Minnen

Jag är förälskad i livet.

Jag saknar henne fruktansvärt mycket. Lavalampan, stjärnorna, the Ark och tefatet. Mjuk hud och lakrisrot, och tiden innan den andra. Stödet, drömmarna, förtroendet. Men det är vad tiden gör, slår kilar i relationer.
Singlar med gryn, bad någonstans som ingen minns, äventyrsby, med pool och mackor med potatis och kaviar. Bulleribock, the Sims, makrill i tomatsås och byte av favoriter. Hon med matte, jag med geografi, honmed geografi, jag med matte. Hoppa bock, samla pant, klättra i träd, solnedgången.
Sömnad, och vad är 60 mil? Lavendel, gungan, oerhörd oro, men självfallet fanns det inget att oroa sig över. Frysling och varmblod, och en förståelse och kunskap, närmast telepati.
Lund, och över en timme att hitta ett fik. Och Signe som inte fick heta Signe, trassligt hår i alla färger.
Och imax-bio om koraller, och Bruce allmighty, Legally Blonde och 136 timmar.
Vattenkrig och häck-klippande. Promenaderna och att springa i regnet för att hinna från ett hem till ett annat i en reklampaus. Mannen med järnmasken.
My Big Fat Greek Wedding och Stekta gröna tomater. Dirty Dancing.
Elefanter på lakanet, i rött och svart och lila. Att vilja gå längre men inte göra det. Klappa, njuta av närheten. Det blir så lätt fel.
Madrassen och chokladkex, och kanelbullar med honom. Och att alltid låta hemmet stå öppet. Och någon dag senare: 60 mil.
Och skola, skolavslutning. Och tivoli, vänskapsband och namn.
Och pojkar under sängen och stalkers och att vara vän med sin dröm. Och telefoner.
Jag saknar henne intensivt, men vad vi en gång hade kommer inte igen.

Men jag tycker om att jag kan känna så här, jag tycker om att jag kan minnas.
Jag tycker om att det betyder något.

Hår och personlig historia.

Inya har bildkavalkad denna afton. Varför?
Jag fick den där akuta känslan av att något behövde förändras igen. (Det är aldrig nyttigt. Det var så jag hamnade i Kent. Det var så jag hamnade på IB. Det var så jag hamnade på Estet. Det var så jag kom att snagga mig. Aldrig nyttigt, som sagt.)
Varenda gång det händer så börjar jag fundera över att göra något med mitt hår, samtidigt som jag blir lite nostalgisk och inte kan låta bli att fundera över hur långt jag har kommit i livet.

Alltså följde ett tittande på gamla bilder på mig, från Dalslund. Och reflektioner kring mitt hår. Och situationerna. Och om man kisar och förstår sig på min kommunikationsstil så finns där också lite före-och-efter i det hela.

Inget att oroa sig över. Mitt hår sitter fortfarande på mitt huvud. Ingen lugg. Det är knutet i svans. Ingen förändring.


Back in the days när min lugg var emo-värdig. Eller popparlugg. Eller, i mitt fall jag-orkar-inte-underhålla-den-så-mellan-
varje-klippning-når-luggen-mig-till-hakan-lugg.

Den terminen då jag knypplade. Och innan pagen hade slutat vara min default-frisyr.
Det brukade vara så att jag klippte page. Håret växte sig långt. Jag klippte page. Håret växte sig långt. (Jag snaggade mig, håret började växa ut, jag klippte page) Håret växte sig långt. Jag klippte page. Det mönstret upphörde ~åk 8, när jag konstaterade att jag ser allt för snäll ut med page. Och att jag inte tolererar att ha hår i ansiktet. (Svårt att tänka sig när jag fortfarande har haft lugg en majoritet av mitt liv, och faktiskt saknar det. Men bara lite.)
Och uppenbarligen var jag förkyld när bilderna togs, och min fluffiga halsduk var med redan då. :D


Åttan. Lektion i datorsalen. Vi skulle troligen skriva ett arbete av något slag. Jag kodade. (White hat hacker, javisst. Vårt nätverk var säkrare efter att jag hade lekt med den koden. Jag är fortfarande stolt över den.) När jag var som lyckligast med Sofia. Nyss fyllda fjorton, måndag, mitt i den stora luggutväxarfasen. (Jag brukade ha luggen uppsatt i en tofs vid ena tinningen. Var det något speciellt så tuperades sagda tofs. Återigen, jag saknar det lite. Men bara lite) Eller ja. Eftersom jag uppenbarligen har luggen bakom öronen på bilden så är det väl snarare slutet av luggutväxarfasen, men fortfarande innan håret-i-ansiktet-backlashen. (Jag är ju övertygad om att det faktum att jag inte tåler hår i ansiktet nu är en motreaktion till att jag inte klarade med att ha håret uppsatt under mina första 14~15 år i livet. Min mor kan berätta mången historia om hur de var tvungna att hålla koll på alla snoddar/diadem/klämmor de satte i håret på mig när vi skulle på kalas, för jag vägrade ha dem i mer än en timme i sträck. Hur många diadem som har förlorats för att jag tröttnade och tog av dem är okänt.) (Intressant observation är väl att det där med håret nedsläppt/uppsatt är en väldigt tydlig skiljedelare i mitt liv. Å ena sidan så har vi hela min barndom, från vilken människor skulle bli ytterst förvirrade om de hörde om att "man ser aldrig Inya med håret nedsläppt". Å andra sidan har vi merparten av de människor som jag umgås med idag, som nog skulle finna det mycket konstigt att titta i våra familjefotoalbum. Knappt några bilder alls på mig med uppsatt hår.)


