Det är lite lustigt

Den där kärleken vi lajvare som dras med karaktärer en längre tid har i rösten när vi pratar om våra karaktärer. Det är så sött.
Och Sååå disturbing.

Idag bad jag

Intensivt och uppriktigt.
Vad jag bad till vet jag inte riktigt.

Inte ens när jag ansåg mig vara en troende del av katolska kyrkan bad jag till Jesus. Jag förstår mig inte på Jesus eller konceptet kristendom.
Den/det jag bad till var Fadern, i förhoppningen att den helige ande skulle föra mina ord till honom och att han skulle bönhöra mig. Inte ge mig allt jag bad om, eller allt jag önskade, utan bara lyssna till mina ord och mina bekymmer och min glädje.
Förr i världen bad jag i glädje, i sorg, i melankoli, i alla skeden i livet.
Och det jag bad om var stöd att härda ut, ett ljus att vandra efter.
Aldrig en fråga om att "låt mig slippa" alltid "hjälp mig härda ut".


Idag bad jag.
Jag vet inte till vem.
Jag vet inte varför.
Men jag vet att det uppriktiga, och längtande att ge allt som är jag till någon/något annat var väldigt skönt.

Det är nästan lite löjligt.

Jag blir så glad av det. Och det är väl lite löjligt om man tänker på det.

Det har nog att göra med avsaknaden av vana.
Och gud, vad jag saknar Niña. Att prata skit med henne, och förvirra folk med vårt sätt att tilltala varandra.
Massor med kramar till er.
Ni mina N. *snicker*

Reliving

Visby -07

Rågkakor, skinkost och saft.
Dock inte i kåsa utan i helt vanlig mugg.

"Tusen nålar och hästabettet. Vände aldrig tredje kinden till. Jag slog aldrig tillbaka. Ni trodde jag var för feg, men det var jag som var sudditjuven. Fick ni så ni teg." - Emil Jensen.

Jag förstår inte varför hans musik, hans texter, berör mig så djupt.
Egentligen vet jag mycket väl varför texterna berör mig, det är så smärsamt att känna igen sig.

Musik är en essentiell del av mitt liv. Det betyder så otroligt mycket för mitt välbefinnande.
I don't like music. I live of it.
Niña brukar säga att "I breathe it." om musik.
Och när texter som hör till detta livsnödvändiga slår an på strängar man ibland önskar att man inte haft... jag vet inte. Det är positivt, det är erfarenheter som, även om de inte är så trevliga, gör mig starkare. Det är negativt eftersom det river upp minnen och whatnot som jag inte vill ha med att göra.

Jag försökte faktiskt undvika att slå tillbaka.
Och i sig så tror jag att jag lyckades med det.
"gjort blir aldrig ogjort" - Också det en sanning.

Och åter igen så tänkte jag så mycket mer, men kunde inte få ut det i fina ord.

Jaja, jag vet...

Jag vet att jag skulle ta ledigt, och faktum är att jag på sätt och vis har gjort det.

Jag har tänkt så mycket, och kommit fram till mycket. Jag har kännt att det borde jag skriva, men jag har inte gjort det.
Och jag har också upptäckt att när jag försöker skriva så får jag inte ut allt jag tänker på.
Därför tänker jag börja rada upp nyckelord för vad mitt liv består av just när jag skriver.
Bara för mig själv, och bara när jag inte egentligen har tid att skriva eller av någon anledning inte klarar av att uttrycka mig.

The Ark. Loke. Katt.
Kärlek. Sorg. Nostalgi. Ana. Död. Liv. Stress. Sorg.
Kärlek. Glädje. Lycka. Niklas (den där kärleksförklaringen står fortfarande på att-göra-listan)
Rök. Vilse. Lycka. Hemmahörande. Tandborstar. Musik.
Mer musik. Ensamhet. Framtiden. Nedstämdhet.
Gud.
Vänner. Älskade. Tårar.
Anneli. Jag tycker om dig. Och jag är så glad för er. Ni är så söta.
The Killers. Slängpolska. Jonglering. Framtid. Rädsla.
Vackerheter. Drömmar.
Kärlek. Önskningar.
Framtiden.

Bloggfritt

Jag tar nu semester från ze Blog.

Ses senare.

Framtiden börjar hinna ikapp mig.

Eller så börjar jag närma mig den, välj själv.
Oavsett vilket så är framtiden närmre, och jag börjar bli nervös. Rädd, fullkomligt livrädd faktiskt, och nervös.

Nostalgisk

The Ark.
Jak elska. Mycket.

Jag tror att IB är dåligt för mig.
Idag kom jag på mig själv med att klappa min underbara TI-84+
Mammas lilla älskling liksom.

Tell me a joke and make me smile.

That's it.

Nu är det dags för gatsten.

Jag är egentligen en väldigt fredlig människa. En som tror på demokratiska principer och att man genom diskussioner kan lösa det mesta.
Men sånt här förvandlar mig till en fullblodsterrorist. En som demonstrerar våldsamt och utan att tveka vräker iväg gatsten. Jag har börjat fundera på arbetet som skulle krävas för att spränga riksdagshuset, även om det än så länge verkar vara en litet väl drastisk åtgärd.