte bekräftas mer än så. Att efter två veckors umgånge fråga "är vi kompisar nu?" känns fjärran. Detta tänkande kring vänskap gör att goda vänner ställer få eller inga krav på varandra. Jämför detta med den traditionella kärlekspartnern. Dess position på piedestalen hotas hela tiden av nya bekantskaper eftersom någon kan föranledas att dra i göra slut-spaken. Därför finns hela tiden ett behov för kärlekspartnern att kontrollera sin piedestalplats genom att be om eller kräva olika former av bekräftelse.
På ett vis handlar det om bekräftelse, en strävan efter att vara den viktigaste för någon, och jag tar det som en komplimang om någon skulle se just mig som viktigast för dem. Men det är så de upplever det just då. Vad säger att jag är viktigast om ett år, en vecka, två timmar eller en minut?
Jag är hyfsat monogam, jag vill inte vara bunden eller "tillhöra" någon. Jag vill ha lov att krama på dig, på Martin och på Catta i samma utsträckning som på Christian. Och jag har det lovet. Men eftersom jag älskar Christian (just nu), och han är viktigast för mig merparten av tiden (kanske inte när vännerna krashar och blir deprimerade, då är de viktigast. Och när jag träffar vänner för en fika så är de viktigast. You get my point?) och att
han har andra åsikter om monogami än jag har, så kan jag kompromissa och hålla mig, just "hyfsat" monogam. För hans skull, för att jag älskar honom, och för att han är glad åt att jag gör det.
Liten svart och förhoppningsvis livlig. Green glow seem promising.
Detta ägg har konstiga märken och lär bli en mycket vacker drake.