Den här och den här illustrerar tiden efter att transitionen inträffat. Inya med uppsatt hår inträffade, intressant nog, ungefär samtidigt som Sofia både försvann ur mitt liv och blev det vikigaste i detsamma. (Bad times. Tack Joakim) Det händer att jag undrar om det var en reaktion till sagda händelse att jag bytte preferens i frisyrvärlden. Om det var fråga om att redefiniera sig själv. Jag tror dock inte det. När det skedde var jag apatisk och kan knappast ha brytt mig om mitt utseende (det gör jag ju inte ens när jag är på topp. *eyeroll*) och dessutom har jag svårt att se vad det skulle ha med saken att göra.



Arbetslag C på Lomma strand. Vi hade sandslottsbyggartävling. Så såg min lugg ut när den inte räckte mig till hakan. *konstatera*
Och tiden innan glasögonen. Jag hade varit på synkontroll bara en månad tidigare, och fått veta att min syn var perfekt. Tre månader efter att den här bilden togs remitterades jag till optiker för kraftigt nedsatt synfunktion och akuta huvudvärksattacker. (Som jag hade haft innan, men som blev mer intensiva och kom oftare, hastigt och lustigt, under höstterminen i åk6) De misstänkte neurologisk orsak till den plötsliga och kraftiga förändringen i min syn, dels för att den som sagt kom plötsligt och gick fort, och dels för att jag alltid har dragits med huvudvärk (nej, jag vet fortfarande inte vad den beror på egentligen. Jag tjatar på min läkare om att få en ordentlig utredning. Är det migrän så finns det förebyggande behandlingar (jatack) och visar det sig att det är Hortons huvudvärk så vill jag faktiskt ha det på papper!) men de kom inte fram till något. Istället så har min syn stadigt försämrats för vart år som går, och om det inte slutar eller åtminstone slår ner på takten så kommer jag att vara blind innan jag är 30. Skojskoj.


Kolla in den här. Och den här!
Wow. Glasögon, hästsvans och lugg. Jag hade en kort period precis efter att jag kom hem från Italien då jag hade hästsvans. Det höll i sig i någon månad, men upphörde runt början av Oktober 2002. Trial period, jag var ännu ej redo. Däremot så var det vettigt att ha håret uppsatt när man befann sig i Appeninerna, och det var varmt. Min nacke är fortfarande absurdt varm. Och ja, jag blir fortfarande knockad av kyla i sagda nacke. Och alla som känner igen min ryggsäck, räck upp en hand. :P
Bild från perioden då min tatueringsidé uppstod. Jag är fortfarande övertygad om att det är en lysande idé. (Nästan bättre än min idé för scarification, något jag dock aldrig kommer att göra! Men erkänn att ärr efter vingar är en fullkomligt fenomenal grej att göra en scarification av!)
Jag är också glad att jag vid ungefär den tidpunkten hade börjat få en ämnesomsättning inom normalspannet. Tidigare så hade jag en läkarordinerad lägsta-mängd kalorier jag var tvungen att äta för att inte gå ner i vikt. Det var absurdt.
Men jag saknar hur mina lår såg ut så för tiden. *konstatera*

Allt förändras med tiden.

Som tiden går. Det är mer än sex år sedan hon kom in i mitt liv.

Hon som tvingade mig att se migsjälv i ett nytt ljus. Hon som tvingade mig att inse att jag är jag oavsett vad som händer. Hon som fick mig att se världen med nya ögon. Hon som lärde mig att inte allting är svart och vitt. Tänka själv kunde jag, men tänka utanför min egen referensram var ännu ett svårt koncept.
Hon som lärde mig hur en förälskelse skulle kännas.

Som tiden går.

Det är också mer än fem år sedan hon försvann.
vi pratar om en tidsram som säger att det skedde innan Katt kom in i mitt liv. Och innan Jag. Och innan the iPebble.
När the iPebble kom att bli en del av mitt liv så hade jag redan gått vidare.
Katt var den som höll mig uppe. Just då insåg hon det nog inte, men hennes stöd och vänskap var det som höll mig vid liv.

Det är mer än fem år sedan jag blev gammal.
Första gången jag genomled någons frånfälle ensam.

Kanske är det dags att låta henne komma tillbaka?

Jag är en annan nu, jag har läkt mina sår.
Jag är en annan nu, inte vilsen och kär.
Jag är en annan nu, jag är modig och vacker och stolt över allt som jag är.


-Och det utgår bonuspoäng till alla som vet varifrån ovanstående textrader stammar.

Vad som orsakat tankarna? Ett samtal. En bild. En sång.

Morgnar...

Tåget är sent, jag är sen.
Jag vaknade sjutton minuter över nio, jag skulle med halv tio-tåget. Det går inte.
Turen i oturen, eller hur jag nu ska se det, är att mitt tåg är försenat.
Så jag hinner alltså packa väskan och dricka något litet innan jag går.

Morgnar är av princip inte goda.
Det är lite som diskussionen mellan Bilbo och Gandalf, men morgnar är inte goda.

Igår, runt halv tolv, gick far till sängs och sade till mig att "inte för länge nu". Det gör han ofta, gå och lägg dig snart.
Jag gick till sängs runt halv fyra.

Jag kan inte ha sådana här sömnvanor.

Årets...

...ord: Nej, jag vet faktiskt inte.

...citat: "Sno din finger" är helt enkelt lysande, men den har ännu inte visat sig vara långlivad. Då är "Och ungefär en sekund att stänga munnen" en troligare kandidat. Även så är "Erika som i styrelseförslaget? Bra, vad heter du i efternamn?".

...festival: Hova Riddarvecka. Ingen diskussion.

...karaktär: Yaisu Mashiro hade kunnat vara en underbar karaktär, men nej. Madeleine Lilja vinner, efter en jämn kamp mot Rebecka Skog.

...karaktär(er) som inte spelas av mig: Awolen är läskig, fröken Teodora Grip är genomsnäll och furst Törnros ser ut som en ond version av jultomten. Sebastian Björnram har jag inte fått stifta närmare bekantskap med, men det verkar vara en underbar karaktär.

...rollspel: 2007 var året då rollspelandet fick stryka på foten och lajvandet fick ta över på riktigt.

...resa: Linköping/Stockholm, sista helgen i november. Ibland är det skönt att vara galen.

...förkortning: IB - International Baccalaureate. Bara det att jag kan stava till det. IB är det som konsumerat mitt liv.
Andra, dessvärre IB-relaterade, bubblare är GDC - Graphic Display Calculator och UCAS - Universities & Colleges Admissions Service. Framförallt UCAS.

...händelse: Skylten. Vår skylt i Visby, utanför resturang Nunnan. Eller att bli invald i SKuDs styrelse. På första aktiviteten rörande SKuD någonsin.
Eller helgen innan påsk, Katt och Långskånk och eldningsoskulden.
Det har varit ett händelserikt år.

...uppsats: Den där som vi fick skriva till Kim första dagen i skolan. Den där där vi skulle berätta om oss själva. Den var riktigt bra, och inte betygsatt och jag minns inte den. Jag vill ha den tillbaka.

...bok: När änglar dör. För att det är den enda bok jag kan minnas bara sådär som har gjort intryck på mig och som jag vet att jag har läst i år.

...skiva: The Ark, Prayer For The Weekend.
Har ni lyssnat på Absolutely No Decorum?!

...fetisch: Bitmärken är onekligen väldigt fina. Sålänge de inte sitter på mig.
Kalla händer i nacken och kli i hårbottnen är också bara bra.

...jobb: Musica Ignita. Världens bästa jobb.

...idol: Göran Hallmarken, spelar vevlira i bla Falsobordone.
(Utöver det har jag iår börjat mer eller mindre dyrka Emil Jensen, och min far är liksom en stående idol, han spelar inte i samma liga som de andra.)

...revival: Inya. Jag kom tillbaka. Det är en process, jag vet, men den är påbörjad. Startad. Initierad. Loud and obnoxious and non matching socks, here I come. (Det är nu ni kommenterar och frågar om jag inte redan nått åtminstone loud and obnoxious-stadiet.)

...penna: Som alltid, pennor med brunt bläck. Gammal obesvarad kärlek. Sådana pennor verkar inte finnas att köpa längre. Så det gäller inte för iår.
Årets penna är min underbara svarta bläckpenna.

...teveprogram: TV? Vad är det för ett dumt påhitt? Skärm med envägskommunikation?

...person: Med risk för att inte få en lugn stund. Niklas. Förklaring överflödig.
Bubblare: Kim Freimann, min mentor.

...konsert: Beslutsångest! Emil Jensen i Johanneskyrkan var bra, liksom Loke i Nordengravar, Stefan & Kim på Malmöfestivalen äger det mesta.
Själv har jag inte gett några minnesvärda konserter under 2007. Låtom oss hoppas att det blir ändring på det under 2008.

...ålder: 18. Snart myndig. Och för att vara ärlig så är jag lite rädd för det.

...fråga: Vill jag verkligen det här?
Bubblare: Vad ska jag göra med mitt liv?

Slutligen lite föraningar. Vilka kort har 2008 i rockärmen? Vad blir 2008 års...

...händelse?
Att fylla myndig kanske? Inte att fylla år just, utan mer det där att ha ett hundratal släktingar till att fira mig.

...resa?
Ska jag resa alls? Tror inte det. Blir nog det vanliga kajkandet runt Sverige, men det sker nästan alltid på impuls, så det räknas inte riktigt.

...ord?
Förhoppningsvis "Congratulations".

Den som lever får se.

Gott nytt år!